Forza Motorsport 6 (Xbox One)

“Why do we race?” säger en lugn röst ur högtalarna när Forza Motorsport 6 drar igång. Jag tänker att det nog är för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för att visa hur snabba vi är?”  Ja kanske. Eller för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för se hur långt vi kan komma?” Jag tror det är för att folk tycker bilar är tuffa. “Är det för att vara del av något större?” Brum brum låter bilen.

Efter att spelet blivit klar med sin pretentiösa introduktion dyker en kvinnas röst upp i högtalarna och börjar presentera spelets funktioner för mig. Detta är något som inte direkt slutar efter spelets inledning utan fortsätter återkomma under flera timmar. Det känns lite som att spelet är en reklam för spelet självt, som om jag inte redan ägde det.

Sägas ska att jag är lite halvkritisk redan från början. Vilket inledningen på den här texten kanske avslöjar. Jag är inte en sådan som får halvflagg av ett maffigt motorljud. Och det är ganska tydligt att det är den demografin man siktar på här. Det här är inte ett bilspel. Det är en livsstil.

Jag försöker ignorera det och istället fokusera på själva bilkörandet. Det som möjligtvis kan intressera mig.

När jag börjar har jag en enda taktik: håll in gasen längre än någon annan vågar inför en kurva, köra in snävt och hoppas på att bilarna på min utsida räddar mig från att köra av. Det funkar förvånandsvärt bra. Det finns inget vackert i det jag gör. När jag vinner är det inte för att jag är en skicklig förare, det är för att jag är ett rövhål. Jag kör fult, men effektivt.

Men sedan händer något. Taktiken tar mig så långt, men när jag ligger trea eller två finns det inte bilar nog framför mig för att kunna valla mig fram genom kurvorna. Och jag vill ju vinna. Så plötsligt börjar jag försöka köra smartare. Ta kurvor på ett vettigt sätt. Jaga förstaplatsen. Och utan att jag riktigt hinner reflektera över det börjar jag spela spelet som det ska spelas. Och jag börjar ha kul.

Jag påminns om alla gånger tidigare som jag haft kul med bilspel. Genren har aldrig varit någon favorit och det har därför sällan varit en genre jag frivilligt sökt mig till, men det finns ändå något där jag kan uppskatta. Det går inte att komma ifrån den härliga känslan i att ta en skitsnygg kurva och ta ett steg närmare förstaplatsen. Allt drygt bilporrande åsido så är det ganska toppen.

Helt frid och fröjd är det dock inte. I ett försök att passa alla målgrupper har Turn 10 Studios gjort att du kan ställa in spelet till att vara i princip allt från simulator till kartspel. Från att köra en bil utan ABS-bromsar, till att kunna köra en bil som automatiskt bromsar ner precis lagom inför varje kurva.

Visst är det bra att man kan ställa in sin svårighetsgrad själv. Men samtidigt känns det inte som att jag någonsin riktigt besegrar spelet. Det känns bara som att jag satt svårigheten tillräckligt lågt.

Och samtidigt som det är för enkelt är det också lite för svårt. Kanske är det jag som är sur för att jag inte vinner, men ibland känns det som att spelet inte låter mig komma etta. Ibland spelar det ingen roll att jag kniper andraplatsen med två varv kvar och kör, vad jag anser vara, närmst fläckfritt resten av racet, jag hinner ändå aldrig mer än skymta ettan. Visst, en bättre spelare hade säkert kunnat bränna ikapp och förbi utan problem, men jag kan inte komma ifrån att det känns som en märklig balansering. Ett helt startfält med jämnbra förare och en jävla demon. Nej. Nej säger jag.

Det finns en del andra saker att klaga på. Spelet är faktiskt inte alls så snyggt som det känts på förhand. Snyggt, ja, men inte på något sätt den grafikgigant Turn 10 har sålt in. Och även i gameplay finns brister. Det är tydligt att vissa spellägen inte är lika välslipade som andra.

De Indy 500-race jag körde var direkt dåliga. Jag körde på samma nivå som funkade okej för mig i övriga kategorier, och kunde då enkelt köra hela racet utan att släppa gasen. Jag körde utan att ens försöka särskilt mycket (och absolut utan att köra väl) och lyckades ändå utan problem att varva halva startfältet. Dessutom var fartkänslan helt åt helvete. Spelet misslyckas fatalt med att illustrera hur hisnande fort det går och istället känns det som att man tryckt på snabbspolningsknappen, som i biljakterna i gamla actionfilmer.

Men mitt stora problem med spelet är inget av detta. Mitt stora problem är samma sak som fick mig att rygga tillbaka från spelet från början. Det är för mycket bullshit runt om. Det är för många bajsnödiga monologer om hur sportkupéer representerar människans innersta väsen och presentationer av tusentals poänglöa funktioner. Jag vill ju bara köra bil.

Jag skiter i vad någon jävla tjomme från Top Gear har att säga om en viss bilklass. Jag vill inte sitta i en laddningsskärm och vänta på att spelet ska hämta hem custom paint jobs från servern. Jag är helt vansinnigt ointresserad av så himla mycket som spelet vill trycka i min hals.

Jag vill bara köra bil. För just den delen av spelet är faktiskt riktigt jäkla rolig.