Det tar emot att starta ett nytt spel, att sätta på en tung film eller börja läsa en tjockare bok. Någonting i mig vill hellre se ett avsnitt Big Bang Theory till än att börja titta på första säsongen av Boardwalk Empire. Hellre nöta en bana till av Geometry Wars än att börja med Dragon Age. Jag måste tvinga mig själv, och det är inte helt bekvämt i början.

Varför är det så jobbigt att ta in en ny värld?
Det är jobbigt att sätta sig in i nya världar, speciellt om de är stora och fulla av historier och komplicerade system. Det är mycket mer bekvämt för mig att stanna där jag redan vet hur det fungerar, där Mario springer på B och Sheldon är spydig utan att förstå det. Men jag ser mig samtidigt som en öppensinnad person som måste testa alla nya chipssmaker och älskar när P3 på kvällarna visar mig helt ny musik i för mig outforskade genrer. Varför är det då så jobbigt att ta in en ny värld? Jag tror att det handlar om att jag ofta ser den här typen av media som en avslappnande aktivitet, ett sätt att ta igen mig efter en intensiv dag på jobbet där hjärnan inte har energi nog att jobba på högtryck. Det handlar också om hur obekväm jag är i situationer jag inte har kontroll över, min hatkärlek till det okända där jag gärna kastar mig in i nya saker bara jag vet vilket håll som är upp. Berget blir för högt och jag har oftast inte den energi som krävs för att försöka komma över krönet, punkten då jag förstår hur mekaniker fungerar och hur världen ter sig, ögonblicket då jag kan släppa inlärningsfasen och kan ta till mig av vad verket vill visa mig.

Två bra killar i ett

Två bra killar i en

Populärkultur kan vara olika bra på att ta mig över det där krönet. Det handlar inte om att hålla en i handen, jag har inga problem att utforska på egen hand, utan det handlar om att så fort som möjligt boxa in världen i så små bitar att min hjärna kan ta in dem en i taget. Jag behöver veta i ryggraden hur långt Mario hoppar innan jag kan uppskatta spelet och jag behöver lära känna Sherlock och Watson innan jag ordentligt kan ta till mig av deras äventyr. Mario och Sherlock är dock lysande exempel på när det här görs bra, det svåra verkar istället vara att i en bra takt introducera mig för nya saker utan att överväldiga, vilket både för mycket och för lite information kan göra.

Att köras över av innehåll får för mig totalt motsatt effekt, jag slutar lyssna. Inte sällan tappar jag intresset för storyn i spel och kör vidare enbart på grund av rolig spelmekanik, eller tappar den större historian i en serie och koncentrerar mig på de små detaljerna istället. Om det ställs för stora krav på mig för tidigt så tar jag inte in det. Det handlar om att få mig att känna mig hemma, inte vilsen och förvirrad. Ett knep jag lärt mig för att snabbare nå dit är något så enkelt som att sova, på riktigt alltså. Frustrerande passager i Ninja Gaiden klickade direkt efter en natts sömn och jobbiga familjeträd i Game of Thrones tas in bättre när jag inte plöjer dem på rad.

Jag önskar att orken fanns för att handlöst hoppa in i allt, med jag har blivit bränd för många gånger för att våga slösa med min energi. Det ska inte behöva ta 30 timmar innan ett spel blir bra, eller tre säsonger innan karaktärerna blir intressanta. Det är ett bra verks förbannade skyldighet att göra hela resan fantastisk.