Jag älskar spel, de har alltid varit min tillflyktsort och min stabila bas i en värld som inte alltid ter sig som man vill. Jag har spelat sedan barnsben och kommer att fortsätta så länge de ger mig något som ingen annan kulturyttring kan. Jag vill sprida evangeliet om spel som både nyttoverktyg och nöje. Jag vill att världen ska inse att det finns spel för alla. Förlåt min potentiellt töntiga naivitet i texten, men jag ser vindar som blåser åt ett betydligt mindre inkluderande håll. Vindar som viskar till folket att spel, det ska vara för alla.
Det finns få saker som är så tröttsamma som elitism. Att vara en del i en grupp är en sak, men att tycka att din grupp är bättre än alla andra förändras snabbt till inget annat än navelskådning. Missförstå mig inte nu, om orientering är din favoritsyssla så ska du självklart tala gott om den och förespråka den, men det är oklädsamt att racka ner på andras nöjen i relation till ditt. Av någon anledning har jag märkt att tv-spelande som hobby ofta hamnar i ett läge där spelandet tycks illa om just i relation till andra intressen. Det är inte fint att spela, det är ett låtsasnöje. En gammal jobbarkompis jämförde ofta sitt handbollsspelande med mitt spelintresse. Hon menade att hon i alla fall gjorde något, hon fick en välsvarvad kropp och stärkte sina sociala relationer. Jag däremot, satt bara i soffan och var osocial och ensam. Tröttsamt och naturligtvis felaktigt, jag har fler vänner och bekanta än någonsin, just tack vare spelandet.
”Handboll, bättre än tv-spel.”
Dit jag vill komma är, tyvärr, att om det finns några som kan detta med att hylla sitt nöje i relation till andras så är det just gamers. Varför måste vi i spelklicken hela tiden racka ner på spel som vi tycker är sämre än våra favoritspel? Uttrycket ”Fake Gamer Girl” är ett typexempel på vad jag menar, och som så många gånger i historien är det just kvinnor som drar det korta strået. Någon som gillar exempelvis mobilspel är ingen riktig gamer, hen är en posör som vill glida in på ett bananskal och får cred utan att förtjäna det. Det räcker inte att intressera sig för spel, du måste gilla rätt spel för att förtjäna en plats som gamer.
Jag menar såklart inte att alla alltid måste tala positivt om alla spel. Candy Crush med sitt free-to-playkoncept har sina problem som sannerligen är värda att ta upp och diskuteras. Spelrapportering skulle bli oändligt meningslös om inget negativt fick sägas.
Problemet är inte att spel i sig kritiseras, problemet är att människor som spelar skojiga, lättåtkomliga eller enkla spel inte får ta pla
ts i mediet i stort. Spelmediet är inte lätt att komma in i då spel blir mer avancerade för varje generation som går. Att lära sig ett nytt
spel, utan att ha någon som helst förkunskap är näst intill omöjligt idag. Titta bara på Evolve, att ta sig in i det spelet som ny spelare är bortom svårt. Det är så många förkunskaper som krävs att det som ny spelare måste kännas oöverkomligt att lära sig. Jag menar såklart inte att detta nödvändigtvis är dåligt, det är klart spel måste få vara svåra. Vi som kunniga inom spelmediet måste, dock, ibland komma ihåg just att spel inte är som andra kulturyttringar. Kan du läsa, tja, då kan du plocka upp en bok och ta dig igenom den, du kanske inte njuter av den, men den låser sig inte halvvägs in om du inte fattar vad den handlar om.
”Call of Duty, för riktiga gamerz.”
Det jag försöker komma till är att i samband med att spelen blir svårare blir det också svårare att komma in i communityt. Kommer du som nyfrälst spelare och gillar casualspel på fel spelsajt finns stor risk att bli hackad på. Är du dessutom kvinna kan du nästan räkna med att bli rejält trakasserad. Idag spelar fler människor än någonsin förut. Herregud, min mamma som aldrig i sitt liv spelat tidigare, spelar dagligen nuförtiden. Visst, hon spelar inte Fallout eller Call of Duty, men det borde inte göra hennes spelande till ett föremål för häcklande elitism som inte gynnar någon.
