Fan.
Fan fan fan.
Fan.
Jag tror inte det går att skriva en recension på This War of Mine utan att låta som en privilegierad rövhatt. Jag kan sitta här och fördöma krig och berätta om hur jobbigt det måste vara, men jag kommer, förhoppningsvis, aldrig komma i närheten av att förstå skräcken, ondskan och sorgen som ett krig innebär. Popkulturen visar heroiska hjältar som strider mot ondska, politiker som stoiskt ställer sig upp för vad som är rätt och riktigt i värden, men fördömer fiendernas hemska handlingar. Popkulturen visar för det mesta, visserligen i all sin skitighet, ändå en tvättad och falsk bild av krig. This war of Mine vill något annat, det vill visa oss baksidan av krig, om hur civilbefolkningen i en belägrad stad tvingas loota, mörda och överleva.
För att överleva med din lilla grupp människor måste du ta hand om deras basbehov,
mat, vatten och sömn kommer först, när dessa uppfyllts kommer det själsliga välmåendet. En god bok, en skön fåtölj eller något roligt att göra. Men för att uppfylla behoven krävs material, sängar måste byggas och värme måste alstras någonstans ifrån. Här kommer spelets största brist, den så innerligt tråkiga början. I det närmsta kan spelet klassas som någon form av rougelike, döden kommer snabbt och oåterkalleligt. Har du dummat dig måste du börja om från början, bygga spis, säng och loota ditt hus. Under spelets första timmar fick jag göra denna del om och om igen, jag tröttnade fort. Det är riktigt svårt att bli bra på spelet, men det kanske finns en tanke med det. Du spelar inte This War of Mine för att bli bra på det, du spelar det för att lära dig något om världen, om krig och smärta.
Detta är inte ett spel för alla, det är ett viktigt och innerligt känslosamt spel, tyvärr är det för mig också ett ganska tråkigt sådant. Rent spelmekaniskt tycker jag det funkar sådär, jag har spelat på PS4:an och spelet är svårstyrt, det känns som att det gör sig bättre på pc med mus och tangentbord. Jag kan inte räkna hur många gånger jag missat att springa ner eller upp för en trappa, eller hur många gånger jag fastnat på en stege bara för att spelet inte fattar vart jag vill. Samtidigt är det väldigt vackert i allt sitt mörker, de blyertsgrå bakgrunderna fladdrar som skuggor från ett levande ljus och skänker liv till den mörka omgivningarna.
Jag gillar inte spelet för just vad spelet är, däremot älskar jag spelet för vad det vill säga och vara. I dagens läge, med allt som händer i vår omvärld skulle jag vilja påstå att det är det viktigaste spelet i år, och att det har varit det viktigaste spelet som släppts sedan det kom för första gången 2014.
Spelade det på PC och då utan tillägg. Jag tyckte det var helt lysande. Stämningen var så nattsvart och påtaglig att jag verkligen bävar inför tanken på att ha barn med.
Upplevde det inte som konstigt att det fanns en inlärningskurva och jag fick börja om ett antal gånger innan jag hade kläm på det. Det är nog inte meningen att vara lättuggat, en total tragedi är också den en del av spelets narrativ. Svårigheterna tillförde min upplevelse av spelet något, inte tvärt om. Topp fem det året (2014 tror jag det var?) i min bok.