Det har gått runt 8 månader sedan jag valde att sluta jobba med att sälja spel. En primär orsak till det var mina studier – det var svårt att fokusera på det som är viktigt ”på riktigt”. Så i efterhand är det också en av de största vinsterna: helt plötsligt finns det åtta nya dagar i månaden att plugga heltid på! Men det var inte den enda anledningen till varför jag slutade, trots att det är en väldigt bra sådan. Så den här veckan tänker jag lista fyra anledningar till varför sluta med spelförsäljning var det bästa jag gjort.
Man bör inte jobba med det man älskar om man vill fortsätta älska det
Lite som att jag när jag var yngre blev avrådd från att bli veterinär bara för att jag älskar djur är det också ganska svårt att behålla peppen och kärleken till spel uppe när man varje dag är fokuserad på att sälja så många som möjligt, utan hänsyn på den faktiska kvaliteten. När jag kom hem var jag inte sugen på att spela något mer, snarare ville jag göra precis vad som helst annat än at spela. Men till slut kom jag fram till att jag hellre såg spelen som något jag ville istället för någonting jag måste. En skillnad som förändrar allting.
Att sälja i kvantitet är smutsigt
Generellt sett har jag svårt för konsumtionshets. Istället för att köpa kvalitetsgrejer som håller länge är det ett linne på H&M för 49 kronor som anses vara bra köp, och även om det inte har gått så långt att spelförsäljning sker mot prestationslön skulle jag inte vara förvånad om konsolförsäljning skulle övergå till att vara ett prestationsunderlag för åtminstone bonus. Men att sälja ett spel som jag vet köparen lägger ner 700 kronor på och kanske inte ens kommer tycka om, enbart för att jag övertalade hen, är smutsigt och står inte alls för de värderingar jag har. För mig skulle det vara så mycket mer värde i att sälja något köparen skulle älska, än att få den där dyra försäljningen i min statistik. Tyvärr är det inte så det funkar idag. Företag behöver sälja för att överleva. Företag behöver sälja ännu mer för att gå med vinst.
Förtroendet från kunderna är skitläskigt
Det är en stor, och naturlig, del av jobbet att fungera som rådgivare för vilka spel kunden ska köpa. Det är också den absolut roligaste delen – när man lyckas hitta det där perfekta spelet och får en väldigt nöjd kund känns det så kul och bra att det nästan är värt att missa den där obligatoriska föreläsningen som inte spelas in. Men samtidigt är det skitläskigt när en kund kommer in och förväntar sig att bli nöjd med det jag väljer ut och föreslår. Allra värst är det när kunden ska handla som present till någon annan. Det jag har att gå på då är andrahandsinformation, där ”hen äger det här spelet” inte alls är samma sak som ”hen älskar det här spelet”. När hen sedan kommer in och vill byta för att det inte alls blev bra och de usla reglerna inte tillåter utbyten av öppnade spel och jag behöver be om ursäkt för att det blev galet är det inte alls särskilt kul längre.
Kunder kan vara jättejobbiga
”Kunden har alltid rätt” måste vara vissa personers dagliga mantra. Men låt mig berätta en sak: Det är INTE sant. Ibland har kunden inte alls rätt, snarare en pissig attityd och är sjukt otrevlig när hen blir informerad om att nej, hen inte alls har rätt enligt konsumentköplagen att få lämna tillbaka sin fläckfria konsol som det inte alls är något fel på efter 1,5 år och få alla pengar tillbaka. Jag önskar att den här lögnen som någonstans nästlat sig in i vårt konsumtionskåta medvetande kunde åtminstone bli ett ”kunden har ibland rätt”. Det skulle förhoppningsvis resultera i färre arga människor som kommer in med en stridsinställning och använder både fula och nedsättande ord för att mobba sig till att få som de vill.
Jag är inte ute efter att avskräcka de som eventuellt är sugen på en karriär inom spelförsäljning. Det finns massor av positiva sidor av det också – stamkunder kan vara jobbigt emellanåt, men är oftast riktigt sköna människor. Jag ska inte hymla med att det är bra pengar som extrajobb, framför allt OB på helgerna. Man har en grymt bra koll på vilka spel som ska komma och hur de verkar bli. Med lite tur får man underbara kollegor som förgyller dagarna då man har samma intressen och det alltid finns något gemensamt.
Men i retrospektiv är att sluta det absolut bästa jag gjort, det gav mig den där riktiga kärleken till spelen tillbaka.
Kan relatera. För min del var det dock musiken. Eftersom det var (och är) ett av mina största intressen valde jag att plugga just det i gymnasiet. Tyvärr blev det till slut mer ett tvång att skriva musik, spela in och nöta låtar. Det var fem år sedan jag tog studenten, men inte ens nu känner jag lust till att skapa musik. Trist som fan. Dessutom är det svårt att skapa sig en ny identitet, om du förstår hur jag menar?
Härligt att läsa att du är tillfreds med ditt beslut. Kan vara svårt och jobbigt att säga upp sig så där, det är trots allt en trygghet. Modigt av dig, trots att du har CSN att luta dig mot.
Det är verkligen så sant som det är sagt.
Ens spelglädje skadas verkligen i förlängningen av att arbeta med spel.
Det är förstås individuellt hur lång tid det tar innan man tar ”skada” och den första tiden är det nästan bara ren glädje. =)
Vilka är då varningssignalerna? Det tycker jag är en viktig fråga.
En varningssignal är när du börjar känna dig mer som samlare av spel än en riktig gamer.
Kort sagt – du har köpt spel som förblir oöppnade/ospelade eller som du endast spenderar någon spelsession med innan du tröttnar och går vidare till nästa spel.
Visst, ett verkligt i-landsproblem, även om det förstås inte förstör livet som det kan göra för spelmissbrukare.
Det är mer som en variant på utbränt intresse för spel.
Själv jobbade jag i spelbranschen 1998-2010.
Jag saknar och jobbar fortfarande med att återfå min spelglädje som numera mest infinner sig när jag spelar ihop med andra…
Av någon anledning sitter dock gamla vanor hårt inpräntade och jag ser fortfarande till att hålla mig uppdaterad om vad som händer i spelvärlden. Även om jag är bättre idag på att filtrera bort sånt som inte intresserar mig i spelvärlden. =)
Avslutningsvis kan jag bara hålla med om hur bortskämda de nordiska spelkonsumenterna är.
Vad de tror sig ha rätt till vet inga gränser.
Ett av mina favoritmail från en kund när jag jobbade hos EA hade rubriken: Hjälp mig era jävla fähundar!
Det är bara en sån där rubrik som får mig att le och om jag är trött att skratta.
Det var så väldigt många som hade inställningen att man ska gå ut aggressivt och otrevligt – något som förstås känns lite konstigt om man vill ha någons hjälp.
Den andra, lite komiska, kategorin är de som jämställer god kundservice med att få sin vilja igenom – oavsett hur absurda deras krav/önskemål är.