När jag såg Mario för första gången kunde jag inte riktigt se om han hade en mustasch eller en konstig mun, i mitt huvud antog jag att han hade ett lite märkligt leende bara. Min fantasi fyllde i luckorna som 8-bitarsprocessorn inte kunde måla upp. Jag fick mina antaganden besvarade när jag kröp ner i soffan och länge studerade bilden på lådan. Han hade en mustasch, ankorna var egentligen sköldpaddor och draken i slutet av borgen hade en personlighet jag inte räknat med. Omslaget krockade delvis med den bild jag hade målat upp i mitt huvud, på gott och ont. Många år senare spelar jag Super Mario Galaxy och det finns aldrig några tvivel i vad jag ser. Min fantasi behöver inte längre fylla i luckorna och allt presenteras precis som spelskaparen tänkt sig. Passivt accepterande av min upplevelse är följden av teknologisk framgång, och jag kommer på mig själv med att jag saknar ovissheten.

Jag upplevde nyligen ett väldigt annorlunda spel på min iPad, halvslumrande i en bil hem från Stockholm efter en hård partyhelg. Ett spel jag upptäckte att jag hade i min samling med ett svagt minne av att jag blivit rekommenderad det någon gång men helt glömt av varför. Jag startar upp det i brist på annat och möts av en mörk skärm med en text, ”light DarkRoom-580fire”. Jag trycker på texten och skärmen ljusnar. Mer text kommer fram i vänsterkanten och jag får berättat för mig att jag inte är ensam i rummet. Sakta blir jag guidad av en person som vill att jag håller elden levande så hon inte fryser. Hon kan bygga saker av ved som jag måste hämta. Jag gör en hydda och snart flyttar det in en familj med främlingar. Jag snickrar fler byggnader och börjar skicka ut mina inneboende på ärenden för att kunna bygga ännu mer. Hon klagar på att jag driver dem för hårt. Men elden måste ju brinna? Jag sätter ut fällor i skogen som omger mig för att få tag på päls och andra förnödenheter. Då och då kommer det vandrare förbi som vill att jag skänker saker till dem, ibland ger de saker tillbaka, ibland inte.

När vi börjar bli ett par stycken i min by så ser jag plötsligt att ”workers” har bytt namn till ”slaves”. Jag får en konstig känsla i magen, jag jagar väl inte på mina invånare så hårt? Hon klagar på att jag börjar bli kall och hård. Jag byter till mig en kompass och plötsligt öppnar sig en stor värld runt mig. Jag ger mig ut med en stor ranson torkat kött från mitt rökeri och springer på en darrig man. Jag dödar honom med mitt spjut. Han slog ju först? Min mat börjar ta slut så jag återvänder för att hämta mer. Hon är försvunnen. Kvar finns hennes halsband och en lapp som berättar att hon inte står ut med mig längre. Världen ligger för mina fötter men mitt syfte, att hålla henne varm, är borta. Spelet fortsätter och jag går igenom många äventyr men jag förstår aldrig vad jag gjorde för fel.

Att sträva efter verkligare verklighet i spel kommer sudda ut det som händer inom dig, det som bara är ditt

Vem jag är, vem hon var och hur världen ser ut finns bara i min fantasi. Spelet är helt textbaserat men ändå har det greppat mina känslor. Jag har inte blivit skriven på näsan utan jag har upplevt någonting i mitt inre. Det finns ingen omslagsbild att titta på, hon fanns bara för mig, och min sanning kan aldrig ifrågasättas.

När Final Fantasy gick från pixliga äventyr på SNES och råa texturer i 3D till läppsynk och FFVI_Shadow's_Dreamsuppläst dialog så försvann någonting. Jag förstod det inte då men idag ser jag det klart; den sista fantasin lämnade när jag slutade behöva fylla i luckorna själv. Man säger ofta att boken alltid är bättre än filmen, det är för att din verklighet aldrig kommer överträffa min egen, den kommer alltid vara fel. Att sträva efter verkligare verklighet i spel kommer på samma sätt sudda ut det som händer inom dig, det som bara är ditt. Moderna spel behöver dock inte vara dåliga, de är snarare som att se på film där du helt i händerna på regissören leds genom en historia, men den är aldrig din egen.

Hon, den namnlösa personen som lämnade mig, visade mig med hela handen att jag saknar att uppleva saker själv. Att tro att Marios mustasch är ett märkligt leende. Det gläder mig dock att det finns upplevelser där ute som fortfarande kan ge mig mitt egna spel. Om det så är att fylla i relationerna mellan dialogerna till mina kumpaner i Dragon Age, att uppleva världarna som From Software återhållsamt stoppar med historia eller att för mitt inre höra prinsessan Aurora prata på rim så är jag övertygad om en sak. Framtiden är inte perfekt minspel, det är vår fantasi.

Spelet jag upplevde heter A Dark Room och finns gratis att spela i din webläsare HÄR men finns också på telefon och tablet.