Den enda presskonferens jag hann gå på när jag var på Gamescom vad Microsofts. Det vägde jag upp genom att twittra som en idiot när jag väl var där. Kan hända missade jag till och med en del viktiga saker för att jag hade i näsan i mobilen och med blixtrande tummar försökte kommentera så gott jag kunde. Allt så klart med patenterat dålig uppsyn och sardonisk ton. Vilket några reagerade på.
Det kommenterades både på twitter och i mitt sammanfattande inlägg på riket (även om det inte var någon direkt anstormning) att jag inte var så särskilt pepp. Hintade att vi kanske skulle ha skickat någon som faktiskt uppskattade den här typen av sammanställningar, och spel överlag.
Och kanske hade jag that coming. Jag var syrlig som satan. Jag var hård mot Microsoft. Kanske till och med lite elak. Jag drev med dem och kritiserade dem när de översålde sin skit.
Men det var faktiskt därför jag var där.
Här står jag och bygger hype!
Mitt jobb (i den mån det är ett jobb) är inte att förbehållslöst hoppa på hypetåget. Det är inte det. Det finns redan en person i rummet som ska bygga hype. Hen står på scenen och låter sjukt uppspelt över ett nytt Call of Duty eller ett tangentbord till handkontrollen eller whatever. Det är presentatörens jobb att vara pepp. Jag är inte en förlängning av utgivarens PR-maskin.
Deras jobb är att sälja sina prylar med så mycket entusiasm som möjligt. Mitt jobb – vårt jobb – är att agera motpool. Plocka ner dem, sticka hål på dem. Driva lite med dem. Visar de bra saker så kommer det tala för sig själv utan att vi skribenter stämmer in i deras hyllningskörer.
Jag säger inte att man inte ska säga till när man blir genuint uppspelt av något. Man ska inte låtsas inte gilla något man gillar. Men när vi vet väldigt lite om till exempel ett spel ser jag det som en ett rimligt förhållningssätt att vara kritisk i första hand. Anta det värsta, även om man kanske hoppas på det bästa.
Och då krävs det mer än en flashig cinematic för att få mig att börja ösa lovord. Det räcker inte att spela de enklaste korten, hosta samma gamla floskler alltid, skryta om 128 körbara ytor i ett bilspel. Ni får mig inte så enkelt.
Här har vi en snubbe som kan skryta över konstiga saker
Jag kan irritera mig på att folk faktiskt applåderar när Microsoft eller Sony eller Nintendo eller vem som helst visar upp något som ärligt talat är cash grab-skit. Och jag tycker inte riktigt att det passar sig att en spelskribent sitter och fnissar som en förälskad mellanstadieelev när en utvecklare drar dåliga, inövade skämt på en presentation. När det myses för mycket. Då vill jag jag nästan börja veva.
Det ska inte gå till överdrift, så klart. Vi är inte skjutjärnsjournalister, de är inte korrupta politiker. Det kan få vara lite, lite fluffigt. Men det finns en gräns.
Kanske kan man argumentera för att en neutral approach är att föredra. Bara ren rapport av vad som sägs. Men för det första är det så tråkigt att jag gäspar av bara tanken. Och för det andra har jag mycket svårt för spelskribenter som bara återberättar utgivarnas säljsnack under någon slags objektivitetsflagg. Är 128 körbara ytor (japp, jag tänker fortsätta använda det här exemplet) verkligen givande information värd att föra vidare, eller är det bara samma meningslösa säljsiffror som vi hör i schamporeklamer? “24 unika mineraler, för ett 78% glansigare hår”. Det riskerar bli som att göra nyheter av ett reklamblad.
Nej. Lite bitande ska det fan vara.
Jag försöker ta det ganska försiktigt här, för att hålla nivån i den här texten. Jag vill inte på något sätt vara självförhärligande, eller bajsa på entusiastskribenter där ute. Många, kanske även vi på Svampriket, är fans före skribenter. Och det är okej. Men jag vill uppmana alla att komma ihåg att utgivarna är företag. Företag som först och främst vill ha våra och våra läsares pengar.
De kan göra spel vi älskar, men deras mål är att sälja. Och som spelskribent är det en god idé att undvika att vara en nyttig idiot.
Tankarna går till mig själv. De senaste presentationer från företag som jag sett har betytt att jag gäspat, undrat när den är över och varför i hela fridens namn publiken verkar få orgasmer när de får ännu en uppgradering till ett gammalt spel som företaget kallar för ett nytt spel.
Så för egen del tar jag hellre texter om presentationer, mässor och allting utifrån en kritisk inblick. Säljsnack om att de sålt si och så många enheter eller att kraften i konsolen först nu börjar närma sig en gräns rör mig inte i ryggen. Spel är vad som berör mig, spels innehåll är vad jag är ute efter.
Säljsnacket som återfinns på presentationer under olika mässor stör mig mer än vad jag nog vill erkänna.
Så fortsätt med att inte vara pepp. Det behövs!
Det är ju inte lika exklusivt längre att ha tillgång till informationen. Nu streamas ju allt direkt. Korta sammanfattningar räcker gott, föredrar själv fokus på de mindre indietitlarna.
Vilken bra text och kul att du tar upp detta.
Jag tycker det är jättebra att du går mot strömmen och ifrågasätter ”kulturen” kring spels presskonferenser.
Kanske är det den något ”amerikanska tonen” som går så stick i stäv med den svenska att det nästan blir en kulturkrock…jag är inte säker, men det är en teori i alla fall.
Personligen blir jag provocerad över hur det nästan känns som företagen har betalt sin publik att jubla och skratta på ”rätt” ställen. Det samspelas för mycket vid frågestunder och intervjuer.
Varenda spelföretag har folk som noga följer vad som sägs om deras produkter och hur de nämns i olika medier.
Det är förstås bra att ha en god relation till spelföretagen, men det urholkar samtidigt trovärdigheten av alla rapporteringar.
Ja, de som skriver eller säger något ”olämpligt” riskerar att inte få vara med eller bli inbjudna till nästa event.
Jag tycker definitivt det är dags för en förändring av kulturen kring hur media behandlar spelföretagen och deras produkter.
Visst, det handlar bara om spel, men då det också förekommer gränsfall av korruption och rena/diskreta mutor så bör det nämnas – för konsumenternas skull om inte annat.
Kör hårt alltså!
Du har stöd för det du gör. =)