Livet är för kort för Mario

I skrivande stund – onsdag – har vi spelat in den första GOTY-poden kvällen innan – tisdag – , och ska ta oss an den andra delen imorgon kväll – torsdag -. Hela redaktionen slickar som bäst sina sår och slänger lömska blickar efter varandra. Min position i GOTY-sammanhang är tydlig: Nintendos plastiga plattformer och shooterns smutsgråa korridorer, VIK HÄDAN och bana väg för den eviga indie-våren! Den kommer aldrig övergå i höst, med färg, innovation och känslor gnistrar vi fram över spelhimlen! (Diskussionen om något faktiskt kan kallas för ”indie” längre, den sparar vi till en annan gång)

Alla på Svampriket har favoriter och agendor, och när det vankas GOTY då försvarar jag de smala, ovanliga och okonventionella spelen tills det nästan blir en parodi av det hela. Jag går och blir ett riktigt hipster-pretto helt enkelt.
Varför?
Inte kommer väl vissa av oss ut ur mammas kropp, plinkandes på en ukulele medan vi sjunger indie-spelens lov? Hatar såna som jag upprepningar av samma koncept, finslipningar och sökandet efter den perfekta balansen?
Inte då!
Spelmediet är fortfarande så väldigt ungt, och fast vi egentligen sitter med overaller i sandlådan så envisas vi med att vi är stora nog att ha keps på oss. Bak och fram. Vi tycker vi har allt att bevisa, och på många sätt stämmer det. Vi känner oss lätt missförstådda och misstrodda, som att allmänheten, ”hen på gatan”, inte vill fatta vår grej. Antingen blir våra spel stämplade med ”pastelligt barn-trams” eller ”fördummande våldsfantasier”, och samtidigt som vi är oändligt trötta på det är det ändå ett krucifix vi är ganska nöjda med att gå runt och kånka på. För alla gillar väl innerst inne en underdog? En Rocky, någon som slår underifrån och går sin egen väg?
Väl?

Jag säger: Livet är för kort för Mario, för det är inte spel som Destiny, Far Cry 4 eller Super Smash Bros Wii U som kommer förändra hur gamers blir betraktade. Och under min livstid så vill jag se förändring, för den där lite tryckta tystnaden eller häpna blicken när man berättar om sitt spelintresse får inte mig att känna mig som en underdog eller som Rocky. Den gör mig beklämd, den tar energi. På fest, på jobb, på kurs, hos frisören, samma osäkra blickar.
Vi gamers och vårt medie har fortfarande en del mjölktänder kvar och vi vill att synen på oss ska förändras, och den kommer göra det när vi bevisar att vi är förtjänar att tas på allvar och att vår konstform har en tyngd, ett djup och en klang.
Därmed inte sagt att de breda och populära spelen inte är värda att spelas och njuta av! De är spel för spelandets skull, för gemenskap, för adrenalinkickar, för avslappning och rekreation och för den rena spelglädjens skull. Klart som fan att alla ska få ta del av dem, men jag, med min pyttelilla röst i svenskt spelmedia tänker inte heja på de spelen, för jag tycker inte de för min önskan framåt. Jag tror jag behövs på annat håll, eftersom jag vill att vi ska få ta plats och ha pondus utanför vår egen sfär. Och jag tror du vill det med.
För att hamra in detta meddelande bland gemene man måste vi skapa, stödja, köpa och spela spel som vågar spänna bågen. Kom och titta på oss, vi kan vara så mycket mer än det du tror, se så vackra, annorlunda och självlysande vi kan vara! Ge oss bara lite mer tid!

Och när vi väl kommer dit – för det kommer vi göra – så kommer småpratet med frisören bli så otroligt mycket roligare.