Först och främst måste jag säga att fightingspel inte ska läsas, de ska upplevas. Så börja med att få tag på ett exemplar, helst med någon vars rumpa förtjänar att bli sparkad också. Sätt dig sedan ner och upplev den här titeln. Jag kan skriva om hitboxes, kontroll eller grafik, men jag själv anser att just med fightingspel är det svårt att skriva såpass bra att känslan kan förmedlas. Nej, kolla in min gif/bildrecension istället, sedan sätter du tänderna i det själv. Det om något säger så mycket mer än 1500 tecken.
Tre saker jag gillar med Mortal Kombat X:
Variations.
Jag gillar upplägget i menyn, variationerna är bra och inte bara for show, och det ger en fin dynamik till alla karaktärer. Trevligt att kunna välja mellan att kunna teleportera eller ha daggers, som i Mileenas fall. Ger verkligen möjlighet till olika typer av spelande.
Riktigt schysst skrivna inledningar.
Det är skämskudde på introna till varje fight i en hel del spel. Men Mortal Kombat X har flertalet som verkligen får mig att skratta. Eller åtminstone blåsa ut luft lite extra hårt genom näsan.
D’vorah.
Trots hennes lite halvtöntiga namn gillar jag den här karaktären skarpt. Det är på grund av en av de saker jag gillar med Mortal Kombat X överlag – karaktärsgalleriet bjuder på ett bra utbud av unika karaktärer. Kanske inte något revolutionerande direkt, men jag som gärna tyr mig till specifika karaktärer gillar att känna att just den jag spelar med har något unikt.
Två saker jag ogillar med Mortal Kombat X:
Mikrotransaktioner.
Seriously?! Jag har inte så många andra kommentarer på den här helt befängda typen av utnyttjande av spelare. Fy skäms.
Fatalities / övervåld
”Gnäller hon på övervåld i ett fightingspel?”, frågar ni. ”Ja”, svarar jag. Är jag konservativ om jag känner att det är extremt tröttsamt med att knappa in ett antal knappar i ordning på slutet för att få se en sekvens när någons inälvor slits ut? Kanske. Men sånt här blir seriöst gammalt i längden.
Totalt sett är Mortal Kombat X ingenting som kommer slå dig med häpnad. Men det är väl värt att spelas, och likt stoppningen i soffan känns det väldigt bekvämt att ha när det kommer gäster (och kanske öl) på besök. Det finns, trots allt, alltid någon omkring oss som skulle tåla lite virtuellt stryk.
