Jag hoppas att ingen hör när jag gråter. Eller skrattar, skriker eller jublar för den delen. Uppkrupen i soffan med handkontrollen är det många känslor som tar plats, allt eftersom spelen utvecklar sig framför mig. Jag är av den lite överkänsliga sorten, som kan börja snyfta av scener andra kanske som mest lyfter ett ögonbryn åt. På samma sätt har jag ett hett temperament och kan bli högljudd av både att misslyckas en gång för mycket eller att min karaktär blir orättvist behandlad av storyn.
Denna egenskap är något jag alltid haft, både av böcker, filmer och annan media. Senast 
ikväll satt jag och lät tårarna rinna framför How to Train Your Dragon 2, där en viss scen som involverar eldpilar och en gravbåt hugger tag i mig och påminner mig om hur skört livet är. Rinnande tårar – check.
Men att göra något av det framför andra är något jag inte riktigt fixar. Därför måste mina spelupplevelser vara uteslutande mina, utan någon annans närvaro. Jag måste få vara själv när jag låter mina känslor ta plats, jag behöver utrymmet att kunna släppa lös dem och inte hålla tillbaka. Jag tror det är ett behov av att också få tycka till ifred, att jag kan känna att den där cheesy scenen är något som får beröra mig utan att jag behöver förklara mig. Med mig själv som sällskap är det helt okej att darra med underläppen.
Mitt tyckande och mina känslor kanske inte behöver analyseras på ett djupare plan, men det är nog en bieffekt av att skriva om spel och spelupplevelser. Jag har ett behov av att motivera varför jag reagerar som jag gör, inte bara hur. Så jag håller mina upplevelser för mig själv, njuter av dem i stunden och låter analysen komma senare.
