Jag vet inte hur man drar gränsen för hur mycket man måste spela ett spel för att kunna recensera det. Jag vet inte ens om tiden är relevant. Vissa spel ger mer upplevelse på en timme än andra ger på tio eller hundra. Ibland räcker det nästan att starta ett spel för att inse vad det kommer att vara, ibland måste man tillbringa veckor med det.
En sak kan jag dock säga säkert: jag har inte spelat tillräckligt mycket av The Escapists för att kunna ge ett rättvist utlåtande. Inte ens nära.
Uppställning!
Lösningen på det är så klart att spela mer. Göra mitt jobb, plöja ner några timmar och bilda mig en uppfattning. Men jag kan inte förmå mig. Det går inte. Jag försöker motivera mig att spela, men de få gånger jag faktiskt kommer så långt att jag startar upp spelet så orkar jag nästan inte ens ta mig till nästa sparpunkt i spelet innan jag inte orkar mer.
The Escapists har kanske en fantastisk gameplaymekanik där under, men jag pallar inte ta till mig den. Alls.
The Escapists utspelar sig i ett fängelse och handlar om att fly. För att göra det ska du lista ut fängelsets svaghet, prata med andra fängelsekunder, göra tjänster och samla på dig material. Ett spännande koncept, absolut. Men när spelet släpper lös mig i fängelset har jag ingen aning om vad jag rent praktiskt ska göra för att röra mig framåt. Och de saker jag vet är ”bra” att göra är bara s å h i m l a t r å k i g a.
Uppställning!
Dessutom är ett av de stora elementen i spelet schemat. Allt går efter fängelseschemat. Du vaknar och måste gå till uppställning. Där ska du stå ett tag medan vakterna pratar. Sen är det frukost. Då ska du gå till kafeterian och äta. Sen är det en kort friperiod. Sen är det tid för motion. Sen lunch. Efter det jobba, vilket är själadödande tråkigt. En kort friperiod till, sen kvällsmat och sen tillbaka till cellen och sova. Sen börjar det om.
Det finns nästan hela tiden någonstans man måste gå. I korta perioder kan man undersöka fängelseområdet, men mest hela tiden måste man skynda sig vidare till nästa aktivitet. Under aktiviteterna kan man visserligen prata med andra fångar och samla på sig tjänster de vill ha utförda, men när man ska ha tid att utföra dem vet jag inte. För snart är det dags att gå till nästa aktivitet.
Uppställning!
Jag kan se att det finns mycket smart och välgjort gameplay i The Escapists. Om man sätter sig in i det kanske det till och med finns korn av briljans. Men. Jag. Pallar. Inte. Jag vill hellre spela något annat.
Och det gör jag också.
Bra recension trots att det tydligen absolut inte alls är någon recension!
”Allt går efter fängelseschemat. Du vaknar och måste gå till uppställning. Där ska du stå ett tag medan vakterna pratar. Sen är det frukost. Då ska du gå till kafeterian och äta. Sen är det en kort friperiod. Sen är det tid för motion. Sen lunch. Efter det jobba, vilket är själadödande tråkigt. En kort friperiod till, sen kvällsmat och sen tillbaka till cellen och sova. Sen börjar det om.”
Den texten där gör mig ju inte speciellt sugen på att ens prova spelet, är det inte sådant man vill fly från när man träder in i spelens värld? Om det inte är ”Papers Please” då som faktiskt har något att säga.
När jag läser recensionen (jag tycker den är fullgod som sådan, ”det här tog emot så mycket att jag inte orkade med det” är väl en så god redogörelse för ens intryck och upplevelser som det kan vara?) påminns jag om det fantastiska gamla C64/ZX Spectrum-spelet Scool Daze: https://youtu.be/wgwi9t-wf1o
I det spelar man en elev på vad som verkar vara en engelsk privatskola(?), som behöver komma över någon form av komprometterande dokument som finns i rektorns kassaskåp. Under spelets förlopp fortgår skoldagen med lektioner, raster, lunch och förvecklingar av olika slag. Oklart vad som behövs göras för att komma över kassaskåpskombinationen. Det är hur som helst väldigt underhållande och jag blir fruktansvärt sugen på att testa The Escapists och lika fruktansvärt frustrerad över att det verkar vara konsolexklusivt på XB1.