Media Molecule är ett spelhus jag ofta lyft upp och favoriserat. Min personliga upplevelse med framförallt LittleBigPlanet var i det närmaste perfekt och jag tycker att den kreativitet och det nytänk som studion kontinuerligt visat upp behövs på dagens marknad. Men sedan 2008 har jag hunnit tröttna lite. Allt – hela jävla tiden – ska vara så hemsnickrat, kreativt, bohemiskt och slarvigt påtvingat charmigt. Det har också i alla spel funnits tydliga förbättringsområden som bara markant blivit bättre genom åren.

Färgglatt? Check. Charmigt? Check. Spelglädje? Njaae.

Bristerna i sig är inget som fäller spelen och jag skulle fortfarande vilja hävda att Media Molecule bara har släppt bra spel hittills. Men Tearaway: Unfolded är och nosar på den mediokra gränsen och jag har haft stora problem att motivera mig själv att spela vidare. Det är gulligt och charmigt, men gulligt och charmigt på samma sätt som ett barn berättar en saga: utan sammanhang och logik. Intrycket blir spretigt, slarvigt och väldigt omotiverande.

Nintendo klev in och visade vart skåpet borde ha stått redan från början.

Aldrig har det blivit så tydligt som under denna höst att den brittiska spelutvecklaren har tydliga brister, 2000 kilo nyskapande idéer till trots. Jag var väldigt skeptisk mot idén bakom Super Mario Maker upp till release, men oj vad jag fått äta upp mina ord. Nintendo klev verkligen in och visade var skåpet borde ha stått redan från början. Det är ett av årets hittills bästa spel och något jag hela tiden vill spela mer och mer av. Framförallt känns hela spelupplevelsen oerhört tillgänglig och självklar och när du spelar dina eller andras banor så är mekaniken precis så tajt som den ska vara. Den direkta jämförelsen mellan Tearaway: Unfolded och Super Mario Maker är orättvis eftersom de två spelen är fundamentalt olika – men det Nintendo gör med Super Mario Maker är att ta det gjorde LittleBigPlanet så bra och gör det ännu bättre. Utan baksmälla.

Färgglatt? Check. Charmigt? Check. Spelglädje? Definitivt!

Även om det enligt mig finns bättre shooters på marknaden så är Splatoon från tidigare i år också ett exempel att beakta. Splatoon är för shooter-genren vad Mario Kart är för racing-genren och jag kan inte göra annat än att tala gott om hur lätt, enkelt och roligt det är att bara hoppa in i Splatoon och färglägga dina fiender. Framförallt så är Splatoon ett jättebra alternativ till en genre som verkligen behöver breddas och förnyas. Och det summerar egentligen hela mitt förhållningssätt till Nintendo: de behövs. Vilket i sig gör mig lite orolig för framtiden då varken Splatoon och Super Mario Maker – två fantastiska spel – kan sälja särskilda mängder eftersom det finns så få WiiU-maskiner ute hos konsumenter. Nintendo säljer förvisso desto fler Amiibos, så ekonomin är säkert i sin ordning, men det ska bli innerligt intressant att se i vilken riktning Nintendo nu är på väg under det kommande året.

Till nästa år är också Media Molecule återigen aktuella med sitt kommande Dreams. I överlag är min inställning till Media Molecule fortfarande positiv, även om jag inte har en aning om vad jag ska tycka och tro om Dreams. Lyckas man denna gång faktiskt bygga en spelmekanik som kan konkurrera med branschens bästa, eller får de fortsätta spela andrafiol? Det kan vi än så länge bara drömma om.