Äntligen är avslutningen på StarCraft II hos oss. Väntan har varit lång, fem år lång för att vara exakt. När jag tänker efter så är det faktiskt rätt hissnande hur långt tid som gått sedan första delen i StarCraft II, Wings of Liberty, släpptes. Året är 2010, i Sverige är många människor upprörda över försäkringskassans nya regler och efterkommande utförsäkringar. Prinsessan Madeleine bryter sin förlovning med hennes Jonas och bröllopet avblåses således. I mexikanska golfen spyr oljebolaget BP ut miljontals liter olja i en av världens största oljekatastrofer. Spelindustrin har ett bra år med stortitlar som Mass Effect 2, Red Dead Redemption och Super Mario Galaxy 2.
Innan jag fortsätter vill jag berätta att jag inte spelat mer än två onlinematcher i Starcraft II, jag är alldeles för långsam för kompetativt spelande i spel som detta. Jag har alltså inte spelat som Protoss tidigare. Jag kommer inte heller gå in på nya enheter eller skillnader i onlinespelandet, detta är inte en innehållsförteckning.
Jag såg mycket fram emot Wings of Liberty i början på 2010 och blev inte heller besviken. Det kändes nytt och fräscht men fortfarande med kärlek till sina föregångare. Det var ett bra spel, men framför allt så kickstartade det mitt och många andras intresse för E-sport. Jag tror inte E-sporten hade sett ut som den gör idag om det inte varit för just Wings of Liberty.
Nog med riktig historia. Spelets lore är både mäktig och krånglig, men i grund och botten finns tre krafter som står emot varandra. Terran, en del av mänskligheten som blivit förvisade från hemplaneten jorden, lite som Australien fast i rymden. Zerg, en naturkraft i form av slemmiga kryp som assimilerar DNA från livsformer de möter och utplånar. Protoss, en uråldrig högst religiös ras med axlar tunga av sina förfäders arv.
När spelet börjar är Protossarna på väg att återta sin hemvärld från Zergsvärmen. Nere
på planeten finns Aemon, en uråldrig entitet som gjort sig ovän med både Terranerna, Protossarna och Svärmens överhuvud The Queen of Blades. Aemons mål att att göra en hybrid mellan Zerg och Protoss och med dessa hybrider översvämma galaxen, något ingen annan verkar tycka är en speciellt bra ide.
Jag älskar vad StarCraft II gör med mig, samma sak har hänt både med Wings of Liberty och Zerg-kampanjen, Heart of the Swarm. Jag får lära mig vikten av att hushålla med mina resurser och använda enheter och byggnader till fullo. Att trycka ut flera hundra soldater av samma typ och hoppas kunna övermanna motståndare med endast storlek är helt omöjligt i Legacy of the Void.
Ett av mina största problem med Strategispel i reltid, exempelvis Age of Empires, är just att många av singelplayeruppdragen lätt blir enformiga. Skapa bas, fortifiera bas och bygg en arme större än motståndare. Avsluta med att förstöra alla motståndarens byggnader, skölj och repetera. Så är inte fallet med StarCraft, varje uppdrag känns nytt och spännande. Kampanjen är som skräddarsydd för spelare som mig, de som inte spelar online och inte kan varenda vrå av alla de tre faktionerna.
Jag kan tänka mig att spela igenom kampanjen blir tråkigt för de som spelat Protoss mycket online, nya enheter presenteras i maklig takt och i början är armen du styr begränsad till endast tre sorters enheter. Det passar mig ypperligt dock. Spelet guidar och leder mig alldeles lagom mycket och efter bara några uppdrag känner jag mig riktigt duktig. Inte tillräckligt duktig för online, men det gör inget, jag har jättekul med spelet helt på egen hand.
