I skrivande stund har jag hittills suttit i åtta timmar på den här bussen. På väg ner till Holland för att kunna släppa loss från alla förpliktelser hemma. Dansgolvet är en av mina fristäder där jag inte behöver känna stressen av att ständigt lösa problem. Att vara en fixare har sina baksidor.
Det är inte första gången jag åker den här bussen, snarare kanske 40:e gången. Många ogillar just transportsträckan till målet, speciellt när det innebär att sova sittandes i ett hårt säte, men jag har alltid uppskattat just den biten. Det handlar inte bara om spänd förväntan, för jag har ju gjort det här ett par gånger nu, utan något annat.
En plats för själslig rening, tro det eller ej
Någonstans innan färjan till Puttgarden så fick jag en Satori-insikt. Jag förstod varför jag uppskattar den här faktiskt ganska jobbiga miljön. Det finns ingen annan stans jag kan ta vägen, inklusive internets digitala värld. Jag är fast här, och det är underbart men samtidigt skrämmande hur min koncentrationsförmåga plötsligt håller så mycket längre. Som att jag i vanliga livet fått en form av social ADHD och isoleringen är mitt Concerta-piller. Jag skyller allt på smarta telefoner och sociala nätverk; varför har jag inte styrkan att stänga av dem hemma? Varför plockar jag upp telefonen varje gång den vibrerar när jag sitter och har egentid hemma med spel eller film? Plötsligt inser jag vad min kollega Anna menar med att isolering på Bjärehalvön är bra för själen.
När jag tänker tillbaka så inser jag hur glad jag innerst inne blivit när vi under alla våra resor landat på hotell som saknat wifi. Jag och min fru hamnar alltid i bättre diskussioner och har generellt roligare när det bara finns musik, kortlek och vin på balkongen än när vi blir konstant påpockade av våra telefoner. Men samtidigt kan vi inte säga nej, vi kan helt enkelt inte stänga av. Teknostressen är ett faktum. För min del så handlar det dock inte längre om att jag inte får missa något. Det var så förr men jag har kommit över det. Det som sker är istället en form av prokrastinering där jag väljer vägen med minst motstånd och snabbast belöning. Att läsa en bok är definitivt inte en sån väg, men jag saknar att göra det, Stiftelse-trilogin ligger på mitt nattduksbord och blänger på mig varje kväll när jag istället väljer att se om ett Seinfeld-avsitt.
En annan plats för själslig rening, faktiskt
Dagens spelklimat, eller snarare medieklimat, handlar om att fånga din uppmärksamhet så snabbt som möjligt. Det jobbar alltså rakt mot mig i min strävan efter djupare upplevelser. Det är helt fel att bedöma verk efter hur bra de håller kvar mig. Det enda ett sånt tänk resulterar i är att ytligheten kvantifieras i ett långt sökande efter snabba hooks. Jag verkar heller inte vara ensam i att tänka såhär om man ser till populariteten hos till exempel Souls-spelen eller smalare indiespel. Självklart kan man kombinera ett attraktivt yttre med djup men går man enbart på det första så kommer man missa de verkliga pärlorna. Jag måste bara bli bättre på att forcera min hjärna till att våga ”ha tråkigt”.
Jag är medveten om problemet, och jag har börjat ta steg för att motverka det. Tvingad isolering fungerar, att i princip lura hjärnan genom att sätta mig i situationer utan till exempel wifi. Mina spirituella resor genom mitt musikintresse (lyssna gärna på mitt sommarpodavsnitt) ger mig fler och fler meditativa verktyg som jag har enorm nytta av, jag ska bara lyckas koppla samman dem med viljestyrkan som jag egentligen har i överflöd. Att hitta ett sätt att övertyga min hjärna om att det är värt att investera tiden i något snarare än att hoppa på första bästa snabba belöning. Jag är ganska säker på att jag kommer må bättre som människa när jag väl får kontroll över det här, och det kommer ge mig mycket djupare kulturella upplevelser, för jag har saknat dem.
Tio timmar kvar till Arnhem, dags att starta Undertale.
