När jag var 10 år inleddes mitt tv-spelsintresse. Det var september 1994 som jag fick min SNES, med Super Mario All-Stars. Super Mario 2 blev det första spelet jag någonsin klarade ut, och när jag sedan köpte A Link to the Past under mellandagarna från Håkans Radio i Bollnäs blev det tv-spel över allt annat. Men det var inte helt utan socialt stigma och vissa svårigheter som man hade tv-spel som huvudintresse – inte ens för en 12-åring. Det var okej att gilla tv-spel, men den som verkade lite för hängiven fick snart etiketten nörd, eller det ännu vanligare ordet tönt fastklistrat i pannan. Det hjälpte heller inte att jag var blyg, tystlåten, kufig, och redan stod ut lite från de andra i klassen. Jag försökte syssla med hockeykort för att passa in, men det kändes sådär när jag inte kunde ett jota om hockey – annat än att Mighty Ducks hade en cool logga.
Idag är hippa, extroverta, snygga, moderiktiga, populära personer de som allra gladast beskriver sig som ”nördar”, och öppet stoltserar med det jag fick försöka dölja i grundskolan. Något jag brukade identifiera mig med har gått och blivit något som idag är min raka motsats. Nördar går ut och festar och närvarar sociala event, som blotta tanken på ger mig social ångest och utmattning. Jag hör inte riktigt hemma under den etiketten längre, och känner mig utanför på samma sätt i Gamex pressrum som jag gjorde i klassrummet och i korridorerna. Jag har märkt att vissa av ”den gamla skolans nördar” hyser en enorm bitterhet mot den nya nörden, och vill ha monopol på någon sorts äkthet – speciellt om den nya nörden är en attraktiv kvinna. Men jag försöker se det som något positivt. För det är en sak som skiljer de nya nördarna från ungdomarna i klassrummet, och det är att de välkomnar mig trots att jag inte passar in.
Jag gillar verkligen din text och kan verkligen känna igen mig på flera sätt – trots att jag hade TVÅ stor intressen som senare flöt ihop med film, filmmusik/spelmusik och anime/animemusik.
Den stora skillnaden för mig var att de ”vänner” jag spelade med var ganska falska och övergav mig när de valde att växa upp.
De spelvänner jag sedan lärde känna runt 20 är beständiga gamer-nördar som även de kombinerat spelintresset med något annat.
Renodlade spelnördar saknar jag verkligen i min bekantskapskrets och de är så sällsynta att jag bara tror de existerar i sagorna.
Skönt att du finns Tommy och berikar med dina texter, pods och tankar! =)
Har bara haft sporadiska vänner som spelat men dessa försvinner eftersom de inte har intresset som man själv har. Känns som att man vid 37 är rätt ensam om att ha spel som största intresse men man får väl se om 25 år om man fortfarande lirar och kan hålla intresset vid liv.
Många tror jag får intresset dödat av sin så kallade bättre hälft. Känns inte som att många tjejer låter spel intresset finnas kvar efter ett par år. Så tyvärr lever en riktig ”tönt” stämpel kvar för väldigt många, tråkigt men sant.
Mycket möjligt att spel inte ofta är det största intresset när man passerat 35 på grund av ”vuxenlivet” – själv bllir jag 40 i december.
Mitt spelintresse har aldrig varit i konflikt med en partner eller ”vuxenlivet”.
För mig har det varit ett större problem att jag inte dricker öl, vin (jag föredrar cider, drinkar och starksprit), har körkort eller är det minsta intresserad av fotboll, hockey, bilar eller travsport.
Fast det är ju den tiden jag hellre lägger på spel till exempel.
De två främsta skälen till att jag idag spelar mindre spel beror på att jag är mer kräsen och tycker många spel är så ointressanta/inte skapade för mig. Jo, min spelsmak har ”förädlats” genom åren.
Det andra skälet är att jag inte tycker det är lika roligt att spela ensam och till följd av ett par flyttar inte har någon att spela med.
Jag tycker det är lite tragiskt när någon låter en partner forma om vilka de är…döda deras identitet.
Jo, jag har träffat män som sörjer att ett nytt tv-spel inte kan komma på tal och att de nu måste fixa allt som behövs för att kunna baka hela helgen istället.
What you see is what you get – accept it or move on.
Samtidigt måste vi alla kompromissa med vår partner och om man då väljer bort spelen så var de kanske inte så viktiga…längre. =)
”Samtidigt måste vi alla kompromissa med vår partner och om man då väljer bort spelen så var de kanske inte så viktiga…längre. =)”
Jo självklart måste man kompromissa så är det och det är väl som du skrev att det kanske inte är så roligt med spel om man väljer bort det helt.
Det är mycket ”vuxen” saker jag inte gör och som gör en konstig enligt andra. Jag dricker tex inte alkohol, kaffe, röker inte och snusar inte heller. Tycker det är rätt tråkigt att behöva bygga saker till huset även fast jag gör det för att det måste göras. Däremot är jag väldigt fotbolls intresserad…. fast på jobbet är man konstig för det med eftersom där ska man gilla motorer, alkohol och kaffe.
Jo, vi gör alla aktiva val.
Jag skulle troligen kunna sluta spela spel, sluta träna, bli nykterist och konvertera till islam.
Fast om en partner verkligen tycker om mig för den jag är – varför skulle hon då vilja förändra de saker som bidragit till den jag är?
Det är snarare av ren princip jag backar om någon vill förändra mig i grunden – inte för att jag inte kan.
Som de flesta män varken ber eller förväntar jag mig att någon ska förändra sig för mig skull.
Skulle någon be mig (jag är övertygad ateist) att konvertera till islam skulle min reaktion bli – vad är du då beredd att göra för min skull som motprestation?