Det är ingen tvekan om att Call of Duty: Black Ops 3 är ett av årets största spelsläpp. Så därför räcker det så klart inte med en Svamprikare för att recensera det, utan vi tar in hela två skribenter för att ge det slutliga utlåtandet. I ofetad stil har vi Anders Brunlöf och i fetstil, eftersom han är så skrikig, har vi Linus Svensson.
”Jag har skägg.”
Det är jobbigt att det är just Call of Duty som ska dominera spelförsäljningen och krossa allt vad underhållning heter i försäljning. Serien må vara mycket, men en bra representant för vad tv-spel är och kan vara är spelserien inte. Det är för smalt, för exkluderande och förutsägbart för det. Det mår vara tre olika utvecklare men de håller alla envist håll fast vid samma recept. Samtidigt fortsätter spelserien att krossa försäljningsrekord så troligtvis finns det inte så många på Activisions kontor som bryr sig nämnvärt vad en lång sur spelkritiker från seminorrland tycker och tänker egentligen.
Jag var skitpepp på Black Ops 3. Betan var toppen och tanken på vad fyrspelarco-op kunde göra med kampanjläget gjorde mig uppspelt. Jag blev… besviken. Kanske är det naturligt att efter ett spel som Advanced Warfare, som gjorde mycket nytt, att uppföljaren känns som ett ganska blekt steg framåt. Men det kändes som att så mycket av det som var lovande föll platt. Och framförallt då singelplayerläget som var en jävla röra. Storyn är hysteriskt dålig, gameplayet monotont och ointressant och karaktärerna trötta karbonkopior av karaktärer vi sett tusen gånger innan. Att det äntligen går att spela som något annat än snubbe är en klen tröst.
”Jag är inte en snubbe! Det är ett mirakel!”
Både Infinity Ward och Treyarchs första delar i serien; Modern Warfare och Black Ops hade riktigt bra kampanjer. Så enligt mitt tycke går det att göra bra kampanjer även fast de är stöpta i samma bekanta mall. Och förhoppningen finns alltid där när ett nytt spel ska släppas. Tyvärr är årets upplaga långt ifrån seriens glansdagar. Väldigt långt ifrån. Det är skrattretande och pinsamt, irriterande och provocerande. Den innehåller allt från omotiverade kastreringar av förmågor och vapen till plottwists som skulle få M Night att dra sig tillbaka. Och aldrig är det särskilt intressant, spännande eller roligt. Att misären kan upplevas med upp till tre vänner, och att de kooperativa elementen faktiskt är smidigt upplagd, är endast förmildrande omständigheter i en unken soppa till bredden fylld av förlorad potential.
Sen är det ju inte kampanjen som är Call of Dutys starka sida. Det är i multiplayer som serien skiner. Och det gäller även här. Att spela multiplayer i Black Ops 3 är en fröjd, även om man som jag är hysteriskt dålig. Jag dör, konstant, hela tiden, men får snarare blodad tand än ger upp. Samtidigt kan jag fortfarande inte skaka av mig känslan av att alla nyheter som infördes i och med Advanced Warfare bara är sämre kopior av det som gjordes i Titanfall. Men det har ni hört mig tjata er till döds om redan.
”Jag är en råbot.”
I flerspelarläget är det få shooters, om någon, som kan hota serien. Men jag inser själv att jag likt i stort sett alla andra spelkritiker jag känner till börjar låta som en trasig skiva vid det här laget. Call of Duty är alltid bra i flerspelarläget. Det är inget nytt. Och även om nyheterna i flerspelarläget i Black Ops 3 är många till antalet så är känslan och intrycket från spelläget detsamma som det varit de senaste tre åren. Inget är nytt – egentligen – och de som kan finna glädje i de tillskott som finns är de som planerat plöja ner mer än ett tiotal timmar i spelläget. Jag är inte en av dem, för oavsett hur bra ett Call of Duty-spel är så finns det en liten del av mig som känner mig smutsig efteråt. Och istället för att skrikduscha så byter jag spel och blickar aldrig bakåt igen.
Slutligen är mina tankar om Call of Duty: Black Ops 3 mer än något annat så otroligt förutsägbara. Kampanjen är inget att hänga i julgranen, multiplayer är välgjort men ingenting för mig. Jag hade hoppats att att Black Ops 3 slutligen skulle vara spelet som vann över mig, men istället är det bara ännu ett Call of Duty med samma styrkor (om än kanske något starkare) och samma svagheter (om än kanske något svagare). Och allt sammantaget är väl det som gör mig mest besviken.
