Uncharted: The Nathan Drake Collection (PS4)

När förra generationen skulle ta sin början hade jag siktet fast inställd på att införskaffa ett Playstation 3. Jag hade spelat Playstation 2 slaviskt under flera år och att byta läger var liksom inte ens ett alternativ. Jag var en Sony-kille, through and through.

Ett av spelen som lockade allra mest på den svarta bjässen var favoritstudion Naughty Dogs kommande äventyrsspel Uncharted. Det var inget nytt Jak & Daxter så klart, men det såg otroligt häftigt ut. Indiana Jones hade jag visserligen ingen direkt relation till då, men jag kände ju ändå igen matinéstilen och blev upprymd bara av att titta på det. Det var ett solklart köp så fort jag uppgraderat till ett nytt Playstation.

Så blev det inte. Playstation fick ett pris som utifrån mina dåvarande ekonomiska situation var närmst omöjligt att skramla ihop till. Istället blev det ett Xbox 360, och drömmen om att spela Uncharted lades på is, för att senare helt förkastas.

Tills för en vecka sedan. Då den remastrade samlingsskivan damp ner på mitt hallgolv (inte bokstavligt talat, jag har inget brevinkast. Men det låter ju bättre).

Innan jag började spela trilogin hörde jag från flera håll att jag lika gärna kunde hoppa över ettan och gå direkt på tvåan. Jag viftade bort det, både för att jag ska recensera samlingen och för att jag ville få den fulla upplevelsen. Visst, det kanske inte är lika bra som de andra, men det lär ju fortfarande vara en ganska schysst upplevelse. Och det såg ju så ballt ut i de där trailerserna 2007.

Men låt mig vara väldigt tydlig här: Uncharted: Drake’s Fortune är inte ett bra spel idag. Alls. Det må börja bra, med tempelutforskande och pussellösande, men runt 40 minuter in börjar skjutandet. Och sen tar det aldrig någonsin slut.

Uncharted (1) är inte huvudsakligen ett äventyrsspel. Istället är det nästan uteslutande en ganska dålig tredjepersonsskjutare, med ett fåtal scener där du får klättra, utforska eller lösa pussel och en matiné-fernissa för att försöka dölja gameplaybristerna. Det finns ingen pacing, ingen variation, bara arena efter arena där generiska fiender väller ut i vågor tills man vill kräkas.

Jag ser direkt när en ny eldstrid vankas. Jag kommer ut på ett öppet område med strategiskt utplacerade, midjehöga föremål och suckar högt. Jag mördar en våg. Och en våg till. Och en våg till. Och en vå– MEN FÖR I HELVETE NU FÅR DET RÄ– NEJ INTE EN VÅG TILL SLU– SLUTA NU! Åh gud äntligen slut ska bara gå runt det här hörnet OCH JAHA ÄNNU EN ELDSTRID.

Det är för många, för långa, för tråkiga och för irriterande eldstrider. Och de är dessutom utplacerade vid helt bonkers tillfällen, som helt förstör inlevelsen. Drake löser ett superavancerat pussel som ingen knäckt på 200 år. Han går genom en lönndörr till ett rum med ännu en lönndörr. Han går igenom förlorade katakomber och klättrar genom gamla ruiner och kommer så slutligen fram till en plats som ingen människa har satt sin fot-

Jaha. Det fanns redan 50 fiendesoldater här. JAG ANTAR ATT DE TOG BAKVÄGEN.

I första Uncharted är Drake inte någon bra skattjägare. Allt han upptäcker har någon annan redan upptäckt innan honom. Han bara mördar dem och tar det skiten ifrån dem.

Jag har som ni kanske märker ingen större kärlek för första Uncharted. När jag var ungefär halva spelet in var jag rejält purken och ville inte mer. Det var inte värdelöst, men det var inte kul. Det var jobb att ta mig igenom det. Men inte värre än att det gick åtminstone.

Sen kom monstren. Och jag var så snubblande jävla nära att bara lägga ner. Fula jävla skitfiender som springer i full karriär mot närstridsnitar en är så jävla inte roligt i ett coverbaserat skjutspel utan vettig närstridsmekanik.

Nej. Usch. Nej.

Uncharted: Drake’s Fortune är inte ett bra spel. Och jag kan inte rekommendera folk att gå tillbaka till det idag. Inte ens för Nathan Drakes charm. Efter slutbossen i första spelet var jag förbannad och trött. Så det är tur att kvaliteten tar ett radikalt kliv uppåt inför tvåan.

Det ska sägas att gameplay inte är det som lockar med Uncharted heller i uppföljande två delar. Skjutandet blir bättre, mer varierat och framförallt mer uppblandat med andra gameplayelement, men det är fortfarande inte någon storslagen tredjepersonsskjutare. Brawlingen är stabil men ganska ospännande i både tvåan och trean. Trean försöker sig på lite nya grejer, men lyckas väl sådär, så i slutändan är de på ganska samma nivå. Klättrandet och utforskandet är på sina håll riktigt bra, men har även gjorts bättre i andra serier. Smygandet är ett av seriens starkaste kort i mina ögon, men man får också alldeles för lite av det och det finns alltid en punkt där det eskalerar till full eldstrid.

Nu låter det väl kanske inte som att jag har särskilt varma känslor för varken tvåan eller trean heller, men det stämmer inte. För man får ju något annat. Man får så jävla mycket matinékänsla att det nästan går till överdrift.

Karaktärerna snackar skit med varandra på ett sätt som gör att man genast vill bli deras bästa vän. Det är explosioner, rasande hus, störtande flygplan och sjunkande båtar och det går liksom inte att inte sitta där med bultande hjärta och brett leende när Drake undviker en säker död för örtionde gången.

Nu har jag pratat om tvåan och trean som mer eller mindre ett och samma spel och det finns en anledning. Där skillnaden mellan ettan och tvåan verkligen var milsvid, är tvåan och trean betydligt närmare varandra. Vilket är varför många människor håller tvåan högst, då kontrasten var så stor. Men för mig som spelade alla spelar i ett sträck (under fem intensiva dagar) så ser jag ändå att det fanns en kvalitetsökning även till trean, som i min bok är det bättre spelet.

Eldstriderna är snäppet bättre, man får mer skönt banter mellan Drake och Sully, det är mindre övernaturligt bös (som kontinuerligt har varit seriens svagaste delar), Cutter är toppen, man får ha ljuddämpade pistoler, skurken är inte värdelös för en gångs skull och kanske framförallt: delen där man får spela Drake som barn är helt briljant.

Det är svårt att ge ett samlat betyg på en samling med två spel jag verkligen uppskattade och ett spel som mest gjorde mig arg. Men i slutändan så lyckas jag ändå förtränga ettan och tänka tillbaka med glädje på uppföljande delar. Och jag är väldigt nöjd över att jag till sist fått stifta bekantskap med Nathan Drake.