Plastrockens död kom efter att vi alla gemensamt konstaterat att nu får det vara nog. Det blev för mycket med 5-6 spel inom samma genre varje år, då varje större band skulle ha sitt eget spel och där väsentliga skillnader mellan spelen inte gick att räkna ens på en hand. Jag recenserade Rock Band 3 när jag jobbade på Skillpoint.se och minns att jag gav spelet full pott, men det fanns redan då en påtaglig mättnadskänsla. Och inte bara hos mig skulle det visa sig.

Men vi behövde bara vänta några år. För mig som varit aktiv spelare både innan, under och efter plastrockens fall känns det inte som så länge sedan vi la all plast på hyllan (eller på Blocket), men det är klart. Vi har en ny generation konsoler nu, och inte minst en hel ny generation kids som också vill rocka. Så både Guitar Hero och Rock Band-serien har laddat om och har nu släppt sina nya installationer, den ena mer nyskapande än den andra.

”- Let’s get the band back togheter!”
En fråga att ställa sig innan ni ens överväger att fylla vardagsrummet med plastinstrument igen är om ni verkligen vill fylla era vardagsrum med plastinstrument igen. Ska du spela solo finns det mycket smidigare alternativ. Men om du lyft luren och hest viskat “- Let’s get the band back togheter!” till dina gamla vapendragare – då är kommer uppvaknandet komma som en smocka i ansiktet. Mängden plast och rammel som krävs för ett fullt band är obeskrivligt opraktiskt redan innan ni börjat spela och när ni väl drar igång så kommer eran trummis väsnas så det står härliga till. Fråga bara Tobias grannar som efter 23 på kvällen ringde på och frågade varför vi ville riva huset. Inte så jävla rock n roll när allt kommer omkring.

Vi spelade Rock Band 4 med gamla instrument från både Rock Band och Guitar Hero-serien som jag fick, helt gratis i en kartong av en god vän. Därmed har jag inget att yttra mig om när det kommer till de nya instrumentens kvalité eller hållbarhet. Dock kan jag anmärka på att det var väldigt enkelt och problemfritt att koppla in de gamla instrumenten i min relativt nya konsol. Och det är väl egentligen den enda undanflykten Harmonix kan ha med sitt nya spel, att vi inte måste köpa alla instrument igen. Jag tror rent av att Harmonix inte hade vågat släppa en fjärde del i serien om det inte vore för detta faktum. De fysiska låtsasinstrumenten är kanske den viktigaste byggstenen i hela konceptet och precis som riktiga instrument känns de nästan lite bättre när de är något slitna och “inspelade”.  

Gitarrsolos kan komponeras av spelaren själv denna gång. Det gör spelet mycket enklare men är dessutom svinroligt!

En nästan lika viktig byggsten för ett Rock Band-spel är låtlistan. Och tyvärr är den tunnare än någonsin. Det råder en ordentlig brist på igenkännbara klassiker – kanske för att Rock Band 1-3 i mångt och mycket mjölkade ur guldkornen med sina fantastiska låtlistor. Det som återstår i den fjärde delen är en låtlista som inte bjuder upp till så mycket dans på papperet. Som alltid så finns ju en stor behållning i att upptäcka musik du inte känner till tillsammans med Harmonix och Rock Band men det ändrar egentligen inget. Däremot gör ju utbudet i butiken en väsentlig skillnad. Där finns en katalog som Harmonix tålmodigt och konsekvent fyllt på under flera, flera år och det mesta i rockväg finns att tillgå. Surt blir det istället om du som jag spelade de tidigare delarna på ett annat format, för dina köpta låtar följer inte med över konsoltillverkarnas gränser. Men de finns där, om du är redo att betala.

Så nu står vi här. Hösten 2015 och de två olika serierna inom en väldigt smal och nischad genre ska återigen göra upp. Redan innan har jag min favorit och det är inte bara för att jag tycker om att spela trummor. Jag vill spela tillsammans med andra. Utan att ha spelat en enda sekund av Guitar Hero Live vill jag påstå att Rock Band 4 ändå är strået vassare av den simpla anledningen att Rock Band 4 bjuder in hela bandet och så länge Rock Band handlar om att spela i band och Guitar Hero inte gör det kommer Rock Band vara serien jag föredrar. Opraktiskt? Ja. Dyrt? Onekligen. Men när du väl kommit förbi dessa hinder och sitter med en full uppsättning bandmedlemmar och din trummis lägger en snygg brygga inför gitarristens egenkomponerade supersolo. Då är Rock Band 4, precis som sina föregångare, något mycket större än de plastiga tillbehören och allt annat opraktiskt. En känsla av eufori infinner sig, jag älskar musiken igen och jag älskar tv-spel igen och även om den stackars sångaren sjunger så falskt så det gör ont så älskar jag hen också. Och något bättre finns fan inte.