Alla recensioner är per definitition åsiktstexter, så klart. Det vet ni. När ni läser mina åsikter om ett spel så är det just mina åsikter ni läser. Alltid. Men i den här recensionen vill jag att ni håller det extra mycket i huvudet. För mycket av det jag kommer kritisera är jag väl medveten om är sådant som andra säkerligen skulle se som spelets absolut största styrkor.
Det går inte att komma ifrån att Ether One kan vara vansinnigt vackert.
Ether One är ännu ett i raden av storydrivna förstapersonspusslare som ramlat ut senaste åren. Genren har kommit att bli en personlig favorit och årets enligt mig kanske bästa spel, Beginner’s Guide, är just ett sådant (även om det är mer “storydrivet” och “förstaperson” än “pusslare”). Så Ether One borde ju vara right in my wheelhouse.
Och till en början är det det. Spelet är snyggt och storyn, där du går in i en persons minnen för att bota demens, är spännande och mystisk. Jag blir tidigt imponerad av hur man löst inventorysystemet. Mycket av spelet går ut på att använda rätt föremål på rätt plats, men du kan inte bära mer än ett föremål i taget. Istället kan du hela tiden teleportera dig fram och tillbaka till ditt “case”, ett rum som bland annat innehåller en stor mängd hyllor att lägga saker på. Ett walk in inventory. Det är fruktansvärt charmigt och funkar väldigt väl.
Men pusslen är… för många.
Så till en början känns det riktigt bra. Men mina positiva känslor falnar snabbt. Mitt stora problem med spelet dök upp på vad som väl kan beskrivas som första riktiga “banan”. Efter att ha introducerats för spelets mekaniker i en ganska linjär tutorial kom jag plötsligt till ett öppet område med ett antal hus jag kunde gå in i. Min första tanke var att det var spännande med så mycket att upptäcka. Men ganska snart kändes det bara överväldigande.
Områdena du utforskar i Ether One är inte små. De är stora och de är fulla av saker att upptäcka och göra. Alla saker som på pappret låter bra, men för mig slutar det bara med att jag låser mig. Jag går vilse, förstår inte vilka saker som hör ihop med vilka pussel, har ingen aning om vad som är relevant och inte och ingen möjlighet att överblicka vart jag varit och vad jag gjort inom området.
Och områdena förvirrande stora
För mig slutade med att jag gjorde absolut minimum och istället rörde mig så fort jag kunde mot slutet. Inte för att jag inte vad intresserad av att upptäcka mer, utan för att varje gång jag försökte så blev jag förvirrad och stressad.
Jag hade uppskattat Ether One betydligt mer om det var mindre. Mer linjärt. Fokuserade mer på storyn och lämnade ute lite av pusslen. Eller kanske tvärt om behållit storleken, men lämnat ute pussel helt och hållet. Så att det fanns mycket att utforska, men inte samma press att lista ut vad som var relevant och inte.
Som jag sa tidigt så inser jag att många av sakerna jag nämner är saker som andra kanske finner helt fantastiska. Och till viss del så kan jag också se hur det är bra. Men för mig blev det för mycket och för ofokuserat och i slutändan var upplevelsen inte i närheten av vad den kunde ha varit.
