Spelbranschen verkar inte alls veta vad den vill ibland. Spel vill å ena sidan vara kultur och tas på lika stort allvar som film och litteratur. Samtidigt vill spel vara “bara spel” och slippa all den jobbiga kulturkritik som kommer med att tas på allvar.
Samma sak gäller med realism. Spel vill jättegärna vara realistiska. Komma nära verkligheten (och då menar jag inte först och främst simulatorer). Krigsspel ska ha riktiga vapen och handla om riktiga konflikter. Men samtidigt vägrar både spel och spelare att ta ansvar för hur verkligheten speglas.
Det finns ingen objektivitet. Ingen rak och ren tolkning av verkligheten. Allt kommer genom en lins. Men spel jobbar hårt för att vara ”realistiska” utan att reflektera över vems realism man visar. I spel efter spel har vi spelat vita män som på egen hand besegrar arméer, men en kvinnlig soldat är orealistiskt. I spel efter spel har vi spelat vita amerikaner som skjuter bruna skurkar runt om i världen. Men det är så klart bara så det är. Inget problematiskt alls med det.
Den här typen av reflektionslös låtsasrealism tog ett stort steg framåt med den nya instansen i Battlefield-serien.
Och det. Är. Hemskt.
Poliser stampar in i socioekonomiskt utsatta områden, struntar i ”skurkarnas” rättigheter och skjuter folk i huvudet för rättvisa. Det här är inte ett lekfullt tjuv och polis, det här är en obehagligt glorifierande skildring av ett maktmissbrukande polisväsende.
Det är som en dokumentär om det moderna samhällets socioekonomiska förfall där allt fokus läggs på en snubbe som dansar kycklingdansen mitt i bild.
Efter de senaste årens skandaler inom den svenska polisen, och speciellt efter senaste årens skrämmande utveckling inom poliskåren i USA är det svårt att bara tugga i sig det här som ”rolig underhållning”.
Jag kan redan höra internetkrigarna rusta upp. “Det är bara ett spel” och “det är bara så verkligheten är” i en härlig kompott. Stoppa inte in politiken i spel. För det är så mycket skönare att bara blunda för den politik som så otroligt uppenbart redan är där.
Att konstant skrika ”det är bara ett spel” när det är kontroversiellt utan en poäng känns bara otäckt, då det snarare verkar försvara att det ser ut på ett särskilt sätt. Korrupta politiker, rättsmakter som missbrukar sina positioner, misogyni, rasism – you name it. Att bara göra ett spel ”realistiskt” räcker inte tycker jag. TV-spel är, precis som musik, böcker och film, kontrollerade av skapare, någon eller några som faktiskt skapar innehållet man tar del av.
Att välja att glorifiera något destruktivt och dekadent, istället för att väcka frågor och inspirera är obegripligt för mig. Och när pöbeln ropar ”det är ju bara ett spel!” känns det lite som samma typ av hyckleri som kan uppstå hos vissa ”feminister” – De vill ha samma fördelar som män, men fortfarande dra fördel av det som gör dem till ett ”svagare” kön.
Spel är inte bara spel längre. Det är ju en del av vår kultur idag och det vore fint om vissa utvecklare ville vara lite mer konsekventa med det. Jag pratar inte om att vara PK, bara leverera på rätt sätt. Provokation är lysande, men bara om det levereras rätt.
Eftersom dem som utvecklar spel till stor del är vita män(och Japaner givetvis) så är det inte så konstigt. Men till kvinnor och svarta som gnäller: utveckla egna spel då för helvete.
Det var en mogen och upplyst kommentar.
>Spelbranschen verkar inte alls veta vad den vill ibland. Spel vill å ena sidan vara kultur och tas på lika stort allvar som film och litteratur. Samtidigt vill spel vara “bara spel” och slippa all den jobbiga kulturkritik som kommer med att tas på allvar. /citat
Ja det är nästan som om Spelbranschen består miljoner utvecklare från hela världen som alla vill göra sin grej.(även om den grejen är känna pengar genom att låna andras grejer)
Och det gör visst att spel aldrig kommer att kunna göra jätte hits som T.ex Fifty Shades of Grey som mainstream media pratar röven av.
Sorry, det är bara det att jag hatar den här… Attityden? Att spel skulle mindre… Rumsrena(?) än andra media bara för att det inte är lika… Mainstream?
Det känns om den är lillebrodern som alltid jämförs med sina mer framgångsrika stor syskon.
Inget kul…
Särskilt om syskonen kan vara atlest lika usla…