Annas tv-spelspitch: konceptskisser

Om du aldrig läste min tv-spelspitch eller inte har den i väldigt färska minne, läs HÄR.
Jo faktiskt, läs den, det här kommer bli mycket mer givande för dig om du gör det.
Men ska du vara vrång och besvärlig, och tvärvägra läsa en relativt kort text, FINE, här är premissen:

”De odöda reser sig från sina gravar uppe i Norra Sverige och en konstellation mellan kloka gamla gubbar och gummor och ett nerbantat hemvärn måste uppstå för att värja undan dem.”

Så lyder pitchen, och på min kammare har jag suttit och börjat skissa fram konceptbilder i mycket blygsamt format. Jag började med mina ”huvudkaraktärer”, en representant från de gamla och en från hemvärnet samt en lös tolkning för hur de odöda skulle gestaltas.

I mitt huvud heter de Lytta Eivor och Sten Stolpe. En av dem är en sund och hel själ i en gammal och trasig kropp, medan den andra är en bruten själ i en relativt frisk och stark kropp. Tillsammans är blir de en handlingskraftig och klok ledare som kan undsätta sin by.
De odöda skulle inte bli alltför zombieliknande, utan snarare kännas som någon typ av väsen men ändå ha en fast form. Byborna kan försvara sig mot med såväl lie som grästrimmer.
Istället för att ha evig vinter så hade det varit fint med årstider, att problematiken varit så utdragen att vi hade fått springa ifrån våra fiender över såväl sädesfält som snötäckt granskog, i sandaler eller fodrade gummistövlar.

När jag skissat en stund så började tankar flyta upp i skallen. Vad som var viktigt i den här byn i just den här situationen. Om vi nu ens befinner oss i iPhones era – vilket jag inte är säker på – så skulle alla sådana vara tämligen värdelösa här. Ömtåligt skit som bara går sönder. En Nokia 3310:a hade däremot varit hårvaluta, såväl som radio och walkie talkies. Hundar hade blivit viktiga, som kan känna odödas vittring (både du och jag vet att katterna hade stuckit till skogs så fort skiten träffade fläkten), så minsta bjäbbiga Papillion-hund hade plötsligt blivit en fantastisk tillgång. Och att hålla handen, det hade också varit väldigt viktigt.

Situationen är inte ett utnötningskrig eller ett fältslag och räddning kommer inte komma utifrån. Det är snarare Helms Klyfta, försvaren måste hålla och varenda människa är livsviktig. Här finns ingen undercover ninja eller lönnmördare redo att hoppa in i action, inga ändlösa mängder vapen eller ammunition. Här finns bara vi, skogen, vårt fort och de odöda som måste slås tillbaka. Av herrfrisörer, textilkonstnärer, hembrännare, punkbandsbasister, sotare, brevbärare, hemmabruks-häxor, lågstadielärare, ekonomer och Lytta Eivor och Sten Stolpe.