Ni vet hur det är. Man är ute. Drar i sig några öl. Blir lite rund under fötterna. Har det allmänt trevligt. Men så blir man kanske lite överförfriskad. Förolämpar någon tjommes nya sneakers. Och innan man vet ordet av så är man omringad av arga fyllbultar som vill ge en på nöten. Så man knyter nävarna och gör sig redo att nita en jävel.
Okej, så ni kanske inte vet hur det är. Och jag kanske inte vet hur det är. Och hade jag varit i en sådan situation hade jag kanske snarare gråtit som ett barn och förtvivlat bett dem att i alla fall akta ansiktet (aka the money maker) än slängt en knytnäve i plytet på dem.
Läderlappen – en jävel på att dela ut stryk
Men jag får ändå min dos av plytpryl, om än virtuellt sådant. Digitalt stryk utdelas i rikliga doser i det Svensson-Grundströmska hushållet. Inte så mycket i rena fightingspel kanske, men desto mer i brawling i tredjepersonsactionspel. Det är ett viktigt inslag i många av mina favoritspel. Men de senaste åren har det varit svårare än tidigare att riktigt uppskatta det. Och jag har kommit fram till vems fel det är:
Batmans.
I och med Batman: Arkham Asylum sattes en ny standard för hur bra brawling ska fungera. Det fanns ett sällan skådat flyt som band samman dina rörelser, en känsla för tajming och balans skapat med en otrolig fingertoppskänsla. Det var helt enkelt helt jävla fantastiskt. Och det mesta annat liksom bleknade.
Nathan – prylar skurkar som en medelmåtta
Idag, sex år och ytterligare två (ja, jag sa två) Batmanspel senare är seriens status fortfarande relativt ohotad. Och mitt missnöje med konkurrensen kvarstår.
Att slåss i Uncharted-serien, som jag spelade igenom för några veckor sedan, var som allra mest “okej”. I ettan var det direkt uselt, i tvåan och trean lyckades det i alla fall klättra upp till klart medelmåttigt. Men inte särskilt kul. För hela tiden tänkte jag på vad som kunde varit. Bättre tajming, bättre flyt, bättre känsla. Mer… som Batman.
Jag spelar just nu Assassin’s Creed: Syndicate, ett spel som till stor del går ut på att bli upptäckt av fiender och behöva slåss för ditt liv. Och fightingen är inte dålig. Den funkar. Den har till och med flera delar som är riktigt bra, främst hur organiskt man bygger finishing moves utefter situationen. Men det är tydligt att fingertoppskänslan inte riktigt finns där. Det är oftast alldeles för stelt och nästan alltid lite, lite off.
Inga jävla töntfasoner här inte. Här nitar vi jävlar till döds.
Det spel som varit närmst att nå Batmans nivå sedan jag spelade Arkham Knight i somras är Mad Max. Spelet är tydligt influerat av Rocksteadys läderlapp, men något simplare och med lite mer tyngd. Vilket fungerar fantastiskt i samanhanget, speciellt med tanke på att man här faktiskt får slå folk till döds och inte bara knocka dem som tönt-Batman. Det känns råare. Och alla vet att mord är kul*.
Mad Max är nära utan att kännas som en blek kopia. Men det är ju samtidigt så klart inte lika bra.
Ungefär som alla andra spel.
*Åsikter som uttrycks i texter på Svampriket är inte nödvändigtvis åsikter som representerar hela Riket eller dess samarbetspartners.
Instämmer. Satt igår och scrollade igenom mitt allt för stora steam-arkiv och insåg att AAA-titlarna har gjort mig bortskämt. Nu mer kan jag knappt njuta av ett spel såvida inte ALLT är perfekt.