Även om Sony fick hela spelvärlden att kollektivt dö lite grann under E3 så är det en annna titel som bitit sig fast längst bak i min hjärna och som gjort sig påmind efteråt: Cuphead.

En helt jävla skruvad spelbar version av animerad klassiker som Silly Symphonies, Betty Boop och Karl Alfred och jag tänker dedikera denna fredagslista till varför jag tror att detta spel fångat min uppmärksamhet.

Samarbetet

Jag har alltid haft svårt för spel där man ska ställa till med jävelskap för varandra. Tävlningsspel mot varandra är litet bättre, då är premissen satt, men ska man spela två eller flera så vill jag helst ha ett samarbetsspel. Vi strävar mot samma mål, hjälps åt och delar på när glädjen vi äntligen lyckas. Mario har Luigi, Lara har sin egyptiska gud-snubbe-han-med-spjuten och Cuphead har sin Mugman. Det här kommer bli början på en vacker vänskap.

Kreativiteten

Bara att komma på tanken att göra spelbara tecknad filmer från trettiotalet är smått genialt, men att även ta till vara på dessas ofta absurda underliggande stämningen och göra spelmoment av dem… Fantastiskt. Vi pratar ofta om japanerna och deras galenskap och crazy-humor, kommer det här bana väg för en ny våg av västerländsk sådan? Glöden från LucasArts absurda världar och gåtor har för länge sedan falnat, kan det här bli en vändpunkt för väst, kommer det här blåsa nytt liv i våra spelvärldars påhittighet

Bossarna

En sak är tydligt när man tittar filmsnuttar från Cuphead; det här handlar om bossar, bossar och åter bossar. Även om stämningen är smått bananas och det verkar råda fullständigt kaos på skärmen så blir jag så innerligt glad och trygg inombords över att ha bossen på en och samma skärm. För bra bossar har så länge varit lika med STORA bossar, och Jesus på korset vad jag är trött på att springa runt på titaners knä och vara vilsen, kuta som en tok mot den glödande punkten långt där borta för det är där jag gissar att jag ska stå och banka och aldrig ha någon uppsikt över vad i helsike som egentligen försiggår. Då dyker det lilla greppbara formatet upp och jag drar en lättnadens suck. Jag har helt enkelt överdoserat på det episka.

Speligheten

Ständig stress och dåligt samvete har dödat min spellust i många år nu, och när orken inte finns där så blir spelen man väljer ofta de med ganska få egentliga spelmoment. Mer interaktiva historier, inte så mycket ’spring-hopppa-skjuta’. Och det har varit helt okej så, jag har fått många fina spelupplevelser på det sättet med. Det här spelet väcker dock min knapptryckar-lust, att ettrigt hamra sig fram, vara med, vara rörlig, vara vaken och skärpt. Det var så länge sen jag kände det, och det är faktiskt helt underbart att inse att jag fortfarande kan uppskatta det. Spel kan också vara adrenalin och ömmande tummar, men jag hade helt förträngt det.

En spelbar tecknad film

Jag har pratat och skrivit om det här så många gånger förut, men ni kommer ihåg snacket på mellanstadiet, eller hur? ”I framtiden så kommer spel vara lika snygga som tecknad film, lika snygga som typ… Lejonkungen! Alltså, vi kommer kunna spela Lejonkungen!”. Och i hur många recensioner som helst har spel beskrivits som en ”en interaktiv tecknad film” eller ”som att befinna sig inuti en cartoon”. Men nu är vi faktiskt här, inget annat spel är en lika sömlös övergång mellan tecknad film och spel. Det här ÄR faktiskt en av de där mellanfilmerna vi såg i Disneyklubben, ni vet, mellan Darkwing Duck och Nalle Puh som vi nu kan spela. Hade vi fyra ungar hos min dagmamma vetat att något som Cuphead skulle komma  så hade vi kissat på oss i våra Musse Pigg-mysbrallor, sittande i saccosäckarna framför tjock-TV:n i ett ändå inte så avlägset tidigt nittiotal.

Så kommer vi då till nackdelen… Vadå Xbox One eller Windows?!