Bara ett spel skulle finna sig i att heta N++. Vilket fånigt namn! Tänk om Springsteens nya skiva skulle döpas till B++? Prince skulle ju troligen haka på i och för sig. Han skulle snart bygga en hel rebus till albumtitel. Snart sitter vi väl där med matematiska formler som bara de mest pålästa och inbitna fansen kan tolka och förstå. Först ut, Styx och Rush. Utan tvekan. Men ändå. Jag stör mig på namnet N++ så pass mycket så jag väljer att tillägna hela mitt första stycke till det.
N++ är uppföljaren på N+, som i sig var en mer genomarbetad version av ett gratis flash-spel. N+ var på många sätt en språngbräda för många spel från samma släkte; konsolversioner av tidigare flashspel. Spel som Super Meat Boy och Trials Evolution och många fler följde. Efter Braids genombrott öppnade branschen upp sig som en blomma. Små spel kan fortfarande innebära både stora upplevelser och stora pengar visade det sig, och fler ville vara med. Många tog då redan befintliga spelidéer och putsade till dem till konsoldugligt skick. Och vi ska stanna vid liknelsen med Super Meat Boy ett stycke till.
De två spelen delar nämligen många komponenter. De är millimeterprecisa plattformsspel med ett tydligt fokus på fysik och momentum. Och de är under sina värsta stunder grönjävligt svåra. Men där Super Meat Boy har farten och inramningen som jag tar till hjärtat, så har N++ en mer sparsmakad framtoning. Det är inget fel i det egentligen, den klubbiga musiken har sin publik och jag kan stundtals också uppskatta det avskalade – både i vad jag ser och hör. Men i slutändan, efter 20-30 banor blir det rätt tråkigt.
N++ har en konkurrens som N+ inte på långa vägar hade. Utbudet ser annorlunda ut idag och bredvid andra titlar inom genren är det inte svårt att knuffa bort N++ till bakgrunden, och istället fortsätta fokusera på de plattformsspel där reglerna känns självklara från bana 1-1.