Jag har en enorm hatkärlek till spel som inte riktigt tar slut. Spel som är öppna och fyllda med saker att göra och upptäcka. Det är så klart väldigt, väldigt roligt med sådana spel, men som en person som ständigt har fler spel att hinna med kan det vara besvärligt. Jag känner en enorm tacksamhet varje gång jag blir klar med ett spel och direkt känner mig klar. Helt färdig med spelet. För ifall ett annat spel hinner komma emellan innan jag är helt klar, är risken att jag aldrig någonsin återvänder.
Men det vill jag ändra på. Och därför listar jag nu spelen jag verkligen vill återvända till, för att sätta lite press på mig själv.
Just Cause 3
Just Cause är helt fantastiskt bra för slöspelande. Efter att ha klarat kampanjen spenderade jag timmar med att titta på film på en dator i knäet, medan jag sprang runt och klarade challanges på TVn. Initialt var jag väldigt ointresserad av att klara 100% eller något annat sådant dumt, men ju mer jag insåg att det inte alls var en omöjlighet, desto mer kände jag att det hade varit jävligt tillfredsställande.
Men så klart kom annat mellan och Just Cause föll bort. Och ända sedan dess har jag varit sugen på att återvända.
Mad Max
De kanske bästa delarna i Mad Max var att jaga karavaner. När jag spelade spelet blev det dock sällan att jag gjorde det, eftersom jag alltid var på väg mot något annat. Jag körde förbi karavanrutterna och tänkte “sen, när jag är klart med allt annat”. Men sen blev jag klar med annat och kände mig helt klar med spelet, trots att flera av karavanerna var orörda. Något jag gärna skulle gå tillbaka och ordna upp.
Batman: Arkham Knight
Jag har redan klarat 100% av Arkham Knight. Jag har tagit alla Riddler Trophys och fått det bästa slutet. Men av spelets DLC har jag bara klarat det första. Det var så urbota menlöst att jag inte kände något som helst intresse att ge mig på nästa, även om jag köpt säsongspass och helt gratis kan ladda ner dem alla. Utöver det har jag dessutom låst upp alla intervjuinspelningar som finns att hitta spelet igenom, men inte tittat på en enda. Och det är ju helt vansinnigt.
The Witness
Jag spelade mycket, mycket mer The WItness än jag först trodde. Jag var övertygad om att jag ganska snabbt skulle erkänna mig besegrad och köra guide för att komma till slutat och skita i allting utöver det. Men sina många brister till trots var känslan när man knäckte ett nytt pussel tillräcklig för att hålla mig kvar och få mig att knega vidare.
Jag “klarade” spelet och gav mig sedan djupare in i det. Tills jag mötte en betongvägg. Upp mot 10 pussel som ska lösas på rad, under tidspress, som slumpgenereras varje gång man misslyckas och nollställs varje gång du pausar. Efter att nästan knäckt handkontrollen ragequittade jag och förbannade Jonathan Blows namn. Och när jag dagen efter hade både Unravel och Firewatch att sätta igång med var suget att gå tillbaka inte jättestort.
Nu är det det igen, och jag vill inget hellre än att krossa betongväggen och ta mig vidare. Men tiden. Den förbannade tiden.
Så, nu har jag en lista. Något som motiverar mig. Vilken dag som helst nu ska jag gå tillbaka. Ja, när jag spelat klart Far Cry: Primal, så klart.
Besökte inte allt för länge sedan Barrens i Azeroth (WOW) i något slags nostalgibehov, tyvärr var det inte värt en månadsavgift. Allt har sin tid, som vi äldre brukar säga när vi inte hänger med längre.