Final Fantasy, alltså. Vilken jäkla röra den serien har varit på senare år. Ja, ända sedan Final Fantasy X har det varit riktigt svårt att sätta fingret på vad serien vill vara och vart dess utvecklare vill ta den. Min åsikt att den femte till och med den nionde numrerade delen är bland det bästa jag spelat tar jag troligen med mig i graven, men om någon frågar mig vad jag tycker om serien de senaste tio åren svarar jag troligen medelst axelryckning.
Final Fantasy Type-0 släpptes för flera år sedan i Japan, men har nu letat sig fram till oss engelsktalande västerlänningar. Det blir därför svårt att tala om en HD-remake då det är första gången vi kunnat spela det. Samtidigt känns det gammalt eftersom det handlar om en uppskalad PSP-titel.
När Final Fantasy XIII var under utveckling drog Square Enix stora växlar på att det var en del av sviten Fabula Faulbluhu Chrystibublublublublu. Egentligen hette den något annat, men den kunde lika gärna ha hetat sådär, för ingen förstår egentligen vad den handlar om. Den enda likheten jag sett mellan Type-0 och XIII är dock förekomsten av l’Cie, en slags gudalika varelser som jag aldrig lärde mig särskilt mycket mer om.
Nog om omständigheterna kring spelet, även om de är lika märkliga som spelet i sig. Final Fantasy Type-0 har en precis så invecklad och krystad story som man kommit att förvänta sig av seriens senare delar. Det är nationer i krig här, krigspakter där, magiska monster hit och kristaller dit. Fans av Persona-serien diggar säkert hela grejen med att du får spela en hel skolklass särskilt utvald att rädda världen för kungariket Rubrums räkning. Problemet med att få tillgång till en 15-20 osnutna snorungar redan i början är att ingen av dem presenteras ordentligt eller får någon som helst intressant personlighet eller bakgrund.
Istället för klassiska rpg-strider har man i Type-0 valt något slags mellanting mellan det och ett renodlat actionspel. Du måste själv slå använda förmågor, prylar och magier i realtid samtidigt som du duckar på klassiskt actionmanér. Ett upplägg som faktiskt känns uppfriskande och gör levlandet till något mindre av en plåga.
Eftersom merparten av spelet utspelar sig mitt under rasande krig finns det även strategielement i form av tower defense-liknande uppdrag på världskartan. De är oerhört simpla, men bidrar med välkommen variation. Mellan uppdrag får skolklassen också chansen att slipa på sina färdigheter och ta sig an andra, mindre uppdrag. Just det att du alltid har en bas att utgå ifrån och återkommer till gör att spelet skiljer sig från andra, mer klassiska, japanska rollspel där karaktärernas fysiska resa ofta står i centrum.
När jag satte mig ner för att skriva den här recensionen tänkte jag att jag skulle hålla den kort, eftersom jag inte tyckte att jag hade så mycket att säga om Final Fantasy Type-0. Men nu är vi här ändå, några tusen tecken senare, och jag inser att jag faktiskt haft roligare med Type-0 än något annat spel i serien på flera år. Men eftersom både XIII-2 och Lightning Returns har släppts sedan Type-0 kom ut i Japan är det svårt att slå fast att Final Fantasy som serie är på väg att repa sig. Men man kan ju hoppas. Eller är det ens lönt?
