Förra sommaren röstade ni läsare och besökare fram Final Fantasy VIII till mitt sommarspel 2014. Min målsättning var att jag skulle spela klart spelet under den sommaren. Så blev det inte. Jag lägger ingen värdering i det, utan när jag tänker tillbaka på sommaren 2014 så handlade den mer om fantastiskt väder och asroliga fester. Det blev inte så mycket tid över till spelande.
Efter sommaren återgick jag till vardagslivet, och även om min save från spelet låg kvar på min PS Vita så återgick jag aldrig till spelet. Det föll i glömska, hela vägen till denna sommar. För sommaren 2015 är lite annorlunda. Här uppe i Hälsingland fryser du om du bär shorts och det känns faktiskt som ren kvalitetstid att sitta och spela tv-spel med några kompisar en hel eftermiddag/kväll/natt, medan vädret fortsätter mulna utanför fönstret. Och det är vad jag har gjort, tillsammans med min ständige guide Niklas har jag återbesökt Balamb Garden och karaktärerna Squall, Selphie, Seifer och Rinoa.
Visst finns det detaljer jag uppskattar. För det första så kan jag nog redan nu konstatera att det till utseendet är det stiligaste Final Fantasy-spelet från Playstation-eran. Jag gillar verkligen att karaktärerna har proportioner som ”riktiga” människor. Färgskalan är sparsmakad och luftig, vilket i längden lyfter det visuella intrycket, då gröna skogar genast blir mycket grönare när de väl kommer i bild. Och musiken är fantastisk, vilket i sig är något av en lågoddsare när Uematsu står för soundtracket. Men trots detta så är mitt intryck av Final Fantasy VIII hittills mer negativt än positivt.
Jag har en frisyr, och tänker mycket för mig själv.
Jag vet dock inte varför egentligen. Det är mer än känsla. Kan det vara det ganska tempodödande Junction-systemet? Eller att handlingen envisas med att hålla tempot nere? Att jag lyssnar och guidas för mycket av mina backseat:ande vänner? Att spelsystemet bygger på alldeles för mycket repetition? Eller handlar det om att det är det första Final Fantasy-spelet som jag inte för en sagostund till Retroresan för? Jag vet inte, men något är det.
Ropar jag ”bu” för tidigt? Hur var er upplevelse med Final Fantasy VIII? Finns det en punkt i spelet där allt kommer att vända för mig? Lämna gärna en kommentar och berätta!
För egen del så var det ff8 som fick mig att bli mer social. Squalls resa lärde mig att även om man är en ensamvarg så kan det förändras om man träffar rätt kamrater. Något jag gjorde just när jag spelade ff8 eftersom jag då gick i gymnasiet och träffade några av mina bästa vänner.
Det jag störde mig på med ff8 var draw systemet. Första genomspelningen var endast användandet av GFs. När jag upptäckte att aj fan, GF gör inte speciellt mycket skada gjorde jag en andra genomspelning. Fokuserade på att ha Squall nere vid LB (Limit Break) nivå ständigt och sedan ha folk som kunde återuppliva honom om han skulle bli utslagen.
Något som gjorde min resa genom FF8 så mycket lättare var mötet mellan Rinoa & Squall på skiva ett. När de sedan möttes igen och flertalet scener senare så ja. Det passade helt enkelt mig.
Att det var mer ”mänskliga” utseenden störde jag mig närmast på. Jag menar det är ju fantasi, svart magiker och riddare XD
Tripple Triad uppskattade jag. Om än att några regler kändes väldigt konstiga.
Fullständigt älskar FF8 (sorry, long story)
Är uppväxt i en första generations jordbrukarfamilj, ingen tid eller pengar för spel. Men efter många år tjatande av oss barn så inhandlades ett Ps1, den lycka alltså går inte ens att beskriva i ord. Min bror fick själva konsolen som sin och jag skulle få ett spel. Ett spel att välja, det första spelet i huset. Ett spel som kostade mer än vad vår familj la på mat i en månad. I handen hade jag FF8, mitt lilla flickhjärta bultade lite snabbare när jag såg den supersöta Squall på baksidan av fodralet. Sommarlov, nu skulle det spelas, bara inledningen på spelet var så magiskt vackert. Vi satt där alla fyra ungar framför den enda tvn i hushållet helt förtrollade i den nya värld som nu öppnade sig. Vi förstod inte mycket av spelet den lilla engelskan vi kunde var knapp och de yngsta var mer intresserade av monstren och tjoade varje gång jag eller min bror dog i spelet. Dagen började lida mot slut och vår far kom in från arbetet, det var dags för honom att ha tvn. Då vi inte hade råd att inhandla ett minneskort så alla de timmar vi la ner i spelet var borta nästa gång vi startade spelet. Vi gjorde allt för att komma allt längre in i spelet innan vår far kom in. Som längst kom vi till tågen, det var ganska trixigt första gången men efter 30 dagar spelande så klarar vi tågen och känslan att vi klarade det och i samma stund så kom pappa in den var sagt lite splittrad. Tänk att spela samma spel i över 30 dagar och veta att imorgon måste jag börja om igen utan att sluta älska spelet. Lyckan var när pappa kom hem med en lite påse med ett blått minne vi kunde äntligen gå vidare i spelet och det gjorde vi, kom till hissen i Esthar och så frös spelet. Fick låna spelet av en kompis för att avsluta det hela, då visade sig att min save var borta. Det tog några år innan jag började spela igen, kom till slottet sedan tog det stopp. Kanske är det ödet att vi inte ska avsluta detta spel, vem vet? Men det är mitt första spel och det öppnade en ny värld för mig och är så tacksam att det kom in i mitt liv. Det kommer alltid vara mitt nummer ett spel även om jag aldrig klarat av det.
hahah, åh, gillar din story med spelet så himla mycket x)!
Jag älskar att det står på baksidan på ff7 att ”try to beat this game without a memory card” :> Det var ju verkligen din situation och jag tycker verkligen inte att du måste klara av slotted I slutet om du inte vill. Eller så gör du det när tiden känns rätt 🙂 Jag har själv på min andra genomspelning slutat spela précis innan sista bossen bara för att jag inte vill att det ska ta slut igen x) Har alltså bara sett ending en enda gång trots att det är mitt nummer 1 spel. Kände också igen mig I det här med att inte kunna så mycket Engelska I början.
Sen har jag också haft en extremt snirklig väg igenom spelet. Jag spenderade säkert 20 timmar eller ett halvår eller så I spelets början innan jag hittade ombyteskläderna till balen som gjorde att man kom vidare xo Jag hade teorier om att man skulle nå lvl 20 eller typ få 100 st Mt. pieces eller vad det nu var som man fick från dehär blue bite bugs för att komma vidare men inget hjälpte xD tills jag en dag hittade kläderna.
Sen hade jag säkert 1 års letande när jag inte lyckades hitta white seed ship trots alla guider!!!! Hade sjukt många motgångar, och hur många ggr försökte jag inte vinna över ultima weapon och vandra hela den långa jäkliga vägen från öppning med hundra ruby-dragons och bahamut, nedför den där trappan full med behemoths o annat för att sedan dö nästan direkt när jag möter ultima weapon xOO !!! innan jag hittade …. ahum nånting. Det finns för mycket bra med det här spelet alltså ;( buhuu
Vilken fantastiskt berättelse! Att du fortfarande gillar spelet, trots det problematiska första(andra, tredje osv) mötet med det, är inget annat än ett underverk! Tack för din kommentar!
Ett fel är att man inte ska spela på bärbara konsoler till att börja med x)
Tyvärr tror jag att slaget är förlorat om du kommit så långt redan. Jag drogs djupt in i spelet från första början, varför finns en livsfarlig training trädgård mitt i det så fridfulla Balamb Garden med en T-Rex som dödar en direkt O.o !!! är bara en av hundratals mystiska saker t.ex som gjorde att jag föll för spelet. Bara ett exempel men allt sådant tilltalade mig i spelet.
Kan dock vara ett mycket stort misstag att ha en massa back seat papegojor som sitter och berättar allt. Ff8 hade jag aldrig velat uppleva så, usch. Jag brydde mig aldrig om battle systemet så mycket. Det viktiga var för mig allt det andra. Det viktigaste med spelet är nog just mystery-biten, dvs att man ska känna sig ensam, utelämnad, sårbar, osäker, ovetsam osv av spelet. Inte att man ska vara så själv som person utan att spelet åsamkar dessa känslor på en när man försöker ta sig igenom den oförutsägabara och förundrade världen/storyn/scenariorna.
Om man sitter lugn som en filbunke och metodiskt jobbar sig igenom strider med hjälp av guide och vänner och tänker, detta är bara ett spel som jag ska klara av så kommer man inte få ut någonting alls.
Det krävs lite rätt settings. Menar, det är som att sitta och spela typ Amnesia eller annat skräckspel ute på sin PS-Vita i en solig park med kompisar som sitter bakom och skriker och garvar åt monstrena medans du spelar. Det skulle ju inte funka alls eller?
Enda sättet att rädda det här skulle kanske vara om du försökte spela det på konsol istället (inte på Steam! är fel sountrack där) (kan rekommendera att köra om de första timmarna). Hyr in på ett motel I Sveriges regnigaste landskap eller hitta en plats där du kan vara helt själv och samtidigt känner dig lite utelämnad/melankolisk/spänd. Om du satt I ett spökhus och spelade så skulle det var bäst, men kanske en liten stuga I skogen kan funka? Ditt pojkrum? Eller något sådant som kan ge dig en overklig eller övernaturlig känsla. Om du känner en svag nervositet/ängslighet nästan ovilja att starta spelet pga ansträngande känslor inför vad du ska möta så är du i exakt rätt mode för att spela det(annars ska man kanske låta bli). Önskar och hoppas verkligen att du kan lösa det för dig så att du kan få ff8-upplevelsen på riktigt ;( Som sagt, settingen där du spelar är extremt viktig! Och även vilket psykiskt tillstånd du är i. Vet inte men typ i ff7, inför första bossen, så vandrar du runt I den här Mako reaktorn och så startar ett slags pipande ljud innan striden, och man vet att något är fel, känslan däremellan nånstans kanske är nåt i stil med ett bra tillstånd för att spela. Är så himla svårt att beskriva den. Eller att man vaknar upp en morgon och ens flickvän precis har gjort slut, man vet inte vart eller vad man ska göra alls, som att man är så långt ifrån att vara i hamn i livet som det bara går (inte gråtkänslan dock) men den där svävande osäkra obehagliga.
Försök gärna igen med dessa knep då kanske! ;o
En snabb rättelse innan jag läser resten av din kommentar: Jag spelar på PS3, jag använder Vitan bara för transport av min save 🙂
Edit: Ok, har nu läst hela din kommentar. Ja, jag spelar med kompisar som backseat:ar, men de är båda stora fans av både serien som stort och FF8 i synnerhet. De tjötar inte i onödan, de vet vad jag ska och inte ska veta och framförallt så låter de mig spela på ”mitt” sätt.
Jag kommer fortsätta spela och förhoppningsvis hittar jag den känslan du beskrev så fint. Men jag måste säga att jag är lite avig till resonemanget att spelaren måste vara i rätt mindset för att uppskatta ett spel. I min värld borde det vara tvärtom, att spelet lockar fram de känslorna oavsett mindset. Annars kommer jag få det svårt framöver, eftersom jag är på en väldigt trygg och säker emotionell plats just nu. 🙂
Anyhow, tack för din kommentar! Älskar att se passionen dessa spel väcker fram varje gång!
Jo, förstår att man är lite kritisk till det här med rätt mindset men det måste få spela in ändå. Tex kanske man inte orkar spela/se ett jrpg/tvserie direkt efter nästa om man varit väldigt involverad eller exemplet med att spela skräckspel på en psp på solig badstrand osv.
Men bara det här att du försöker spela spelet handlar ju om att du försöker tvinga dig in I ett mindset där du vill/ska spela spelet. Så I och med att du redan gör det så är det ju inte direkt nån synd att försöka ännu mer om man vill försöka så att saga.
Men jag misstänkte att du nog kände dig I emotionell balans I livet just nu och tänkte därför att du skulle behöva en miljö eller något som kunde rubba det lite liksom 😉 (typ en jäger med goda vänner på en hemmafest eller en jäger sittandes själv en kväll på en skoltoalett? så oavsett hur mycket man gillar jäger så påverkar miljön tydligen xD)
Det är ju det här med att ge verk en chans (nu vet jag att du gjort det så följande är ingen kritik mot dig Anders). Tänk en ungdom som förväntar sig att nu ska filmen haffa mig på 5 min och det ska vara action, annars är det en dålig film, det är inte mig det är fel på. Kan man gå in med den inställningen om man ska läsa en bok av Tolstoj eller ska man kunna kräva att Toljstoj ger utdelning oavsett vem som läser och med vilka förväntningar om underhållning? Annars är det en dålig bok. Mindset är tyvärr viktigt och högst relevant alltid för hur man mottar saker men det är ju också något som förändras under hela livet och inget man kan styra över direkt, eller är ett verk bara bra om man blir blown away oavsett inställning. Tror inte det. Skulle förmodligen vara svårt att gilla en bok som Jimmy Åkesson skrivit tex osv.
Jag skriver dock inte all den här texten för att folk inte får ogilla spelet xD det gör mig inget egentligen, är bara mitt nummer ett så vore konstigt kanske om jag inte reagerade.
Förstår dig till fullo. Spelade 7:an när det kom ut, ÄLSKADE det (bästa spelet någonsin IMO), hade skyhöga förväntningar på 8:an. Jag kände dock som dig, jag tvingade mig själv att spela. Jag körde dock på och kom till slutet efter cirka 60 speltimmar, då fuckade mitt minneskort ut. Jag har dock aldrig fått lusten till att sätta mig med spelet igen, medan jag har spelat om 6:an, 7:an och 9:an ett otal ggr (senare delar har inte verkat intressanta) så har jag inga känslor för 8:an. Jag tycker att 8:ans problem består av först och främst ointressant karaktärsdesign- visst, Squall är väl rätt ball men de andra? Zell? Quistis? Irvine? NEJ TACK. Storyn är rörig (att spela som Laguna gav mig ingenting förutom minskad motivation) och hela spelet saknar den charm som tidigare nämnda delar innehar.
Kan jag förstå då tempot segnar till rejält i flera delar, känslan av att ha gjort allt förut infinner sig gång på gång och handlingen börjar falla isär redan mot slutet av första skivan om en gnutta kritiskt tänkande appliceras på den.
Även nian är förbannat bra på att slösa ens tid tycker jag, så valet att gå över till emulerat (för frameskip <3 = säg hejdå till döda ytor, sega övergångar och långsamma stridsanimationer) var inte svårt senaste gången jag tog mig an PS1-trilogin. Men kollar du guider för att se var saker är och vad de gör så kan du nästan ignorera Draws och GFs till fördel för konvertering av kort och annat (refinement tror jag det kallades). Vill du gå ett steg längre och skräddarsy upplevelsen mer så kan nog game genie-koder stänga av eller sänka encounter rate samt snabba upp drawing under striderna, vilket inte ens gör spelet lättare utom i några enstaka fall där du då kan stänga av dem igen. Hoppas det hjälper men om inte så är det inte hela världen heller, finns många bättre spel därute.
*Med saker menar jag då ”råvarorna”, ofta från fienderna överallt i världen, som du använder för att bygga bättre saker med.