Jag har inte spelat tillräckligt mycket av Assassin’s Creed-serien för att kunna ge vad man kan kalla en “informerad åsikt” om jag ska vara helt ärlig. Jag har snuddat vid serien och ryggat tillbaka. Sedan har jag suttit vid sidlinjen och tittat på med kritiska ögon. Assassin’s Creed har liksom varit symbolen för cashgrab skitutvecklare som är mer fokuserade på att tjäna feta dollarz än att göra bra spel.
Evie Frye är coolare än vad du är
Det var med den ganska orättvisa förutfattade meningen jag gick in i Assassin’s Creed: Syndicate, och initialt var det väldigt enkelt att bekräfta min egen uppfattning om allt som var dåligt med serien. Det var oengagerande Animus-trams ovanpå en redan väldigt oengagerande story. Märkliga gameplaybeslut som gjorde det stört omöjligt att vara en vettig lönnmördare. Meningslösa gästspel av historiska karaktärer bara för att man kan. Jag satt helt enkelt och myssurade över allt jag redan hade vetat skulle vara dåligt.
Men någonstans var det någonting som grodde i mig. Visst var väl ändå tvilligarna i huvudrollen ganska likeable? Evie Frye var tveklöst asball i alla fall. Och att springa runt i London var, alla jävla skitdroskor åsido, var ju ändå ganska härligt. Jag började se en kvalitet där.
Random sjuksköterska bara råkar vara Florence Nightingale
Jag har inte tråkigt när jag spelar Assassin’s Creed. Många delar i spelet är genuint bra. Mycket bättre än jag hade förväntat mig. Efter att ha kommit över att visa saker inte är som jag vill att det ska vara kan jag ha överseende med till exempel att de flesta uppdrag enbart går att ta sig igenom “obemärkt” om man mördar basically alla man stöter på. Mord är kul, även om de inte är så lönniga som jag kanske hade hoppats.
Allt är ju dock verkligen inte frid och fröjd. Syndicate tycks nämligen ha en nästan läskig förmåga att känna av när jag börjar verkligen uppskatta en del i spelet och besvara det genom att stampa mig i ansiktet med dum skit och värdelösa spelmoment. Drosk-delarna och bossarna står sig till exempel som några av de sämst designade spelsekvenserna jag upplevt i år.
Ibland, bara ibland, är Assassin’s Creeds London lite magiskt
Ett tecken på hur splittrad jag är inför spelet är hur jag velar genom hela den här recensionen. Varje gång jag skriver något negativt, även om jag verkligen tycker det, så känner jag att jag är lite orättvist elak och vill säga något positivt. Varje gång jag skriver något positivt känner jag att jag måste påpeka något som är dumt och dåligt.
Men vad är det då som i slutändan gör att jag lutar mer åt det negative hållet vad gäller Assassin’s Creed: Syndicate? Är det den platta och ointressanta storyn? Är det småbuggarna jag stöter på eller det repititiva gameplayet? Nja, egentligen inte. Mad Max som kom tidigare i år hade också precis de problemen och det håller jag som ett av årets mest underskattade spel.
Mord åt droskor
Visst, lika många direkt usla element finns det inte i Mad Max och speciellt fightingen är milsvida bättre (även om det dynamiska systemet för finishers i Assassin’s Creed av och till är svincoolt). Men det som huvudsakligen skiljer de två spelen för mig är inlevelsen. Jag skiter visserligen högaktningsfullt i storyn i båda spelen, men i Mad Max kan jag ändå leva mig in i världen. Bygga en berättelse i mitt huvud, vara Max. Och i ett spel som till så hög grad består av sidouppdrag och valfria moment behövs det.
I Assassin’s Creed finns det alltid någonting som hindrar mig. Dum jävla spellogik som att huvudpersonerna av någon anledning måste klä sig i Assassin’s jävla lagtröjor och därför inte kan gå nerför gatan utan att bli identifierad av alla fiender. Real stealthy guys. Eller trasiga NPCs som upprepar samma jävla stock-fraser 4000 gånger under ett uppdrag. Eller varför inte alla dumma mellansekvenser i framtiden som tillför exakt noll och ingenting?
Det senaste spelet i Assassin’s Creed-serien är, med överseende för skavanker, ett ganska bra spel. Fan av serien kommer utan tvekan att uppskatta det och jag kan se hur även andra gör samma sak. Men mitt engagemang brister och där brister också spelet för mig.
Är helt klart lite nyfiken på Syndicate, mestadels tack vare Evie. Men kommer nog bli som jag har gjort med alla delar i spelserien hittills. Kommer snart köpa Unity för 200kr sen orkar jag inte spela ett till AssCreed på ett år och köper då Syndicate när nästa spel har kommit. Har lyckats med detta sedan del ett.
VR-projektet filmas samtidigt som Assassin’s Creed-filmen, bland annat på Malta, i Spanien och Storbritannien. Men vad VR-upplevelsen handlar om vet vi inte än. Någon form av interaktiv film eller upplevelse, kanske? Filmen har i alla fall premiär den 21 december 2016, och nästa stora spel, Assassin’s Creed: Empire dyker upp någon gång nästa år.