Vissa bekantskaper med spel blir ibland till kortvariga intressen. Vi har alla haft dessa med kanske Hearthstone, något ljummet men välgjort MMO-spel eller annat. Sådant varar ganska sällan mer än ett år. Men vid vissa tillfällen i livet händer saker som man ser tillbaka på som en milsten, och för mig hände detta lika plötsligt som lyckligt en ganska grådaskig vinter 2010.
Min vän Ted hade börjat prata om Super Street Fighter IV som ett faktiskt roligt spel att köra med vänner över några öl. Jag var extremt tveksam, för jag hade ju testat fightingspel förut. En hoppar och sparkar och slår och den som spammar den bästa knappen vinner. Det var egentligen hela min uppfattning om fightingspelsvärlden. Visst, några proffs fanns det säkert, som visste exakt när och hur en skulle göra en sån hadoken eller vad det heter. Men det kunde ju inte finnas något nämvärt djup?
Ted kom över med spelet och en extra handkontroll och vi började fightas. Det räckte, för det tog bara en kväll för det här otroligt mångfasetterade sten-sax-påse spelet att forma hur vi spelade och hur det nästan tvunget började formas nya strategier i huvudet för att slå den andre. Det tog bara någon vecka innan jag börjat kolla på youtube-kanaler som VesperArcade från det amerikanska communityt och bara tre månader innan jag köpt en (svindyr) MadCatz TE2 sticka. Fightingspel var på riktigt och det visade sig vara en tävlingsform som under 99 sekunder åt gången krävde fullständig koncentration, kunskap om karaktärer och deras rörelser samt en exceptionell reaktionsförmåga och fingerfärdighet. Det är verkligen allt annat än att bara trycka på knappar bäst och fortast.
Framåt sommaren började världen vidgas gällande e-sporten. Filmer från 2010 års sändning av EVO Championships började dyka upp på youtube, och man kunde spana på hur legenden Daigo Umehara gick upp mot Ricky Ortiz i finalen. Ryu mot Rufus/Chun-Li. I samma veva hade Mike Ross och Gootecks på Crosscounter börjat dyka upp i min feed, och med deras entusiasm, stjärnglans och karisma blev en liksom omfamnad av världen kring spelet. Samtidigt som en spelade själv var också passiv underhållning från Youtube något som inspirerade en till att vilja bli bättre på spelet och kunna göra som proffsen.
Året efter satt jag uppe mitt i natten och tittade på när japanen Fuudo från ingenstans, med karaktären Fei Long, sopade banan med alla andra på det årets EVO. Då var spelet inne i sin Arcade-version, där just Fei Long och tvillingarna Yun och Yang var populära att spela på grund av att de hade bäst vinstratio i spelet och ett par små fördelar som gjorde dem ”bäst” helt enkelt. Allt fler spelare började också få plats i huvudet, och även europeiska och utomjapanska proffs blev kända för en själv. Korea, Taiwan och Singapore har alla sin beskärda del av hänsynslösa mördare när det kommer till Street Fighter.
2012 var Sydkorea på topp med Infiltration med Akuma och 2013 vann Singapore med Xian som med massa tävlan och träning höjt sin nivå med doldis-karaktären Gen så pass att ingen rådde på honom. Där kom nästa uppvaknande på något vis. En behöver inte följa metat och spela med de bästa karaktärerna eftersom det bevisligen finns spelare som är bra nog att ändra metat. Gen skjöt i höjden på tier-lists över den bästa karaktären tack vare att Xian hittat en oslipad diamant. Det om något gav mig hopp, eftersom jag verkligen inte gillar det här med att spela den bästa, för att den är bäst, i ett spel som ändå har så många olika karaktärer.
Street Fighter bara fortsatte att få större och större djup och nästan inget kändes omöjligt, utöver att faktiskt bli riktigt bra på spelet. Jag är fortfarande alltså usel på Street Fighter än idag, och detta för att jag inte har någon matchvana. Jag kan tekniskt utföra ganska hyggliga combos i träningsläget men att utföra dessa i en match är verkligen helt annorlunda. Framåt julen 2013 hände dock det jag väntat på, och jag lyckades utföra en fullgod FADC-Ultra Combo mot en vän i en riktig match. Det säger förstås mer om mig och hur kass jag är på Street Fighter, men det säger ju en del om spelet också. Den klassiska sägningen ”easy to learn, a lifetime to master” ligger nära till hand.
Förra året gick Super Street Fighter IV Arcade Edition 2012 in i Ultra Street Fighter IV med lite nya karaktärer och vad som nu blivit fyrans sista iteration. Spelet är klart helt enkelt och Capcom hade ändå berättat att femman var på väg. Så intresset svalnade på något vis. Resan med Street Fighter IV kändes slut och det fanns så mycket annat att spela. Hela 2014 gick med knappt några matcher eller spelsessioner alls och spelet började kännas som ett ex man inte pratar med så mycket längre. Vi hade det så bra ihop men det liksom rann ut i sanden.
I söndags, den första advent, så fick jag chansen att gå och hälsa på i Sonys Pop-Up butik och känna på nästa spel i serien. Alltså Street Fighter V. Jag var relativt ljummen inför vad som komma skulle och visste inte om jag skulle orka med att sätta mig in och ge så mycket till spelet igen. Tider förändras, människor förändras och förutsättningen att nörda ner sig sådär brutalt igen skulle jag säga minskar med varje år som går. Men att få testa lite och träffa folk från Stockholms-scenen lät som en toppenkväll ändå.
Minns ni Xian jag pratade om ovan? Han hade på lördagen även vunnit Dreamhack 2015 nere i Jönköping. Och han var nu i Stockholm, hos Sony, och hade med sig ett gäng med vänner som exempelvis Japans bästa Vega-spelare Reiketsu.
Det fanns ingen återvändå, så jag frågade Xian om det gick bra att vi körde en match, och han var vänlig nog att säga ja. Plötsligt befann jag mig på nått sätt mitt i fightingspelsscenen, internationellt, och med det nya Street Fighter-spelet framför mig och med Xian till höger om mig. Givetvis vann jag inte en enda runda, men jag fick in några träffar varje match och tom en kort liten combo jag var rätt nöjd med.
Det är snudd på poetiskt hur fem års spelande av ett spel fick en nästan lika oväntad och perfekt avslutning i denna övergång in i nästa spel. Fem års romans med Street Fighter IV fick sitt slut med en nytändning på alla cylindrar när jag träffade och spelade uppföljaren mot en av de absolut bästa spelarna i världen. Om detta är mitt öde, att den där januarikvällen 2010 var födelsen av en livslång romans med Street Fighter, så kan inte nästa kapitel ha fått en bättre början.
Februari kan inte komma fort nog.
