Ibland spelar man ett spel i en genre man vanligtvis inte uppskattar, och älskar det. Man blir helt såld. Och så börjar man tänka att kanske, bara kanske, har man nu insett storheten i hela genren. Men man (och med “man” menar jag “jag”) ljuger för sig själv.
Hårda snubbar™
Som de flesta kanske vet hittade jag i Titanfall ett multiplayer-FPS som jag uppskattade. Och då tänkte jag att nu, NU, kommer jag börja uppskatta multiplayermord som aldrig förr. Så jag peppade ändå lite på Battlefield Hardline. Tjuv och polis och pang-pang som jag nu skulle vara både road av och bra på.
Men nej. Nej. Att jag nu har hittat ett multiplayer-FPS jag uppskattar innebär inte att jag uppskattar multiplayer-FPS som stort. Och jag är fortfarande så otroligt trött på den klassiska militärshootern (för det är vad det här är, hur mycket de än kallar det “tjuv och polis”).
Modern Warfare satte en seg jävla standard när det kom, och den hänger i fortfarande. Singelplayerkampanjer så streamlineade och självspelande att det känns mer som ett utdraget quicktime event. Och Battlefield Hardline må vara snyggt (helt ärligt, det är apsnyggt) och ballt och flashigt men herregud vad inte kul jag har.
Wiiiiie!
Jag har redan tagit upp spelets obehagliga sociopolitiska implikationer och de enorma problem jag har med Hardlines inramning och story. Men inte ens utan allt det hade jag haft roligt. För det kokar liksom ner till det. Jag tycker inte att Hardline är roligt.
Multiplayerstriderna känns röriga, med onödiga transportsträckor och oengagerande delmål. Singelplayern är urfånig och överregisserad. Och det känns som jag spelat precis exakt det här en miljon gånger tidigare. Det räcker nu.
