Om du är som jag så har du inte hört mycket alls om Telltale-influerade noirdeckaren Blues and Bullets. Vilket kanske inte är så förvånande när man tänker på att spelet kommer från utvecklarna som tidigare gett oss odödliga klassiker som Funk of Titans och Sugar Kid.
Köp min paj.
I Blues and Bullets spelar du en åldrande Eliot Ness som lämnat sina untouchables-dagar bakom sig för att driva ett café. Tills något händer som drar honom huvudstupa in i en noir-kliché så trött att det får smell-o-vision att kännas som en fräsch idé.
Blues and Bullets är verkligen så äckligt noir-stereotypt att det nästan blir fånigt. Klichéerna är fler än jag kan räkna och i många av spelets mer ”seriösa” delar vill jag skratta rakt ut. Och inte blir det bättre av att både manus och replikleveranser är på gränsen till pinsamma.
Det märks vad utvecklarna bakom spelet försökt göra, och i vissa fall är de till och med ganska (nåja) nära att lyckas. Men rutinen, kunskapen, fingertoppskänslan och budgeten är inte där. Det är litervis med vatten över huvudet och även de bättre idéerna faller på utförandet.
Such noir. Wow.
En episod in har utvecklarna kastat Al Capone, ritualmord, zeppelinare och ubåtar på mig, utan att lyckas fånga mitt intresse. Jag hyser tyvärr inga större förhoppningar om att framtida episoder kommer omvända mig.
Spelet pendlar mellan ganska dåligt och hyfsat, med kanske en eller två scener som sticker ut och är något bättre än resten, men mer än en axelryckning blir det i slutändan inte. Nu när Dontnod med Life is Strange visat att Telltale inte är ensamma om att kunna göra episodbaserade, berättardrivna draman lär vi se fler spel på samma recept. Men jag tvivlar på att Blues and Bullets kommer att bli ett av spelen vi pratar om när vi diskuterar genrens pärlor.
