Jag älskade Saints Row 3. Det var dumroligt och uppkäftigt och alldeles, alldeles underbart. I fyran stegade man upp dumheten ännu ett steg och även om det kanske i slutändan var ett sämre spel så hade jag inte tråkigt för en sekund.

Armchairageddon är en liten påminnelse om vad Volition kan när de vill

Armchairageddon är en liten påminnelse om vad Volition kan när de vill

Volition could do no wrong, typ. Att steppa upp galenskaperna ännu mer med en flykt från helvetet själv kunde ju inte bli annat än skitbra. Fast, och ni vet kanske redan vart jag är på väg, det kunde det så klart. Tyvärr.

Gat out of Hell är trött. Inspirationen tryter hos Volition. Lekfullheten är som bortblåst och plötsligt lyser den ärligt talat inte helt polerade uppdragsdesignen igenom. Det är väl inte direkt dåligt, bara… samma samma. Tråkigt.

Helvetet hjälper inte heller. Att byta vatten mot lava och tinta allting brandgult är inte det storslagna miljöombyte som Volition kanske tänkte. Helvetet är bara en mindre, tråkigare version av staden från trean och fyran och att ha superkrafter (som för övrigt är mer eller mindre identiska med de från fyra, fast med en ny förklaring bakom) i helvetet känns betydligt mindre spännande än att ha dem i en riktig (nåja) värld med vanligt (nåja) folk.

Djävlar! (hehe)

Djävlar! (hehe)

Allt är inte dåligt. Ibland blixtrar det till och jag sitter med ett fånleende i soffan. Impromptu musikalinslag och märkliga men briljanta gästspel (okej, ett märkligt men briljant gästspel) lyfter spelet i omgångar. Och gameplayet är… stabilt. Till och med riktigt kul, när det är som bäst. Men det räcker liksom inte.

Slutresultatet blir att jag är besviken. Väldigt besviken. Det hade kunnat bli så mycket mer. Förhoppningsvis märkte Volition det själva och tar i från tårna inför femman. Annars kommer jag behöva gå någon annanstans för att få min dos spelbar dumhet.