Fyra anledningar att älska Fallout

Det är inte ens en månad kvar.

Fallout 4 och den förväntan jag har inför det påminner mig om barndomen och den där lustfyllda, nervösa spänningen en hade inför antingen julafton eller födelsedagen. Jag tindrar med ögonen som om jag vore 7 år gammal.

Följdaktigen gör jag då igen en lista som handlar om Fallout, eftersom ämnet är en aldrig sinande källa av inspiration och för att jag bara älskar att prata om det. Och babbla tänker jag så att både du som läser och jag som skriver ska få vältra oss i ämnet nu med stundande release den 10:e November.

Här är mina fyra anledningar att älska allt som har med Fallout att göra, vars slutmål ni förr eller senare också kommer förstå handlar om något annat än Fallout i sig.

Apokalypsen

Vi är barn av vår tid, allihopa. Jag och några till på redaktionen minns nog fortfarande lite hur det var att leva i en tid där ett tredje världskrig med nukleär apokalyps som följd var ett näst intill verkligt hot. Jag var 7 år när Berlinmuren föll, så kalla krigets sista osäkra år var också tiden då jag började bilda mina första minnen. Skyddsrummen i skolorna och hyreshusen gjorde barnet Peter oroligt.

”Varför skulle de vilja bomba oss, mamma? Skulle vi dö då?”

Därför åkallar den postapokalyptiska inramningen något som varken science fiction eller fantasy förmår, nämligen fönstret in i en värld som mer eller mindre kunde ha blivit sann. Och om jag överlevde, hur skulle livet ha yttrat sig? Vad händer i en helt raserad värld och vad händer i någon som måste överleva i den?

Fallout har en ton av amerikanskt 50-tal där Cadillac och kommunisträdsla förekommer mer än Volvo 240 och Olof Palme, men den grundläggande tjusningen går inte att ta miste på: Praktisk och psykologisk överlevnad i en värld reducerad till kaos.

Mutanter

Redan när jag var 8-9 år gammal började jag spela rollspelet Mutant. Långt före åldersrekommendationen och med en ett par år äldre kompis fick jag utforska innebörden av vad en mutant faktiskt är. En människa som av radioaktiv strålning blivit till hälften djur, eller utvecklat andra märkliga fömågor som biosyntes, ett par extra armar eller förmågan att lyfta saker med tanken.

Även detta härrör från bomben och dess tänkbara effekter, så vi är där och känner på apokalypsens konsekvenser igen. Men det finns något specifikt göttigt och otäckt i skräck runt kroppen som befästes in i senare barndom och tidiga tonår med body horror-filmer som Flugan, Toxic Avenger, Akira och John Carpenters ”The Thing”.

Falloutseriens känsla för detta, med Supermutanter, Ghouls och framförallt Centaurs sätter den känslan på pricken. Jag bävar inför men längtar också efter mötet med nästa generations tappning av dessa mardrömsmonster.

Robotar

Leksakerna från min barndom var allt från He-Man och Transformers till My Little Pony och konstiga franchisebefriade actiongubbar ens föräldrar köpte åt en på finlandsfärjan när en tjatat nog. Bland dessa fanns de där fyrkantiga humanoida robotarna som hade färgglada dekaler, blinkande lampor och ofta någon slags strålpistol som beväpning.

I Fallouts ödeland stöter en ofta på Mr. Handy, Robobrain och Protectron som alla starkt påminner om de där lite märkliga leksaksrobotarna. Det är en behaglig och lustig retrostil där deras innanmäten snarare verkar bestå av kugghjul och pistonger mer än kretskort, vilket bidrar till en mer barnslig och rolig syn på roboteknik.

Detta färgar även andra aspekter av spelet, som ger en mer lo-fi syn på vad hight-tech kunde vara. 1900-talets gissningslekar om hur framtiden skulle bli är bra charmigare än vad high-tech faktiskt blev, så som vi ser den i ett decennium med smartphones och drönare.

Byteshandel

Även här börjar jag i barndomen, och jag tror de flesta av er förstår vad jag menar när jag namedroppar saker som hockeykort, kulor, pogs eller manicklar. Skolgårdens valuta var inte i riktiga pengar, utan i samlingsobjekt. För en stor jävla dank kunde en få ett par snygga glaskulor, eller så byttes halva Winnipeg Jets förstakedja i bästa kvalité mot en lite kantstött Wayne Gretzky.

På något sätt speglade skolgården ett samhälle där pengar slutat ha värde. Konkreta föremål viktiga för ens status eller överlevnad byttes mot andra objekt eller till och med tjänster. Jag gick själv och hämtade en jacka min vän hade glömt för ett landslagskort med Eric Lindros jag visste att jag kunde byta upp mig med nästa dag.

Att på samma sätt hitta en näve Mentats och veta att detta går att byta mot en låda kaliber 12 till hagelbrakaren ger en glans till transaktionen av faktiskt värde. Det är bra mycket roligare och på något sätt verkligare än det arbiträra värdet i sedlar och siffror.

Så kärleken till Fallout handlar egentligen inte så mycket om Fallout, utan om vem som spelar. När en tittar lite närmare syns det hur tydligt spelet vänder sig mot mot sina influenser och pekar. Och någonstans där i 80-talets rädslor, barndomens besynnerligheter och 90-talets uppvaknanden till skräckfilm och rollspel finns flera åldrar ur mitt liv. Och bland alla dessa minnen och med nostalgins styrka och klarhet finner jag en spegel där jag ser mig själv igen.

Därför älskar jag Fallout.