Broken Age – spelet som på sätt och vis satte crowd funding på kartan – har nu fått sin andra del släppt. Nästan ett och ett halvt år efter att första delen släpptes. Var det värt väntan? Det korta svaret på det är nej. Det lite längre svaret på det är också nej, men lägger även till att den långa väntan till stor del är anledningen till varför det inte var värt det. Double Fine må vara veteraner inom äventyrsspelen, men när det kommer till moderna metoder för att släppa äventyrsspel i episodformat har de mycket att lära från exempelvis Telltale Games. Innan jag skriver ett enda ord till om spelet vill jag bara påpeka att jag och min sambo är backare av spelet och har därför haft Act 2 i vår ägo under en lång tid nu, men att vi trots detta inte tagit oss igenom det än. Det här är med andra ord inte så mycket en regelrätt recension, som det är en förklaring till varför vi såsar så mycket med den här delen jämfört med Act 1, som vi klarade av väldigt snart efter releasen.
Jag är säker på att Double Fine inte räknade med att det skulle ta nästan ett och ett halvt år innan Act 2 följde upp spelets första del. Jag vet att pengar tog slut och saker försenades. Även där har man något att lära av Telltale Games. Men även om det inte var avsiktligt, så är det så det är, och det påverkar min spelupplevelse. Även utan det enorma hindret att jag inte minns vad som pågår skulle Act 2 vara så mycket sämre än Act 1 – som jag faktiskt gillade. Medan storyn droppar rejält i kvalitet efter den superspännande cliffhangern i Act 1, så tråkas jag ut av att besöka samma platser med samma karaktärer en gång till, genom nästan hela spelet. Ge mig nya platser med nya personer! Ge mig något nytt att upptäcka! Ge mig mer, och ge mig det snabbare. För att vänta så här länge på det här lilla… Nej.