1996 släpptes Super Mario RPG i Japan och USA, spelet satte för första gången Mario i en rollspelsmiljö med tydliga likheter till Final Fantasy. Inte så konstigt kanske då spelen kommer från samma utvecklare, Square. Från Super Mario RPG uppkom två spelserier, den bärbara Mario & Luigi-serien samt Paper Mario på de stationära maskinerna. Paper Mario hade visserligen en avhoppare till 3DS med Sticker Star, men det spelet glömmer jag helst. Nu möts de båda serierna i Mario & Luigi: Paper Jam Bros.
Jag föll stenhårt för Paper Mario till Nintendo 64, det är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Uppföljaren Thousand Year Door är, om inte lika bra, så i alla fall sjukt nära. Super Paper Mario till Wii däremot är ingen höjdare i min bok. På den bärbara fronten hittar vi som sagt Mario & Luigi-serien, som består av riktigt bra spel med både djup och lättillgänglighet. Mina två personliga favoriter är Bowser’s Inside Story och Partners in Time som gör intressanta saker med både spelmekanik och story.
Petey Piranha, en inte helt nytänkade och fräsch boss…
Nu till spelet som recensionen faktiskt ska handla om. Paper Jam Bros. börjar med att Luigi hittar en bok som vid närmare undersökning spyr ur sig stora delar av den pappersbefolkning som existerar i Paper Mario-spelen, hundratals Toads, Koopas och Goombas strösslas över Svampriket. Även Paper Mario och en papperstunn version av Prinsessan Peach ätrar den tredimensionella världen. Som om detta inte vore nog kommer även Bowser och hans son Junior fram ur boken, lägger vi också till de flerdimensionella motsvarigheterna till alla karaktärer samt Bowsers resterande sju barn har vi nu en rejäl ensemble som trängs i spelet.
I vanlig, och i ärlighetens namn numera också väldigt tråkig, ordning kidnappas Peach, med den lilla skillnaden att det numera finns två stycken prinsessor. De förs till Bowsers slott och våra hjältar Mario & Luigi ger sig iväg för att rädda henne, på vägen träffar de Paper Mario som ansluter till gruppens företag.
”Va? En hel tomtearmé?!”
Om jag bortser från den platta (Haha.) storyn så är Paper Jam Bros. riktigt roligt. Med tre knappar styr du karaktärernas hopp individuellt och med styrspaken kontrollerar du deras rörelse som en grupp. Enkelt vi första anblick, men i de turbaserade striderna är det ibland galet intensivt och svårt att minnas vilken knapp som styr vilken Mariobror. På väg mot Bowsers tillhåll stöter bröderna på patrull såklart, spelet går med oerhört snirkliga steg framåt. För att lösa problemen som ställs framför dig krävs det att du hittar och räddar ett stort antal av de papperstunna Toads som spritts i världen. Bowsers underhuggare har nämligen börjat roa sig med origami, väldigt stor origami. ”Bekämpa pappersvikande med pappersvikande” som det gamla uttrycket säger. De stora papperskonstverken som skapas används för att slåss och den siste stående pappgubben vinner. Dessa strider är nog de svagaste delarna i spelet, det är mest frustrerande att åka runt med åbäket och försöka putta på motståndarnas åbäken. Som tur är papperskonstverksstrider få och korta på det stora hela.
Paper Jam Bros. är inte utan problem, men för bövelen vad roligt att springa runt och banka Koopas med hammaren. Spelet är ofta svårt, för att vinna de turbaserade striderna krävs det att du lär dig fiendernas mönster, attacker och försvar. Bossarna är helt och hållet omöjliga om du inte lär dig hur de attackerar och på vilka sätt du kan undvika deras anfall och motattackera. Många av attackerna som Mariobröderna har i sin arsenal är komplicerade och kräver övning, spelet är som tur är mycket pedagogiskt i hur det lär dig dessa. Jag har inget emot svårighetsgraden, och denna kan också sänkas, jag mår oerhört bra när jag lyckas ta ner en boss på femte försöket. Jag känner aldrig att det är spelets fel att jag misslyckas, det är mitt.
Tack Nintendo, jag har klagat mycket på er senaste tiden, men Mario & Luigi: Paper Jam Bros. är faktiskt jättekul. Visst, det kanske trampar lite väl mycket i gamla spår, men det är ändå ett bra spel. Ge mig nu ett stationärt Paper Mario så ska jag nog kunna förlåta er för Sticker Star också.
