Jag känner till en kille som upptäckte fotboll när han var ganska ung, tidigt tonår ungefär. För vissa kan det ses som relativt sent, vissa upptäcker det mycket tidigare i livet, men han kommer ifrån Ukraina där vissa saker inte är lika lätta att att finna som andra. Framförallt inte till den nivån att man faktiskt vill vara en del av det. Han fann ett oerhört tycke för det och ville genast spendera all sin fritid med det. Hans familj var tveksamma till hur mycket tid och träning han lade på det, men så länge som han fortfarande klarade studierna så hade de inte allt för mycket att säga emot det. Dock såg de det fortfarande som ett slöseri med tid, varför lägga så mycket tid på enbart en sak, det finns så mycket mer att göra i världen? Och vad är chansen att det faktiskt finns någon framtid för honom inom fotboll, är det inte bättre om han satsar på någonting där han kan garantera att han försörjer sig? De andra i hans omkrets var lika ifrågasättande, de förstod helt enkelt inte vad grejen var och det var inte riktigt socialt accepterat att vara dedikerad på det sättet

De stöttade honom hela vägen och var glada över hans passion
En annan kille som jag känner till lade massor av tid på att spela TV-spel. Hans föräldrar var väldigt uppmuntrande. De såg till att han fick vara med i klubbar och fokusera så mycket tid på TV-spel som han önskade (utöver studier, självklart), köpte vad han behövde, spenderade tid med att lära sig vad det var han höll på med så att de kunde vara delaktiga när han tränade och de hejade på honom när han spelade i turneringar och liknande. De stöttade honom hela vägen och var glada över hans passion och dedikation. Det finns ju faktiskt en chans att hans talang skulle upptäckas och betala sig i form av en karriär med sponsorer och resor hela världen över för att spela med andra på samma nivå. Hans far hade även han spelat mycket TV-spel och var själv väldigt skicklig, så att han ville se sin son lyckas var kanske inte så konstigt. Men resten av omvärlden var väldigt accepterande den också, varför skulle inte pojken få spela TV-spel, han hade ju klart talang och den skall ju fostras så att han kan följa sin dröm om att spela professionellt.

De pratade om fotboll på en radioshow som jag lyssnar på där de deklarerade att den stora turneringen som var på gång skulle se ett vinnande lag som blev över en miljon dollar rikare. En av radiopratarna utbrast överraskat över summan. En miljon?! För att göra något som alla skulle kunna göra? Skämtsamt sa han att han skulle hem och börja träna själv för att vinna pengarna, men med en ton som erkände att han faktiskt inte skulle ha någon chans. Däremot så ifrågasatte han fortfarande den gigantiska summan som stod på spel för något som är så tillgängligt för så många att ta del av. De talade också om sponsringen och produkter som spelarna säljer med sina namn på, reklam och intäkter som de tjänar vid sidan av; allting var förbryllande. Varför bryr sig så mycket folk så intensivt om något så trivialt?

Senast jag såg en internationell TV-spelsturnering så var fansen oerhört energirika, de stod upp och skrek på läktarna när det hände någonting spännande. De viftade med flaggor, hade skyltar med utbristande texter, bar kläder med sin favoritspelares namn på och vissa målade ansiktet i lagets färger. En enorm industri med massor av fans världen över för någonting som vem som helst skulle kunna göra egentligen.

Varför har de lyckats tjäna pengar på någonting som i princip vem som helst kan göra?

Jag själv är en del av den cynism som råder över de som spelar fotboll professionellt. Varför har de lyckats tjäna pengar på någonting som i princip vem som helst kan göra? Jag har spelat massor med fotboll utan att ha fått något erkännande för det.
Skillnaden är lika simpel som den är i världen av TV-spel: talang och dedikation. Där jag enbart haft ett intresse på hobbynivå och varit mer eller mindre framgångsrik har de personerna lagt ned tiden, passionen och har framförallt talangen för att lyckas. De har förtjänat det som de har fått, för de har slagit igenom i något där det finns en oerhört svår konkurrens att kämpa emot för att stå ut och vinna.

Så min fråga blir varför borde det ena ses som mindre ”verkligt”? Varför uppmuntras och accepteras dedikation till det ena, medan de andra bara är en hobby som man inte bör satsa på som mer än en fritidsaktivitet.

Oops, nu råkade jag förväxla orden ”TV-spel” och ”fotboll” igen. Och personerna jag nämner är Daniil ”Dendi” Ishutin och Zlatan Ibrahimović (om än den historia jag beskriver kanske inte stämmer 100% så ser ni nog poängen), båda väldigt stora namn inom sina områden.
Däremot så är det aldrig någon som ifrågasatt Ibrahimović och hans karriär inom fotboll, men när någon nämner att de är professionell gamer eller sysslar med e-sport så höjs det nästan alltid på ett ögonbryn i förvåning? Varför tjänar någon pengar på det som majoriteten av världen ser som underhållning och varför skulle någon bry sig om det tillräckligt mycket för att det faktiskt skulle finnas en publik? Saken är ju den att ännu fler i världen ser fotboll som underhållning än de som ens har tillgång till TV-spel. Och vem som helst kan spela fotboll dessutom, vilket borde klassa det ännu mer som underhållning än karriär. Men orden ”talang” och ”dedikation” är mycket mer respekterade i den världen, helt utan anledning till att de skall bära olika vikt.
Fansen är det också skillnad på av någon anledning. Bob ”MovieBob” Chipman och Svamprikets egna Tobbefix har berört detta förut. Varför är det fullt naturligt för ett fotbollsfan att ta på sig en tröja med en spelares namn och nummer, samt måla sig i lagfärger, men när man gör det inom ”nördkulturen” så är det inte accepterat utifrån. Båda instanserna är cosplay på en nivå eller annan. Den senare brukar dessutom vara väldigt mer utförlig och elaborerad, men ses ändå som ”fånigt”.

Förhoppningsvis så är tiden vi lever i just nu bara en övergång mot en värld där e-sport är lika accepterad som vilken annan sport som helst. Som poker t.ex.

Text av Nidde Nedelius

Nidde är adlad svampriddare och har ofta agerat som Svamprikets fälttekniker för audio/video. När han inte skriker sig hes på scen så försöker han ta igen alla AAA-spel han inte kunde spela under sina 500 dagar med enbart indie.