Read Only Memories

Eftersom både Linus och Anders spelat kickstartade peka-klicka-äventyret Read Only Memories kändes det som ett slöseri att bara producera en vanlig recension. Varför ha en textuell monolog när man man kan ha en givande dialog, två medmänniskor emellan?

Så herrarna slog sig ner i vars en djup läderfåtölj, bourbon i hand, framför en sprakande eldstad.

Linus:

Anders:

Anders.

Linus.

Vad är Read Only Memories?

Jaaaa… Det är ett peka klicka med väldigt mycket välskriven och smårolig dialog, underbar grafik och ett riktigt mysigt soundtrack.

Du gillade alltså Soundtracket?

Definitivt.

Jag var lite mer tveksam.

Det är liksom bekvämt med att stanna i bakgrunden, jag gillar sånt.

Jo, det är sant. Eftersom man hör samma slinga om och om igen är det nog bra att det inte sticker ut för mycket.

Mitt främsta problem är snarare att det är textdialog, och inte talad dialog. Spelet lånar ju av bland annat Snatcher. Snatcher, till Mega Drive CD, hade riktig dialog. Och den var dessutom väldigt bra för sin tid.

Jag hörde ”spirituell uppföljare till snatcher” på förhand. Stämmer det?

Både ja och nej. Det var ju fortfarande pixlar då, så i alla fall till utseendet är det väldigt likt.

En kanske mer intressant fråga: lever det upp till det?

Jag tycker inte det. Kojima går ju utanför ramarna för rimlighet även där och det gillar jag. ROM gör inte det utan stannar inom ganska bekväma områden.

Kojima gör ju även mycket filmiskt. Hur var Snatcher i berättelse vs gameplay? För här känns det väldigt berättelsetungt och ganska light på gameplay.

Det gameplaytunga i Snatcher var rätt dåligt.

Det är det väl egentligen här med.

Anders nickar medhållande. Han har själv gått i samma tankar. Överlag känns deras tankar väldigt liknande. ”Hm” säger han för sig själv, men tänker inte så mycket mer på det. Istället smuttar han på sitt glas och signalerar åt Linus att fortsätta.

Känns som att vi har lite olika relation till den här typen av spel. När jag började spela hade peka-klicka haft sin storhetstid. Du har lite mer erfarenhet antar jag.

Egentligen inte. Min relation med peka-klicka är också ytterst begränsad.

Den lilla relation jag haft var av spel med mer fokus på pekandet och klickandet. Här är huvudfokus på dialoger. Det är inte särskilt många pussel, exempelvis. Oftast säger någon karaktär exakt vad du ska göra och så bara gör du det.

Ja. Och det är välskrivna dialoger, med inkluderande story och karaktärer. Men igen, jag saknar röster på karaktärerna. ”Språket” ger inte tillräckligt mycket.

Ett tydligt exempel på det är ju karaktären som pratar med ”sydstatsbrytning”. Inte samma sak i text.

Precis.

Men angående inkluderande: man måste ju nämna att det är GaymerX-folk som ligger bakom. Och det finns ett tydligt hbtq-tänk.

Mm, och det finns inte i Snatcher. Because Kojima.

Det kan jag tänka mig. Men med tanke på hur mycket ROM handlar om normbrytande är jag ganska besviken på hur lite attityd spelet hade. Första trailern hade ju sjukt mycket attityd.

Fast nja, det finns andra värden tycker jag nog. Bara anspelningen på Sociala medier, hur det idag ersätter riktiga journalisters arbete. Det väcker tankar snarare än att forcera ner något i halsen.

Ja, det fanns väldigt många intressanta aspekter som togs upp, med samhällskritik och behandling av relevanta ämnen. Men det var lite… tamt.

En schism. Inte stor, men tydlig. Här, i detta, skiljde sig deras åsikter åt. Linus uppskattade det, fann det uppfriskande. Han log för sig själv. Sedan fortsatte han.

Var det några karaktärer som fastnade?

Alltså, jag hade ju en påtaglig hat/kärlek-relation med Turing. Och i all ärlighet är väl det spelets huvudperson? Eller?

Ja, själv är du ju helt ointressant. Typisk tyst protagonist.

Verkligen.

Jag känner samma sak för Turing. Ofta kände jag att man kunde klippt ungefär halva hans monologer.

Ja, de är lite långa. Och det blir för mäktigt att läsa allt noggrant hela tiden. Återigen, en röst hade hjälpt mycket där.

Varje gång något händer så är det först en ganska lång dialog mellan Turing och en annan karaktär, följt av en ganska lång dialog/monolog mellan dig och Turing. Det blir sjukt mycket text.

Och det är inget fel på texten egentligen, det är bara så mycket av det.

Precis. Dialogen är överlag bra. På tal om dialogen, hur mycket påverkar spelarval egentligen? Känns oftast som väldigt lite.

Jag vet inte hur mycket dialog påverkar, behöver nog spela det igen för att se om det får riktiga konsekvenser.

Jag undrar om det är möjligt att få Jess att inte hata en. Kändes som att vad jag än sa så sa jag fel sak.

Hahaha, ja.

Lite det som fick mig att undra om det fanns en rätt sak att säga eller om det var meningen att hon skulle hata en.

Jag tror på det sistnämnda.

Jag blev fan lite stött. Jag är en trevlig kille.

Med andra ord: du är inte van att få nobben.

Haha, det är inte sant. Men jag tror att det fanns en tydlig poäng man ville göra med karaktären. Om hur trött man i marginaliserade grupper kan vara på ”vanligt folk”, oavsett vad de gör.

Det kan stämma faktiskt.

Anders tar ett fundersamt bloss på sin pipa. Han hade inte tänkt på den aspekten. Dialogen hade redan givit honom en ny infallsvinkel. Konversation föder eftertanke. En sådan lycka. Han fortsätter diskussionen med förnyad vigör.

Jag tror att om man förväntar sig ett Snacher 2 så blir man besviken. Däremot, om man vill ha ett spel som känns och ser ut som Snatcher, fast med, lets face it, bättre dialog och bättre karaktärer, då är du hemma. Det är synd att vi tappar så mycket ost på vägen dock. För bristen på riktig ostighet är fan ett problem.

Ja, ost tror jag hade kunnat lyfta spelet rejält. Det utspelar sig liksom i Neo San Francisco. Det är guldläge för ost.

Yes, precis som både Snatcher och Policenauts. Och de två tar verkligen vara på det.

Voiceovern i början och slutet (samt i trailern) känns ju som att den lovar lite ost.

Indeed. Men. Den faller ändå kort jämfört med Snatchers voice over.

Kan tänka mig. Ingen gör ost som Kojima.

En paus uppstår. Linus och Anders tar tillfället i akt och sorterar sina tankar. Introspektion. Djupa andetag och surrande tankar. Sedan tar Linus till orda igen:

Jag uppskattar många delar med ROM.

Samma här. Men det finns också delar som… inte direkt retar mig, men det känns som lite förlorad potential

Håller med. Man kunde gjort mer med settingen, exempelvis.

Samtidigt fanns det andra stunder då jag blev överraskad och glad över en oväntad vändning.

Jag hade velat ha lite mer gameplay

Nja, jag är nog nöjd med mängden gameplay.

Jag tänker inte på minispelen, för jag håller med om att de inte var så jäkla bra. Men mer pekande, klickande och pusslande.

True, pusslen i sig handlar mest om att plocka upp en sak och använda den på en annan sak.

Jag ville tänka mer på hur jag skulle lösa en situation, snarare än Turing som säger ”kanske du kan göra exakt såhär” och sen är det lösningen. Men jag hade inte tråkigt när jag spelade.

Det hade inte jag heller. Men jag satt och väntade på något som inte kom. Åtminstone inte fullt ut.

Helt enkelt ett ganska bra spel med en del riktigt bra delar.

Det kanske är för mycket att begära att få röstskådisar i ett sånt här spel, men jag känner att det hade styrt upp så mycket.

Tror också det. Röstskådisar och ost.

Gärna hand i hand

Diskussionen når sitt slut. Linus rättar till glasögonen. Slår ihop sin läderbundna anteckningsbok. Anders reser sig upp. Han harklar sig. Tar ett djupt andetag och ger uttryck för tanken han inte kunnat släppa under hela diskussionen med ett mullrande vrål:

VARFÖR FINNS DET FORTFARANDE INGET VETTIGT SÄTT FÖR FOLK ATT SPELA SNATCHER?!