Den fjärde återkomstsäsongen brummar vidare och till detta avsnitt beger vi oss bort från vår hemplanet och iväg mot outforskade världar när vi sätter tänderna i LucasArts The Dig. Rymden följer sedan resten av avsnittet rent tematiskt vilket får Anders och Samson att återigen slå rekord i avsnittslängd. Hur ska detta sluta?
I Sagostunden lämnar vi för första gången Midgar och går vidare till Kalm för att få en inblick i Clouds historia. Resan fortsätter sedan i Sephiroths fotspår, som leder oss till hamnstaden Junon och tillslut till båten där vi möter Jenova Birth.
Mycket nöje!
Hållplatserna i avsnittet:
00:21:00 – Lyssnarbrevssäcken öppnas
02:16:39 – Månadens spel: The Dig
04:38:24 – Musikpaus
04:53:06 – Sagostund: Final Fantasy 7, kapitel 2: Från Kalm till Jenova Birth
05:52:02 – Månadens lista: De bästa ”spelrymdarna”
06:56:08 – Nästa spel
07:02:08 – Outro
”återigen slå rekord i avsnittslängd.”
7 timmar.
Sju. Timmar.
Vänta lite nu här…
7 FUCKING TIMMAR?! Är ju typ en arbetsdag! TACK GRABBAR <3
Hinner Ladda ner precis innan jag ska till Calcon.(lokalt brädspels konvent)
NICE!
Okay, nu när jag har tid att posta jag vill börja med att be om ursäkt för att jag blev lite tjatig om Digimon World men jag blev lite miffed när ni frågade om DS trots att jag var tydlig om vilket spel jag vill se spelat.
Tur att jag är Tsundere för er och svarade med:
”VA?! NI VILL HÖRA OM ANDRA SPEL TROTS ATT JAG VAR NOGA MED ATT SPIKA DET VERKLIGEN VILL HA?
F-F-FUCK YOU! JAG SKA GÖRA DEN BÄSTA LISTAN NI, SÄTT I ETT KOMMENTATORS FÄLT!
FÖR DET ÄR INTE SOM OM JAG GILLAR ER ELLER NÅN…
BAKA!”
Haha fun times. (och som jag sa så kan jag vänta några år)
Och Anders, du gör det verklig lätt för oss att göra narr av din gammalhet när du inte kommer ihåg att du har resenspelat ett Pokésaur spel som du ville ha slash hoppades fanns.
Fast det säger nog mer om spelet än din ålder.
And speaking off så överlevde Ubisoft COMBAT OF GIANTS serie till 3ds med 2011as CoG:Dinosaurs 3D.
Och Dinosaur King spelen är bokstavligt baserat på sten-sax-påse…
Also jag gillar också Syndicate rebooten. Den multiplayen var boss.
Och den runkad min ”terminator simulator” boner bättre än vad Deus Ex:HR gjorde, men inte prefekt… Man dog på tok för lätt i båda!
Plus awesome music: https://www.youtube.com/watch?v=3hTFJQAFu4o
Jag håller också med dej(anders) om vad du sa om Infamous.
Men inte om att Alex Mercer skulle var så dålig!
Om man jämför honom med snubben(James Heller) får tvåan iallafall…
Alex har en bättre motivering, ”skydda syrran och hitta sanningen, genom att mörda all” vs James’s ”hämnas min mördade familj och hitta sanningen genom att mörda all”. Båda är upp fuckade men Alex ”försöker” göra rätt för sej innan plot twisten om att han är virusets avatar kommer.
Yeah, that really happans.
Fast båda spelen kör hårt in i ludonarrative dissonance väggen när storyn försöker säga att man är en hjälte trotts att man är ett människor ätande monster.
Det är som om man bara kunde spela RÖD i Infamous men one way storyn behandlar en som BLÅ.
Hatar sånt, särskilt efter som jag VILL spela som monsters!
Se även God of War 3 när dom försöker redeema Kratos med ljusflickan. Det skeppet seglade i ettan när han sparkade ner kaptenen i hydrans mun efter han snodde nyckeln.
Give it up! Jävla fasoner om att man måste spela ”hjälten” hela tiden och straffaren en om man inte vill… Fuck off with that shit.
Well jag tror att det var allt svar på tal denna månaden, nu över till vec… Månadens spel: Mr. Gimmick som jag faktiskt har ett barndoms minne av.
Den hade en annons i 1993’s Nintendo Spelguide katalog och dess minnesvärda story är inte nått man glömmer i första taget.
Och så stod den bredvid Megaman 2 till 5 i tidningen.
Tidning i fråga finn fortfarande kvar hos min farmor och farfar så jag kan ta några bilder och skicka in med Metroid postern jag glömde skick in förra månaden.
Det var nog tack vare den som jag blev så spel intresserad tack vare alla bilder och beskrivning på spel till SNES, NES och Game Boy.
Får se om jag hinner spela Mr.Gimmick och skriva en pizza.
Har andra spel after all, som TMNT3: Mutant Nightmare!
Köpt det på trader för 188kr med frakt.
Not bad för ett spel som inte kom ut i Europa.
Nu måste jag bara få det att funka också…
Till sist har jag en ”present”.
Här är en länk till en semi-legal site som hostar gammal (för det mesta)brittiska serier tidning baserade på leksaker och(varför jag postar den)tv-spel som nog aldrig kommer att ges ut igen.
http://oldoilhouse.weebly.com/comic-collections
Bläddrar ni bakåt så kommer ni hitta Streets of Rage skriven av en ung Mark ”Kick-ass,civil war & Ultimates” Millar.(dom två första storys atlest)
Och dom är rätt hardcore för en serie från en speltidning för unga.
Also Decap Attack är sjukt, dumt och jävla roligt som en humor serie.
Den har en galen vetenskapsman(som låsas var Tysk men egentligen är från Cardiff) bråka med en Demon över en utlånad gräsklippare.
Come on nu, Thats funny.
Speaking of spel comics, kollade ni in Archie’s MegaMan serien jag rekommenderade? Dom har tagit paus nu vid nummer 50.
Finns på comixology bara så ni vet.
Jävligt bra app btw.
Ha det bra på semestern!
-T4
Efter att jag läste mitt inlägg så vill jag vara på säkra sidan och förtydliga min biff med ”skurkspel”.
För om ett spel annonsera sej med ”spela skurken, be EVIL” (t.ex Overlord) och sedan gör en till ”hjälten” genom att göra dom man slås mot är ännu värre skurkar.
Tänkt ett Transformers spel där man bara kan spela som Decepticons men man slåss bara mot Unicron spawned alien monster för att rädda cybertron.
Fucking bullshit cop out!
För att ta det tillback till Syndicate för ett exmple, så såg jag fram emot att spela agenterna jag använde för att drive by-a folkmassor i Syndicate Wars(you knew, the game the planted the seed for my 2D fetich thanks to its Ghost in the Shell in game ad. Think I already told that story…) långt innan GTA was a thing. Att var en cog i den onda maskinen liksom.
MEN NEJ, man måste göra vad tjej säger och gå med rebellerna för man MÅSTE var en fucking hjälte även om roliga med Syndicate är att vara en cyberpunk VD!
THANK FUCK FOR THE MULIPLAYER atlest…
Och jag hinner inte spela Mr. Gimmick men mitt First impression är Bra Kirby Klon.
Hear ya later!
-T4
VD kanske inte var det bästa ord valet men ni vet vad jag menar.
”återigen slå rekord i avsnittslängd.”
7 timmar.
Sju. Timmar.
Vänta lite nu här…
7 FUCKING TIMMAR?! Är ju typ en arbetsdag! TACK GRABBAR <3
Hinner Ladda ner precis innan jag ska till Calcon.(lokalt brädspels konvent)
NICE!
Okay, nu när jag har tid att posta jag vill börja med att be om ursäkt för att jag blev lite tjatig om Digimon World men jag blev lite miffed när ni frågade om DS trots att jag var tydlig om vilket spel jag vill se spelat.
Tur att jag är Tsundere för er och svarade med:
”VA?! NI VILL HÖRA OM ANDRA SPEL TROTS ATT JAG VAR NOGA MED ATT SPIKA DET VERKLIGEN VILL HA?
F-F-FUCK YOU! JAG SKA GÖRA DEN BÄSTA LISTAN NI, SÄTT I ETT KOMMENTATORS FÄLT!
FÖR DET ÄR INTE SOM OM JAG GILLAR ER ELLER NÅN…
BAKA!”
Haha fun times. (och som jag sa så kan jag vänta några år)
Och Anders, du gör det verklig lätt för oss att göra narr av din gammalhet när du inte kommer ihåg att du har resenspelat ett Pokésaur spel som du ville ha slash hoppades fanns.
Fast det säger nog mer om spelet än din ålder.
And speaking off så överlevde Ubisoft COMBAT OF GIANTS serie till 3ds med 2011as CoG:Dinosaurs 3D.
Och Dinosaur King spelen är bokstavligt baserat på sten-sax-påse…
Also jag gillar också Syndicate rebooten. Den multiplayen var boss.
Och den runkad min ”terminator simulator” boner bättre än vad Deus Ex:HR gjorde, men inte prefekt… Man dog på tok för lätt i båda!
Plus awesome music: https://www.youtube.com/watch?v=3hTFJQAFu4o
Jag håller också med dej(anders) om vad du sa om Infamous.
Men inte om att Alex Mercer skulle var så dålig!
Om man jämför honom med snubben(James Heller) får tvåan iallafall…
Alex har en bättre motivering, ”skydda syrran och hitta sanningen, genom att mörda all” vs James’s ”hämnas min mördade familj och hitta sanningen genom att mörda all”. Båda är upp fuckade men Alex ”försöker” göra rätt för sej innan plot twisten om att han är virusets avatar kommer.
Yeah, that really happans.
Fast båda spelen kör hårt in i ludonarrative dissonance väggen när storyn försöker säga att man är en hjälte trotts att man är ett människor ätande monster.
Det är som om man bara kunde spela RÖD i Infamous men one way storyn behandlar en som BLÅ.
Hatar sånt, särskilt efter som jag VILL spela som monsters!
Se även God of War 3 när dom försöker redeema Kratos med ljusflickan. Det skeppet seglade i ettan när han sparkade ner kaptenen i hydrans mun efter han snodde nyckeln.
Give it up! Jävla fasoner om att man måste spela ”hjälten” hela tiden och straffaren en om man inte vill… Fuck off with that shit.
Well jag tror att det var allt svar på tal denna månaden, nu över till vec… Månadens spel: Mr. Gimmick som jag faktiskt har ett barndoms minne av.
Den hade en annons i 1993’s Nintendo Spelguide katalog och dess minnesvärda story är inte nått man glömmer i första taget.
Och så stod den bredvid Megaman 2 till 5 i tidningen.
Tidning i fråga finn fortfarande kvar hos min farmor och farfar så jag kan ta några bilder och skicka in med Metroid postern jag glömde skick in förra månaden.
Det var nog tack vare den som jag blev så spel intresserad tack vare alla bilder och beskrivning på spel till SNES, NES och Game Boy.
Får se om jag hinner spela Mr.Gimmick och skriva en pizza.
Har andra spel after all, som TMNT3: Mutant Nightmare!
Köpt det på trader för 188kr med frakt.
Not bad för ett spel som inte kom ut i Europa.
Nu måste jag bara få det att funka också…
Till sist har jag en ”present”.
Här är en länk till en semi-legal site som hostar gammal (för det mesta)brittiska serier tidning baserade på leksaker och(varför jag postar den)tv-spel som nog aldrig kommer att ges ut igen.
http://oldoilhouse.weebly.com/comic-collections
Bläddrar ni bakåt så kommer ni hitta Streets of Rage skriven av en ung Mark ”Kick-ass,civil war & Ultimates” Millar.(dom två första storys atlest)
Och dom är rätt hardcore för en serie från en speltidning för unga.
Also Decap Attack är sjukt, dumt och jävla roligt som en humor serie.
Den har en galen vetenskapsman(som låsas var Tysk men egentligen är från Cardiff) bråka med en Demon över en utlånad gräsklippare.
Come on nu, Thats funny.
Speaking of spel comics, kollade ni in Archie’s MegaMan serien jag rekommenderade? Dom har tagit paus nu vid nummer 50.
Finns på comixology bara så ni vet.
Jävligt bra app btw.
Ha det bra på semestern!
-T4
Efter att jag läste mitt inlägg så vill jag vara på säkra sidan och förtydliga min biff med ”skurkspel”.
För om ett spel annonsera sej med ”spela skurken, be EVIL” (t.ex Overlord) och sedan gör en till ”hjälten” genom att göra dom man slås mot är ännu värre skurkar.
Tänkt ett Transformers spel där man bara kan spela som Decepticons men man slåss bara mot Unicron spawned alien monster för att rädda cybertron.
Fucking bullshit cop out!
För att ta det tillback till Syndicate för ett exmple, så såg jag fram emot att spela agenterna jag använde för att drive by-a folkmassor i Syndicate Wars(you knew, the game the planted the seed for my 2D fetich thanks to its Ghost in the Shell in game ad. Think I already told that story…) långt innan GTA was a thing. Att var en cog i den onda maskinen liksom.
MEN NEJ, man måste göra vad tjej säger och gå med rebellerna för man MÅSTE var en fucking hjälte även om roliga med Syndicate är att vara en cyberpunk VD!
THANK FUCK FOR THE MULIPLAYER atlest…
Och jag hinner inte spela Mr. Gimmick men mitt First impression är Bra Kirby Klon.
Hear ya later!
-T4
VD kanske inte var det bästa ord valet men ni vet vad jag menar.
Missat totalt men nu prenumereras det på Retroresan… också. Tack! för att ni delar med er av ert snack om spel inkl. urspårningar, perfekt sällskap på kontoret.
Tack för det fina omnämnandet, blev så rörd att jag var tvungen att lägga mig ner 🙂 En kul detalj om den där gigantiska månen är att den också påverkar vattennivån i spelet och avgör om det är ebb eller flod.
Försökte verkligen hinna spela igenom The Dig men har har varit fullt upp med annat. Kan säga att jag gillade verkligen hur de vackra bakgrunderna jobbade ihop med musiken för att skapa atmosfär. Ogillade bristen på humor i jämförelse med andra LucasArts spel, här var det mest halvroliga sarkasmer och pappa-humor och det var otydligt om vi var på rymdäventyr eller i göteborrrg.
Är skitpepp på Mr. Gimmick! Återkommer med pizzabetyg och podrecension. Verkligen jättekul att ni kör igen (och i toppform!) så att en long time listener/first time commenter får en ny chans att följa med på resan!
Missat totalt men nu prenumereras det på Retroresan… också. Tack! för att ni delar med er av ert snack om spel inkl. urspårningar, perfekt sällskap på kontoret.
Tack för det fina omnämnandet, blev så rörd att jag var tvungen att lägga mig ner 🙂 En kul detalj om den där gigantiska månen är att den också påverkar vattennivån i spelet och avgör om det är ebb eller flod.
Försökte verkligen hinna spela igenom The Dig men har har varit fullt upp med annat. Kan säga att jag gillade verkligen hur de vackra bakgrunderna jobbade ihop med musiken för att skapa atmosfär. Ogillade bristen på humor i jämförelse med andra LucasArts spel, här var det mest halvroliga sarkasmer och pappa-humor och det var otydligt om vi var på rymdäventyr eller i göteborrrg.
Är skitpepp på Mr. Gimmick! Återkommer med pizzabetyg och podrecension. Verkligen jättekul att ni kör igen (och i toppform!) så att en long time listener/first time commenter får en ny chans att följa med på resan!
Under förra avsnittet kände jag mig tvungen att pausa uppspelningen för att leta reda på en dator och genast tala om hur glad jag blev av ordet skämspåle och hur mycket jag såg fram emot att använda det fantastiska ordet skamkudde. Denna gång får jag pausa uppspelningen för att tala om att jag inte ville vara det minsta ironisk, spydig eller dissig. Tack, Anders, för att du med din ordpiratattack gav mig två nya ord! Till och med när ni gör små ”misstag” lyckas ni förgylla mitt liv! Jag ber om ursäkt för att det inte framgick.
Tack också för att ni uppmanar alla som behöver det att söka hjälp och för att ni drar masken av den destruktiva mansrollen. Jag har själv haft psykiska problem som hjälptes av att jag till slut sökte den hjälp jag behövde och som faktiskt finns. Det finns faktiskt hjälp att få. Att ni sprider det budskapet kan förändra och rädda liv. Tack. <3
Här ligger jag SVINPACKAD och lyssnar på min favoritpod. Vad kul det var att få vara med och spela med er. I mån av tid (som jag har, vem försöker jag lura?) kommer jag att fortsätta att spela med er under säsong 4 (vier). En ordentlig kommentar återkommer jag med i tid till nästa avsnitt. Fan vad jag älskar retroresan. Jah bless.
Hmmm… Det här såg ju bra ut.
Under förra avsnittet kände jag mig tvungen att pausa uppspelningen för att leta reda på en dator och genast tala om hur glad jag blev av ordet skämspåle och hur mycket jag såg fram emot att använda det fantastiska ordet skamkudde. Denna gång får jag pausa uppspelningen för att tala om att jag inte ville vara det minsta ironisk, spydig eller dissig. Tack, Anders, för att du med din ordpiratattack gav mig två nya ord! Till och med när ni gör små ”misstag” lyckas ni förgylla mitt liv! Jag ber om ursäkt för att det inte framgick.
Tack också för att ni uppmanar alla som behöver det att söka hjälp och för att ni drar masken av den destruktiva mansrollen. Jag har själv haft psykiska problem som hjälptes av att jag till slut sökte den hjälp jag behövde och som faktiskt finns. Det finns faktiskt hjälp att få. Att ni sprider det budskapet kan förändra och rädda liv. Tack. <3
Här ligger jag SVINPACKAD och lyssnar på min favoritpod. Vad kul det var att få vara med och spela med er. I mån av tid (som jag har, vem försöker jag lura?) kommer jag att fortsätta att spela med er under säsong 4 (vier). En ordentlig kommentar återkommer jag med i tid till nästa avsnitt. Fan vad jag älskar retroresan. Jah bless.
Hmmm… Det här såg ju bra ut.
>04:53:06 – Sagostund: Final Fantasy 7, kapitel 2: Från Kalm till Jenova Birth
>05:10:30 – Månadens lista: De bästa ”spelrymdarna”
Är verkligen sagostunden bara 17 minuter?
Eftersom när jag sitter och lyssnar och just nu är vid 5h 12min 30 sekunder är det fortfarande sagostund iaf.
05:52:02 slutar sagostunden på, enligt min spelare.
Jo, nog vet jag det, menar bara att det som stod skrivet i tiderna här stämde inte 😉
Tack för ett riktigt bra avsnitt! Uppskattade särskilt listan och sagostunden denna omgång. Och armépizzorna var också vassa!
Blir själv glad också över er diskussion om psykisk ohälsa och Philips utlägg. Viktiga saker.
Arbetar faktiskt som psykolog (men är nybakt i yrket) men jag möter nästan enbart personer där måendet är nära på kritiskt. Så sök hjälp!
/ Så minst en psykolog i armén, kanske gömmer sig några fler.
Sju timmar podd var precis vad jag behövde idag efter en lång utekväll igår. Vad ska man säga? Bra avsnitt som vanligt, framför allt roliga pizzor! 🙂
>04:53:06 – Sagostund: Final Fantasy 7, kapitel 2: Från Kalm till Jenova Birth
>05:10:30 – Månadens lista: De bästa ”spelrymdarna”
Är verkligen sagostunden bara 17 minuter?
Eftersom när jag sitter och lyssnar och just nu är vid 5h 12min 30 sekunder är det fortfarande sagostund iaf.
05:52:02 slutar sagostunden på, enligt min spelare.
Jo, nog vet jag det, menar bara att det som stod skrivet i tiderna här stämde inte 😉
Tack för ett riktigt bra avsnitt! Uppskattade särskilt listan och sagostunden denna omgång. Och armépizzorna var också vassa!
Blir själv glad också över er diskussion om psykisk ohälsa och Philips utlägg. Viktiga saker.
Arbetar faktiskt som psykolog (men är nybakt i yrket) men jag möter nästan enbart personer där måendet är nära på kritiskt. Så sök hjälp!
/ Så minst en psykolog i armén, kanske gömmer sig några fler.
Sju timmar podd var precis vad jag behövde idag efter en lång utekväll igår. Vad ska man säga? Bra avsnitt som vanligt, framför allt roliga pizzor! 🙂
Perfekt att ha imorgon. Ett avsnitt som räcker en hel arbetsdag!
Perfekt att ha imorgon. Ett avsnitt som räcker en hel arbetsdag!
Jag brukade gå in till våra hästars boxar och slicka på deras saltstenar när jag var liten.
Jag brukade också äta kattmat (torrfoder, bara torrfoder) när jag inte gillade maten på bordet.
Hej då.
Jag brukade gå in till våra hästars boxar och slicka på deras saltstenar när jag var liten.
Jag brukade också äta kattmat (torrfoder, bara torrfoder) när jag inte gillade maten på bordet.
Hej då.
Nämen! Ska det spelas ett sidoskrollande plattformsspel i Retroresan? Nu känns det sådär klassiskt och rätt igen. Ska försöka haka på även om jag alltid varit svindålig på Gimmick. Den där jävla stjärn-fysiken!
Även om jag var skeptisk till ff7 en gång till så märks det ju tydligt vilka fördelar det finns med att ni spelat det tidigare. Alla dramatiska pauser för att låta musiken tala när det hänt något viktigt. Damn, när ni får till det så får ni till det bra. Står fast i att ett nytt spel hade varit roligare, men dumt att klaga när man blir bjuden på pizza bara för att man var sugen på en kebabtallrik. Det är ändå sällskapet som är det viktiga.
”This is not the Sagostund we need, but the one we deserve.” Eller kanske tvärtom, jag vet inte riktigt.
Lite sent att tipsa om nya spel, men man vet ju aldrig hur framtida säsonger kanske kommer se ut. Alien Soldier från Treasure. Sent Megadrive-lir som praktiskt taget är en enda stor Boss-kavalkad. Det finns två svårighetsgrader. Super Easy och Super Hard. Spelet beskriver sig själv bäst:
”VISUALSHOCK! SPEEDSHOCK! SOUNDSHOCK! NOW IS TIME TO THE 68000 HEART ON FIRE!” Det är fan poesi.
Fick vi reda på datum för kommentardeadline? Missade det isåfall. Gissar på 20e mars.
Nämen! Ska det spelas ett sidoskrollande plattformsspel i Retroresan? Nu känns det sådär klassiskt och rätt igen. Ska försöka haka på även om jag alltid varit svindålig på Gimmick. Den där jävla stjärn-fysiken!
Även om jag var skeptisk till ff7 en gång till så märks det ju tydligt vilka fördelar det finns med att ni spelat det tidigare. Alla dramatiska pauser för att låta musiken tala när det hänt något viktigt. Damn, när ni får till det så får ni till det bra. Står fast i att ett nytt spel hade varit roligare, men dumt att klaga när man blir bjuden på pizza bara för att man var sugen på en kebabtallrik. Det är ändå sällskapet som är det viktiga.
”This is not the Sagostund we need, but the one we deserve.” Eller kanske tvärtom, jag vet inte riktigt.
Lite sent att tipsa om nya spel, men man vet ju aldrig hur framtida säsonger kanske kommer se ut. Alien Soldier från Treasure. Sent Megadrive-lir som praktiskt taget är en enda stor Boss-kavalkad. Det finns två svårighetsgrader. Super Easy och Super Hard. Spelet beskriver sig själv bäst:
”VISUALSHOCK! SPEEDSHOCK! SOUNDSHOCK! NOW IS TIME TO THE 68000 HEART ON FIRE!” Det är fan poesi.
Fick vi reda på datum för kommentardeadline? Missade det isåfall. Gissar på 20e mars.
Jag älskar er. Ni är fantastiska. Det var allt.
Jag älskar er. Ni är fantastiska. Det var allt.
7 timmar långt avsnitt(!), jädrar!
Jg har för korta arbetsdagar (är Tidningsbud så min normala arbetsdag är bara 2-3 timmar, dock 6 dagar i veckan) för att lyssna på hela avsnittet på en och samma dag på jobbet!
Angående mitt nick, SirSmeghead, så brukar jag annars också använda ”Dave Lister” som är huvudpersonen i TV-Serien Red Dwarf (tog faktiskt och bytte mitt nickname här till det nu istället).
Har använt dom två nicken i snart 20 år online (jag fyller 39 i höst), ända sedan jag såg den serien när den gick på SVT en gång i tiden, har även (fortfarande) en VHS-Box med första tre säsongerna på VHS, trots att jag inte längre har någon VHS-spelare (där har du en retroresa också!).
Angående FF-spel jag spelat så har jag kört igenom IV, lite av V (som jag dock aldrig slutfört), hela VI, VII, VIII, IX, en bra bit av X
(minns inte om jag körde igenom det helt tyvärr).
Har även kört lite av FFX-2 och även FF13 så jag har ändå en bra bunt med FF-spel under bältet (har även petat lite smått på FF1-3 på NES via Emulator dock utan att fortsätta).
Mr. Gimmick ska jag nog kunna spela och följa med på och även ge lite intryck från (har donat mycket med huset under senaste månaden så inte blivit någon ork över att följa med på resan med The Dig).
7 timmar långt avsnitt(!), jädrar!
Jg har för korta arbetsdagar (är Tidningsbud så min normala arbetsdag är bara 2-3 timmar, dock 6 dagar i veckan) för att lyssna på hela avsnittet på en och samma dag på jobbet!
Angående mitt nick, SirSmeghead, så brukar jag annars också använda ”Dave Lister” som är huvudpersonen i TV-Serien Red Dwarf (tog faktiskt och bytte mitt nickname här till det nu istället).
Har använt dom två nicken i snart 20 år online (jag fyller 39 i höst), ända sedan jag såg den serien när den gick på SVT en gång i tiden, har även (fortfarande) en VHS-Box med första tre säsongerna på VHS, trots att jag inte längre har någon VHS-spelare (där har du en retroresa också!).
Angående FF-spel jag spelat så har jag kört igenom IV, lite av V (som jag dock aldrig slutfört), hela VI, VII, VIII, IX, en bra bit av X
(minns inte om jag körde igenom det helt tyvärr).
Har även kört lite av FFX-2 och även FF13 så jag har ändå en bra bunt med FF-spel under bältet (har även petat lite smått på FF1-3 på NES via Emulator dock utan att fortsätta).
Mr. Gimmick ska jag nog kunna spela och följa med på och även ge lite intryck från (har donat mycket med huset under senaste månaden så inte blivit någon ork över att följa med på resan med The Dig).
Min riktiga kommentar:
Yoyoyo. Ni eftersökte psykologer i armén. Här har ni en med kandidatexamen i psykologi (och statsvetenskap), ingen psykolog med andra ord men iallafall en pluggis (kom igen, spöa mig’rå).
Angående senaste avsnittet har jag några punkter:
– Samson hade FEL: sten-sax och påse-mekaniken är från Alex Kidd (in miracle world), inte wonderboy. Detta spel var faktiskt det första jag ägde (ja, jag hade master system och senare mega drive, jag erkänner dock idag att nes och snes var bättre)
– Anders. Jag spelade Tekken 7 på en arkadkabinett i Japan i höstas. Det var svårt. Som fan.
– Seinfeld är fantastiskt. Har Anders sett ”it’s always sunny in philadelphia”? Det brukar benämnas som ”Seinfeld on crack”, något som jag anser vara en väldigt passande beskrivning (första säsongen är dock inget bra, precis som Seinfeld, i säsong två börjar det fantastiska).
Jag har spelat Mr Gimmick:
Presentation:
Snyggt nes-berättande i introduktionen. Jag tycker att det är en charmig touch med de avundsjuka leksakerna/mjukisdjuren och de är söta. Jag gillar speciellt piraten (som är en extremt jobbig boss). Jag sitter och småfnissar under ”bataljen” med henom (är det så en böjer ”hen”? Verkar inte finnas någon bra böjning på det), detta fniss återkommer mot fler bossar.
Musiken? Jävlar vilket gung, jag visste inte att Flea spelade bas åt Sunsoft?
Gameplay:
Tight kontroll. Jag skulle till och med säga ”mega man-tight”. Kul system med stjärnan. När en börjar bemästra den och kan börja leka med den, exempelvis genom att använda den som färdmedel i korta sträckor så blir spelet mycket roligare. Banorna är rätt korta, men SVÅRA. Jag är i och för sig dålig på tv-spel, men utan ”save-states” så hade det här spelet tagit en lång tid att klara (ja, jag spelade på emulator. Jag äger inget nes och tycker inte att något spel är värt flera tusen spänn, hur ovanliga de än må vara).
Summering:
Ett snyggt, kul och (lite) annorlunda plattformsspel med ball musik och söta bossar.
Pizza:
Min bror har återigen tipsat mig om en speciell pizza som gör mig nyfiken. Jag går in på pizzerian där jag beställde ”the dig” (med den dryga pizzabagaren som ville ha mynt i en viss ordning). Han skrattar ett ondskefullt skratt när han ser mig:
– Fa-an vad jag drev med dig sist, det var kul! Har jag förresten berättat för dig att jag är Satans son?
– Nej det har du inte, men det låter rimligt. Jag skulle vilja beställa en ”Mr Gimmick” den här gången.
Pizzabagaren ser besviken ut. Han hade hoppats på att jag skulle beställa någon annan pizza som innebär att han får jävlas med mig (på menyn finns exempelvis ”tintin i tibet”).
Betalningen går smärtfritt och jag får ut en väldigt liten pizzakartong. Det är en barnpizza, fast i panpizza-format. På den ligger det bacon som är perfekt stekt och smält choklad.
En kombination som jag först tycker verkar lite märklig, men det är väldigt gott, det är liksom en bra kombination av sötma och sälta. Jag trodde att den lilla pizzan inte skulle kunna få mig mätt men det gör den och det tar tid för mig att äta upp den eftersom den är tjock och lite seg.
Jag tackar pizzabagaren för måltiden när jag går därifrån, han stirrar på mig och säger med lugn röst:
– Vi ses i helvetet.
Jaha, tänker jag. Kanske det.
Min riktiga kommentar:
Yoyoyo. Ni eftersökte psykologer i armén. Här har ni en med kandidatexamen i psykologi (och statsvetenskap), ingen psykolog med andra ord men iallafall en pluggis (kom igen, spöa mig’rå).
Angående senaste avsnittet har jag några punkter:
– Samson hade FEL: sten-sax och påse-mekaniken är från Alex Kidd (in miracle world), inte wonderboy. Detta spel var faktiskt det första jag ägde (ja, jag hade master system och senare mega drive, jag erkänner dock idag att nes och snes var bättre)
– Anders. Jag spelade Tekken 7 på en arkadkabinett i Japan i höstas. Det var svårt. Som fan.
– Seinfeld är fantastiskt. Har Anders sett ”it’s always sunny in philadelphia”? Det brukar benämnas som ”Seinfeld on crack”, något som jag anser vara en väldigt passande beskrivning (första säsongen är dock inget bra, precis som Seinfeld, i säsong två börjar det fantastiska).
Jag har spelat Mr Gimmick:
Presentation:
Snyggt nes-berättande i introduktionen. Jag tycker att det är en charmig touch med de avundsjuka leksakerna/mjukisdjuren och de är söta. Jag gillar speciellt piraten (som är en extremt jobbig boss). Jag sitter och småfnissar under ”bataljen” med henom (är det så en böjer ”hen”? Verkar inte finnas någon bra böjning på det), detta fniss återkommer mot fler bossar.
Musiken? Jävlar vilket gung, jag visste inte att Flea spelade bas åt Sunsoft?
Gameplay:
Tight kontroll. Jag skulle till och med säga ”mega man-tight”. Kul system med stjärnan. När en börjar bemästra den och kan börja leka med den, exempelvis genom att använda den som färdmedel i korta sträckor så blir spelet mycket roligare. Banorna är rätt korta, men SVÅRA. Jag är i och för sig dålig på tv-spel, men utan ”save-states” så hade det här spelet tagit en lång tid att klara (ja, jag spelade på emulator. Jag äger inget nes och tycker inte att något spel är värt flera tusen spänn, hur ovanliga de än må vara).
Summering:
Ett snyggt, kul och (lite) annorlunda plattformsspel med ball musik och söta bossar.
Pizza:
Min bror har återigen tipsat mig om en speciell pizza som gör mig nyfiken. Jag går in på pizzerian där jag beställde ”the dig” (med den dryga pizzabagaren som ville ha mynt i en viss ordning). Han skrattar ett ondskefullt skratt när han ser mig:
– Fa-an vad jag drev med dig sist, det var kul! Har jag förresten berättat för dig att jag är Satans son?
– Nej det har du inte, men det låter rimligt. Jag skulle vilja beställa en ”Mr Gimmick” den här gången.
Pizzabagaren ser besviken ut. Han hade hoppats på att jag skulle beställa någon annan pizza som innebär att han får jävlas med mig (på menyn finns exempelvis ”tintin i tibet”).
Betalningen går smärtfritt och jag får ut en väldigt liten pizzakartong. Det är en barnpizza, fast i panpizza-format. På den ligger det bacon som är perfekt stekt och smält choklad.
En kombination som jag först tycker verkar lite märklig, men det är väldigt gott, det är liksom en bra kombination av sötma och sälta. Jag trodde att den lilla pizzan inte skulle kunna få mig mätt men det gör den och det tar tid för mig att äta upp den eftersom den är tjock och lite seg.
Jag tackar pizzabagaren för måltiden när jag går därifrån, han stirrar på mig och säger med lugn röst:
– Vi ses i helvetet.
Jaha, tänker jag. Kanske det.
Har försökt sätta mig in i Mr. Gimmick, men satan vad svårt spel, kört igenom!
Gjorde precis som Tufa Påjken och körde det i emulator med Save States, men även då var det en pina på flera av bossarna, skulle hellre sätta mig och köra igenom hela Mega Man-serien än att köra detta igen 😉
Grafiskt sett är det riktigt skön stil på allt och ser riktigt bra ut för att vara ett NES-spel, även om lite mer variation hade varit att önska på en del partier (när jag åkte på den lilla båten under skeppet och det föll kanonkulor ur hålen ovanför kändes det mest som jag var fast i en tidsloop för en stund innan man kom till slutet).
När man dör med Mr. Gimmick (och det gör man OFTA) så anar jag ett visst kopiering/plagiat från ett visst spel med en blå huvudfigur (varför sjutton kallas han Den Blå Bombaren på Svenska? Han är ju inte Bomberman som just använder bomber, och kan då inte minnas något av spelen Mega Man faktiskt använder just bomber!)
Ljuden gör det dom ska utan att bli allt för tjatiga eller enerverande.
Musiken svänger riktigt skönt, hade gärna hört den med riktiga instrument (kanske med Flea på bas då?).
(https://www.youtube.com/watch?v=aU0GEcU63qw finns för att lyssna igenom Soundtracket om man vill lyssna på det utan att spela hela spelet.)
Gameplayet är riktigt bra, även om det ibland kan kännas riktigt frustrerande att man inte alltid lyckas med det man vill göra och tycker att man borde ha klarat av, detta kan delvis skyllas på kontrollen som dock ändå är bra, men inte 100% perfekt.
Pizzabetyg är inget jag kommer att försöka mig på, men kan säga att spelet är riktigt charmigt men förbannat svårt (och en del minibossar är fanimig svårare än slutbossarna!).
Har försökt sätta mig in i Mr. Gimmick, men satan vad svårt spel, kört igenom!
Gjorde precis som Tufa Påjken och körde det i emulator med Save States, men även då var det en pina på flera av bossarna, skulle hellre sätta mig och köra igenom hela Mega Man-serien än att köra detta igen 😉
Grafiskt sett är det riktigt skön stil på allt och ser riktigt bra ut för att vara ett NES-spel, även om lite mer variation hade varit att önska på en del partier (när jag åkte på den lilla båten under skeppet och det föll kanonkulor ur hålen ovanför kändes det mest som jag var fast i en tidsloop för en stund innan man kom till slutet).
När man dör med Mr. Gimmick (och det gör man OFTA) så anar jag ett visst kopiering/plagiat från ett visst spel med en blå huvudfigur (varför sjutton kallas han Den Blå Bombaren på Svenska? Han är ju inte Bomberman som just använder bomber, och kan då inte minnas något av spelen Mega Man faktiskt använder just bomber!)
Ljuden gör det dom ska utan att bli allt för tjatiga eller enerverande.
Musiken svänger riktigt skönt, hade gärna hört den med riktiga instrument (kanske med Flea på bas då?).
(https://www.youtube.com/watch?v=aU0GEcU63qw finns för att lyssna igenom Soundtracket om man vill lyssna på det utan att spela hela spelet.)
Gameplayet är riktigt bra, även om det ibland kan kännas riktigt frustrerande att man inte alltid lyckas med det man vill göra och tycker att man borde ha klarat av, detta kan delvis skyllas på kontrollen som dock ändå är bra, men inte 100% perfekt.
Pizzabetyg är inget jag kommer att försöka mig på, men kan säga att spelet är riktigt charmigt men förbannat svårt (och en del minibossar är fanimig svårare än slutbossarna!).
7 timmar långt avsnitt fantastiskt. Då jag oftast brukar lyssna på retroresan när jag är ute och springer så ledde det till extra många och långa pass så jag får tacka er för underhållningen och för att ni hjälper mig att hålla formen uppe. Jag skulle önska att ni skriver ut när ungefär deadline för att lämna en kommentar är, så att man kan planera om man ska spela med.
Mr Gimmick!
Presentation
Kortfattat så är presentationen i Mr Gimmick fantastisk. Det är ett av de absolut snyggaste nes spelen, det är nästan så att det ser ut som ett tidigt snes spel. Färgerna är klara och bakgrundarna tydliga. Banorna är varierande, där varje ny bana har något nytt att erbjuda. Fiendedesignen är även den bra då de flesta fienderna passar väl in i spelvärlden. Den enda som jag tycker inte riktigt passar in är den sista bossen. Det som är mest imponerande är hur man kan manipulera huvudvapnet som är en stjärna på olika sätt och till och med åka på den.
Musiken i spel från sunsoft till nes brukar ofta vara bra och musiken i Mr gimmick är inget undantag. Jag skulle nog vilja hävda att musiken likt grafiken är bland det bättre som finns till nes. Den är varierande, passar mycket väl in till de olika banorna och fastnar i huvudet på ett bra sätt. Ljudeffekterna är också bra men det är musiken som är den stora stjärnan.
Gameplay
Mr gimmick är ett actionplattformsspel där huvudvapnet är en stjärna som man kastar iväg. Kontrollen i spelet är mycket bra. Till en början så känns den lite seg och det är lite svårt att få grepp på hur man ska handskas med sin stjärna då man endast kan ha en på skärmen åt gången. Men när man har lärt sig tekniken så känns kontrollen perfekt. Det som får spelet att stå ut jämfört med andra nes spel är hur du använder stjärnan. Eftersom man kan manipulera stjärnan att studsa som man vill så kan man med hjälp av den nå hemliga områden eller bara åka på den för att ta sig fram snabbare. Det känns väldigt belönande när man väl har bemästrat tekniken vilket leder till att man kan testa på nya saker när man kör om spelet. Det krävs att man bemästrar tekniken om man vill klara av Mr Gimmick då det är ett svårt spel. Speciellt om man vill nå den sista banan då vissa av de hemliga objekten som man måste samla på sig är gömda på lite väl långsökta ställen som t.ex. när man ska putta på kanonen för att sedan åka på kanonkulan till ett hemligt ställe. Med det sagt så är Mr Gimmick ett spel som belönar utforskande och har högt omspelningsvärde.
Slutsats
Med musik i toppklass, en charmig presentation och med ett bra gameplay så står sig Mr Gimmick som att av de bättre nes spelen.
Tut-tut!
Här kommer mina tankar om Mr. Gimmick 🙂
Grafik
Det känns som ny-retro i stil med Shovel Knight eller Cave Story, alltså så som vi vill minnas att spelen på NES såg ut. Skillnaden är att det här faktiskt var så pass snyggt redan då. För när jag tänker på Kirby till NES så får jag upp en bild i huvudet som ser ut som en lite knubbigare, charmigare variant av Super Star Ultra (gärna remaken till DS) men när jag blåser igång NES-kassetten med Kirby så är det en grynig urvattnad bild som uppenbarar sig på skärmen och den har färger som påminner om sopjuice och gula blend än det rosa jag förväntade mig.
Så är det inte med Mr. Gimmick! Det ser ju helt fantastiskt ut än idag och det skulle säkert gå att lura i folk att detta är ett sånt ny-retro spel i stil med Shovel Knight eller Cave Story.
Fin inramning med 8-bits TV-spels berättande i början och slutet av spelet. Leksakerna som blir onda kidnappare påminde mig om den där scenen i Toy Story när leksakerna är bland annat dockhuvuden med spindelben a la The Thing och Woody vänder på huvudet 180 grader som i Exorcisten mot Sid och säger ”Vi leeeksaker seer aaallt – Så bli snäll!” Jobbigt läge liksom.
Men herreguu hur söta är inte fienderna!?? Chibichan kawaii desu ne!! :3
Blev extra kär i den stora fienden i slutet som ofta liknas vid en tand men jag tycker den ser mer ut som en såndär yoghurt-krigare som var med i någon yoghurtreklam på TV för ett tag sedan. När det var en armé av dem som sprang nerför en slätt.
Får Shy Guy -vibbar av de små bomb-liknande fienderna, så som Shy Guys betedde sig i Yoshi’s Island med att de kan ha piratmössa på sjörövarskeppet, tribe-outfit i Indiana Jones partiet osv.
En Diplodocus! Eller kanske Camarasaurus? (Hjälp, Samson?) Inte Brachiosauris iaf för den har ingen bula på huvudet. Jag blev hursomhelst väldigt förtjust i det uppgivna ansiktsuttrycket på ”långhals” som vänder sig om efter dig och så nickar den lite håglöst när det är dags att kliva av.
Mitt favoritområde i spelet är i skogen, precis innan snigelbossen i sluttningen när du droppar ner en nivå till ett område som är som hämtat ur Studio Ghiblis film Naussicaä of the valley of the wind. Det är samma blå toner, samma avskurna träd, samma stilla vatten och samma rosa jätteinsekter som svävar ovanför huvudet. Naussicaä är nog min favoritfilm av Studio Ghibli, himla fin är den och så finns det chocobos i den liksom. Det känns som att det partiet av spelet var till något licensspel till filmen som aldrig blev av men att de behöll sina snygga assets. Lite som med Journey to Silius och Terminator.
Tror att sista bossen också kan vara från något annat projekt för den passade inte alls in som slutboss tyckte jag.
Ljud
Sunsoft <3
Det här måste vara det sista guldspelet för Sunsoft innan de försvann och soundtracket är en fin svanesång med mycket själ och karaktär.
Identity Believer tar hem priset för bästa låt på soundtracket som är fantastiskt rakt igenom och passar spelets stil väldigt bra. Får ’saturday morning cartoon’ -vibbar! Med det sagt så gillar jag inte soundtracket lika mycket som i Journey to Silius eller Batman men det kanske bara är jag som ska vara svår gothare/synthare nu 😉
Knyter ihop ljud och gameplay lite här om det är okej? Vi kan kalla det för en segway!
Gameplay
Mr Gimmick har så många trevliga lager av bra saker och handlar inte bara om grafik och musik, det har också sin ”fysikmotor” som lockar nyfikna spelare och skapar en vilja och ett driv att experimentera, utforska och bli bättre – grad, för grad. Nu för tiden har vi vant oss vid spel som Super Meat Boy som är mer förlåtande med att låta dig som spelare respawna snabbt för att prova igen om du dör. Det är inte alls samma sak med Mr. Gimmick så det blir mycket nostalgiskimmer när jag tänker på alla gånger jag farit runt på min stjärna och tänkt att jag var tuff. För i realiteten är det efter mycket hårslitande (ser ut som Robert Smith i håret vid det här laget) och endast ackompanjerat av en dåres okontrollerade tårar som jag lyckats ta mig till de där jäkla kronjuvelerna som skulle samlas för att nå det riktiga slutet.
Men lika väl som jag minns hur kontrollen skurit in i händerna under svåra stunder, lika väl minns jag fortfarande musiken, den spelas i lurarna även efter att jag tagit farväl från spelet för denna gång och det var musiken som var drivkraften som hjälpte mig över alla hinder för att klara den svåra prövningen.
Mr. Gimmick ska också ha en eloge för att vara lika snyggt som Kirby när Kirby hoppar på en stjärna och flyger iväg, fast Mr Gimmick gör det med GAMEPLAY – här är det minsann JAG som blivit awesome nog att rida stjärna och vi nyttjar SPELMEDIET för det.
Det hade dock varit jättecharmigt om några små djur hade visat mig hur jag stjärnstudsar, ungefär som djuren i Super Metroid som visar wall jump och shinespark. När det är såhär svårt vill jag ha bättre tutorials/osynlig handhållning och snällare kurva.
Bossarna lämnade en del att önska för mig för jag kände hela tiden som att det var så bråttom att ha ihjäl dem. Speciellt med den där sadisten som åkte runt i taket med laserkulsprutan. När jag slåss mot bossar vill jag gärna spela passivt ett tag först och studera deras mönster, Megaman style, men det hann jag nästan aldrig göra här. Utöver det så försvinner ju de extra livpluttarna en samlat på sig efter att en boss avklarats och om extraplupparna ändå är försumbara så blir det att jag Brunlövar järnet på varenda jävel i bossrummen om jag har pluppar för det.
Att bossarna är så gosh darn cute blir också en sista insult to injury när jag spelar om dem gång på gång men aldrig vinner.
Mitt bästa minne från den här genomspelningen av Mr. Gimmick är när jag faller ner till Naussicaä-området och har glömt hur fab allt ser ut där nere. Jag är så pepp av musiken och allt jag ser så tänker att nu kör vi och ger allt, jag springhoppar och landar på någon slags goth-sork som far iväg som en hal tvål. Gimmick håller superstjärnan över huvudet, uppladdad med full glitterkraft och när Gimmick hoppar och öppnar munnen sådär som han gör så märker jag att jag också i min soffa sitter och öppnar munnen med varje hopp (hoppar även med hela armarna). Runtomkring oss viner de läckra, rosa jätteinsekterna förbi och missar oss med en hårsmån. Jag lyckas hålla mig på goth-sorken genom hela partiet, flyger in i bossrummet och sänker snigelbossen på första försöket. Var tvungen att gå ut på balkongen en stund efter det partiet för att lugna ner mig 🙂
Kontroll
Mängden dosknak är så hög så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Kontrollens kanter skär in i mina ömma händer men jag härdar ut och tänker på Wahlström & Valiant när de sjunger ”Controllers like that made you tough!”
Allt handlar om att jobba upp ett momentum och nyttja det till sin fördel. Jag minns att ni någon gång pratade om att spela Super Mario: The Lost Levels och att då vara ett gäng i soffan som beter sig som om alla satt i en bil som höll på att köra i diket i hög fart. Samma sak här känner jag, ofta ser jag katastrofen hända långt i förväg och ger ifrån mig ett ååååÅÅÅNJJAEEEJOHOHO! DET GICK! Det går verkligen att hitta ett bra flow i Mr. Gimmick om en övar och att titta på speedruns av spelet är jätteintressant! Precis som med Luigi så är den sladdrig men rättvis – floppy, not sloppy.
Summering
Det är på tok för svårt, speciellt om en ska få det bra slutet. Och speciellt när det verkar vara så gulligt och för en yngre målgrupp. Jag hade bra mycket mer problem med att klara Mr. Gimmick än när jag gav mig på att klara Contra: Hard Corps.
Om det nu ska vara så svårt så vill jag kunna öva på ett ställe där jag blixtsnabbt kan få prova igen efter att ha misslyckats. Här ramlade jag alltid ner för långa avgrunder och behövde jobba mig upp igen inför nästa försök. I Mario får jag först öva på mina hopp utan avgrunder under mig tex. De är inte lika bra på att göra gömda tutorials här och då har Mr. Gimmick ändå mycket svårare manövrar som behöver bemästras.
Sen är det ju för dyrt också. Såå himla roligt är det inte så det är värt de pengarna det kostar. Oftast när jag och mina kompisar ska plocka fram något kul att spela så blir det så att någon föreslår Mr. Gimmick men sen kommer vi på att ”kan vi inte spela Little Samson eller Ufouria istället, de är ju typ roligare”
Pizza
För mig så är Mr. Gimmick en exklusiv Ortolana-pizza från stans trendigaste men dyraste veganhak som du inte brukar ha råd med men du bestämmer dig för att åka dit och unna dig den där Ortolanan eftersom du är glad över att komma in i det här sköna gänget som pratar spel och äter pizza tillsammans en gång i månaden. Vi börjar med något rejält liksom.
Tyvärr så är tunnelbanan stängd av någon anledning och det enda redskap du har för att färdas dit snabbt är en hoppstylta som är skitsvår att få styr på med tanke på att det frusit på över natten så det är svinhalt ute. Du svär över vädret såhär års men är ändå glad över vilken nice spellista du har i öronen medan du hoppar fram. Ibland ger till och med isen en extra boost fram, även om du ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med öppen mun och flaxande armar. Väl på pizzerian har de Ortolanan färdig. Du behöver sälja hoppstyltan för att ha råd med pizzan. Ett högt pris för färsk basilika, chilimarinerad zucchini och vitlöksmarinerad aubergine. När du börjar äta så kommer du på att ”Vad fasen, de har ju en nästan likadan pizza på billiga pizzerian precis där jag bor. Den är i och för sig gjord med kossa-ost men det går ju be att få utan och så har jag på egen när jag tagit hem den. Nåja, jag fick ju vad jag ville ha i alla fall, jag har blivit grym på att studsa fram genom stan och det var på det stora hela ett riktigt helgjutet äventyr”
7 timmar långt avsnitt fantastiskt. Då jag oftast brukar lyssna på retroresan när jag är ute och springer så ledde det till extra många och långa pass så jag får tacka er för underhållningen och för att ni hjälper mig att hålla formen uppe. Jag skulle önska att ni skriver ut när ungefär deadline för att lämna en kommentar är, så att man kan planera om man ska spela med.
Mr Gimmick!
Presentation
Kortfattat så är presentationen i Mr Gimmick fantastisk. Det är ett av de absolut snyggaste nes spelen, det är nästan så att det ser ut som ett tidigt snes spel. Färgerna är klara och bakgrundarna tydliga. Banorna är varierande, där varje ny bana har något nytt att erbjuda. Fiendedesignen är även den bra då de flesta fienderna passar väl in i spelvärlden. Den enda som jag tycker inte riktigt passar in är den sista bossen. Det som är mest imponerande är hur man kan manipulera huvudvapnet som är en stjärna på olika sätt och till och med åka på den.
Musiken i spel från sunsoft till nes brukar ofta vara bra och musiken i Mr gimmick är inget undantag. Jag skulle nog vilja hävda att musiken likt grafiken är bland det bättre som finns till nes. Den är varierande, passar mycket väl in till de olika banorna och fastnar i huvudet på ett bra sätt. Ljudeffekterna är också bra men det är musiken som är den stora stjärnan.
Gameplay
Mr gimmick är ett actionplattformsspel där huvudvapnet är en stjärna som man kastar iväg. Kontrollen i spelet är mycket bra. Till en början så känns den lite seg och det är lite svårt att få grepp på hur man ska handskas med sin stjärna då man endast kan ha en på skärmen åt gången. Men när man har lärt sig tekniken så känns kontrollen perfekt. Det som får spelet att stå ut jämfört med andra nes spel är hur du använder stjärnan. Eftersom man kan manipulera stjärnan att studsa som man vill så kan man med hjälp av den nå hemliga områden eller bara åka på den för att ta sig fram snabbare. Det känns väldigt belönande när man väl har bemästrat tekniken vilket leder till att man kan testa på nya saker när man kör om spelet. Det krävs att man bemästrar tekniken om man vill klara av Mr Gimmick då det är ett svårt spel. Speciellt om man vill nå den sista banan då vissa av de hemliga objekten som man måste samla på sig är gömda på lite väl långsökta ställen som t.ex. när man ska putta på kanonen för att sedan åka på kanonkulan till ett hemligt ställe. Med det sagt så är Mr Gimmick ett spel som belönar utforskande och har högt omspelningsvärde.
Slutsats
Med musik i toppklass, en charmig presentation och med ett bra gameplay så står sig Mr Gimmick som att av de bättre nes spelen.
Tut-tut!
Här kommer mina tankar om Mr. Gimmick 🙂
Grafik
Det känns som ny-retro i stil med Shovel Knight eller Cave Story, alltså så som vi vill minnas att spelen på NES såg ut. Skillnaden är att det här faktiskt var så pass snyggt redan då. För när jag tänker på Kirby till NES så får jag upp en bild i huvudet som ser ut som en lite knubbigare, charmigare variant av Super Star Ultra (gärna remaken till DS) men när jag blåser igång NES-kassetten med Kirby så är det en grynig urvattnad bild som uppenbarar sig på skärmen och den har färger som påminner om sopjuice och gula blend än det rosa jag förväntade mig.
Så är det inte med Mr. Gimmick! Det ser ju helt fantastiskt ut än idag och det skulle säkert gå att lura i folk att detta är ett sånt ny-retro spel i stil med Shovel Knight eller Cave Story.
Fin inramning med 8-bits TV-spels berättande i början och slutet av spelet. Leksakerna som blir onda kidnappare påminde mig om den där scenen i Toy Story när leksakerna är bland annat dockhuvuden med spindelben a la The Thing och Woody vänder på huvudet 180 grader som i Exorcisten mot Sid och säger “Vi leeeksaker seer aaallt – Så bli snäll!” Jobbigt läge liksom.
Men herreguu hur söta är inte fienderna!?? Chibichan kawaii desu ne!! :3
Blev extra kär i den stora fienden i slutet som ofta liknas vid en tand men jag tycker den ser mer ut som en såndär yoghurt-krigare som var med i någon yoghurtreklam på TV för ett tag sedan. När det var en armé av dem som sprang nerför en slätt.
Får Shy Guy -vibbar av de små bomb-liknande fienderna, så som Shy Guys betedde sig i Yoshi’s Island med att de kan ha piratmössa på sjörövarskeppet, tribe-outfit i Indiana Jones partiet osv.
En Diplodocus! Eller kanske Camarasaurus? (Hjälp, Samson?) Inte Brachiosauris iaf för den har ingen bula på huvudet. Jag blev hursomhelst väldigt förtjust i det uppgivna ansiktsuttrycket på ”långhals” som vänder sig om efter dig och så nickar den lite håglöst när det är dags att kliva av.
Mitt favoritområde i spelet är i skogen, precis innan snigelbossen i sluttningen när du droppar ner en nivå till ett område som är som hämtat ur Studio Ghiblis film Naussicaä of the valley of the wind. Det är samma blå toner, samma avskurna träd, samma stilla vatten och samma rosa jätteinsekter som svävar ovanför huvudet. Naussicaä är nog min favoritfilm av Studio Ghibli, himla fin är den och så finns det chocobos i den liksom. Det känns som att det partiet av spelet var till något licensspel till filmen som aldrig blev av men att de behöll sina snygga assets. Lite som med Journey to Silius och Terminator.
Tror att sista bossen också kan vara från något annat projekt för den passade inte alls in som slutboss tyckte jag.
Ljud
Sunsoft <3
Det här måste vara det sista guldspelet för Sunsoft innan de försvann och soundtracket är en fin svanesång med mycket själ och karaktär.
Identity Believer tar hem priset för bästa låt på soundtracket som är fantastiskt rakt igenom och passar spelets stil väldigt bra. Får ‘saturday morning cartoon’ -vibbar! Med det sagt så gillar jag inte soundtracket lika mycket som i Journey to Silius eller Batman men det kanske bara är jag som ska vara svår gothare/synthare nu 😉
Knyter ihop ljud och gameplay lite här om det är okej? Vi kan kalla det för en segway!
Gameplay
Mr Gimmick har så många trevliga lager av bra saker och handlar inte bara om grafik och musik, det har också sin “fysikmotor” som lockar nyfikna spelare och skapar en vilja och ett driv att experimentera, utforska och bli bättre – grad, för grad. Nu för tiden har vi vant oss vid spel som Super Meat Boy som är mer förlåtande med att låta dig som spelare respawna snabbt för att prova igen om du dör. Det är inte alls samma sak med Mr. Gimmick så det blir mycket nostalgiskimmer när jag tänker på alla gånger jag farit runt på min stjärna och tänkt att jag var tuff. För i realiteten är det efter mycket hårslitande (ser ut som Robert Smith i håret vid det här laget) och endast ackompanjerat av en dåres okontrollerade tårar som jag lyckats ta mig till de där jäkla kronjuvelerna som skulle samlas för att nå det riktiga slutet.
Men lika väl som jag minns hur kontrollen skurit in i händerna under svåra stunder, lika väl minns jag fortfarande musiken, den spelas i lurarna även efter att jag tagit farväl från spelet för denna gång och det var musiken som var drivkraften som hjälpte mig över alla hinder för att klara den svåra prövningen.
Mr. Gimmick ska också ha en eloge för att vara lika snyggt som Kirby när Kirby hoppar på en stjärna och flyger iväg, fast Mr Gimmick gör det med GAMEPLAY – här är det minsann JAG som blivit awesome nog att rida stjärna och vi nyttjar SPELMEDIET för det.
Det hade dock varit jättecharmigt om några små djur hade visat mig hur jag stjärnstudsar, ungefär som djuren i Super Metroid som visar wall jump och shinespark. När det är såhär svårt vill jag ha bättre tutorials/osynlig handhållning och snällare kurva.
Bossarna lämnade en del att önska för mig för jag kände hela tiden som att det var så bråttom att ha ihjäl dem. Speciellt med den där sadisten som åkte runt i taket med laserkulsprutan. När jag slåss mot bossar vill jag gärna spela passivt ett tag först och studera deras mönster, Megaman style, men det hann jag nästan aldrig göra här. Utöver det så försvinner ju de extra livpluttarna en samlat på sig efter att en boss avklarats och om extraplupparna ändå är försumbara så blir det att jag Brunlövar järnet på varenda jävel i bossrummen om jag har pluppar för det.
Att bossarna är så gosh darn cute blir också en sista insult to injury när jag spelar om dem gång på gång men aldrig vinner.
Mitt bästa minne från den här genomspelningen av Mr. Gimmick är när jag faller ner till Naussicaä-området och har glömt hur fab allt ser ut där nere. Jag är så pepp av musiken och allt jag ser så tänker att nu kör vi och ger allt, jag springhoppar och landar på någon slags goth-sork som far iväg som en hal tvål. Gimmick håller superstjärnan över huvudet, uppladdad med full glitterkraft och när Gimmick hoppar och öppnar munnen sådär som han gör så märker jag att jag också i min soffa sitter och öppnar munnen med varje hopp (hoppar även med hela armarna). Runtomkring oss viner de läckra, rosa jätteinsekterna förbi och missar oss med en hårsmån. Jag lyckas hålla mig på goth-sorken genom hela partiet, flyger in i bossrummet och sänker snigelbossen på första försöket. Var tvungen att gå ut på balkongen en stund efter det partiet för att lugna ner mig 🙂
Kontroll
Mängden dosknak är så hög så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Kontrollens kanter skär in i mina ömma händer men jag härdar ut och tänker på Wahlström & Valiant när de sjunger “Controllers like that made you tough!”
Allt handlar om att jobba upp ett momentum och nyttja det till sin fördel. Jag minns att ni någon gång pratade om att spela Super Mario: The Lost Levels och att då vara ett gäng i soffan som beter sig som om alla satt i en bil som höll på att köra i diket i hög fart. Samma sak här känner jag, ofta ser jag katastrofen hända långt i förväg och ger ifrån mig ett ååååÅÅÅNJJAEEEJOHOHO! DET GICK! Det går verkligen att hitta ett bra flow i Mr. Gimmick om en övar och att titta på speedruns av spelet är jätteintressant! Precis som med Luigi så är den sladdrig men rättvis – floppy, not sloppy.
Summering
Det är på tok för svårt, speciellt om en ska få det bra slutet. Och speciellt när det verkar vara så gulligt och för en yngre målgrupp. Jag hade bra mycket mer problem med att klara Mr. Gimmick än när jag gav mig på att klara Contra: Hard Corps.
Om det nu ska vara så svårt så vill jag kunna öva på ett ställe där jag blixtsnabbt kan få prova igen efter att ha misslyckats. Här ramlade jag alltid ner för långa avgrunder och behövde jobba mig upp igen inför nästa försök. I Mario får jag först öva på mina hopp utan avgrunder under mig tex. De är inte lika bra på att göra gömda tutorials här och då har Mr. Gimmick ändå mycket svårare manövrar som behöver bemästras.
Sen är det ju för dyrt också. Såå himla roligt är det inte så det är värt de pengarna det kostar. Oftast när jag och mina kompisar ska plocka fram något kul att spela så blir det så att någon föreslår Mr. Gimmick men sen kommer vi på att “kan vi inte spela Little Samson eller Ufouria istället, de är ju typ roligare”
Pizza
För mig så är Mr. Gimmick en exklusiv Ortolana-pizza från stans trendigaste men dyraste veganhak som du inte brukar ha råd med men du bestämmer dig för att åka dit och unna dig den där Ortolanan eftersom du är glad över att komma in i det här sköna gänget som pratar spel och äter pizza tillsammans en gång i månaden. Vi börjar med något rejält liksom.
Tyvärr så är tunnelbanan stängd av någon anledning och det enda redskap du har för att färdas dit snabbt är en hoppstylta som är skitsvår att få styr på med tanke på att det frusit på över natten så det är svinhalt ute. Du svär över vädret såhär års men är ändå glad över vilken nice spellista du har i öronen medan du hoppar fram. Ibland ger till och med isen en extra boost fram, även om du ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med öppen mun och flaxande armar. Väl på pizzerian har de Ortolanan färdig. Du behöver sälja hoppstyltan för att ha råd med pizzan. Ett högt pris för färsk basilika, chilimarinerad zucchini och vitlöksmarinerad aubergine. När du börjar äta så kommer du på att “Vad fasen, de har ju en nästan likadan pizza på billiga pizzerian precis där jag bor. Den är i och för sig gjord med kossa-ost men det går ju be att få utan och så har jag på egen när jag tagit hem den. Nåja, jag fick ju vad jag ville ha i alla fall, jag har blivit grym på att studsa fram genom stan och det var på det stora hela ett riktigt helgjutet äventyr”
Tack för fantastiskt underhållande avsnitt grabbar! Jag undrar om Samson ska lägga upp någon bana i Super Mario Maker nån gång? Jag följer Samson i Mario Maker, men det dyker aldrig upp något. Det vore roligt att spela något av denna retrolegend. 🙂
Nåjo, här kommer mina tankar om Mr. Gimmick. Jag hoppas att ni inte hunnit spela in nästa avsnitt ännu! 🙂
Mr. Gimmick:
Presentation: Spelet är vackert att se på. Miljöerna är skönt åttabitarsdetaljerade som de bara kan vara i slutet av NES-eran. Fina detaljer finns överallt i bakgrunden. När Gimmick går igenom ett rör så ser man fina färgglada fiskar som simmar omkring utanför. Sånt gillar jag.
Karaktärsdesignen gillar jag verkligen. Den känns typiskt japanskgullig i stil med Pokémon eller någon anime av Studio Gibli. Fienderna är nästan för söta med tanke på hur svårt spelet är. Det går liksom inte ihop.
Musiken känns så överarbetad så den blir tråkig. Det låter för slätstruket och trist.
Gameplay: Oj, det här spelet var något helt annat än jag hade föreställt mig. Jag har spelat ett av Sunsofts tidigare spel (U-Four-ia) som jag tyckte var otroligt bra. Så, jag såg framför mig ett minst lika tilltalande gameplay som i det spelet. Men tyvärr, jag är gruvlig besviken. Det här spelet är tortyr att spela. Mr. Gimmick är svårstyrd. Jag känner inte att jag har hundra procent kontroll på honom, och värre blir det när jag ska ladda upp den märkliga stjärnattacken som måste vara den sämsta attacken i något spel någonsin. Man missar jag fienderna i 9 fall av 10.
Banorna verkar vara uppbyggda så att spelare ska bli så frustrerade på dem att man vill bryta av sin handkontroll i affekt. Uppförsbackar och nedförsbackar som man glider i och ofta ramlar ner i något hål är vanligt förekommande.
Summering: Ett vackert spel som är värt mycket bara för att det finns så få exemplar utav det på marknaden. Spelbarheten är tyvärr usel.
Pizzabetyg: Det här är som en vacker Tropicana, som dock har varit inne i ugnen så länge att kanterna har blivit stenhårda, utan att dock vara kolbrända, och ananasbitarna på pizzan har kvar ananasskalet runtom sig. Pizzan serveras på en tallrik med rund botten, vilket gör att när man försöker skära i denna knapriga pizza så snurrar tallriken för en. Så, tyvärr, pizzan är vacker att se på, men är alldeles för hård och svårsmält för mina smaklökar.
Tack för fantastiskt underhållande avsnitt grabbar! Jag undrar om Samson ska lägga upp någon bana i Super Mario Maker nån gång? Jag följer Samson i Mario Maker, men det dyker aldrig upp något. Det vore roligt att spela något av denna retrolegend. 🙂
Nåjo, här kommer mina tankar om Mr. Gimmick. Jag hoppas att ni inte hunnit spela in nästa avsnitt ännu! 🙂
Mr. Gimmick:
Presentation: Spelet är vackert att se på. Miljöerna är skönt åttabitarsdetaljerade som de bara kan vara i slutet av NES-eran. Fina detaljer finns överallt i bakgrunden. När Gimmick går igenom ett rör så ser man fina färgglada fiskar som simmar omkring utanför. Sånt gillar jag.
Karaktärsdesignen gillar jag verkligen. Den känns typiskt japanskgullig i stil med Pokémon eller någon anime av Studio Gibli. Fienderna är nästan för söta med tanke på hur svårt spelet är. Det går liksom inte ihop.
Musiken känns så överarbetad så den blir tråkig. Det låter för slätstruket och trist.
Gameplay: Oj, det här spelet var något helt annat än jag hade föreställt mig. Jag har spelat ett av Sunsofts tidigare spel (U-Four-ia) som jag tyckte var otroligt bra. Så, jag såg framför mig ett minst lika tilltalande gameplay som i det spelet. Men tyvärr, jag är gruvlig besviken. Det här spelet är tortyr att spela. Mr. Gimmick är svårstyrd. Jag känner inte att jag har hundra procent kontroll på honom, och värre blir det när jag ska ladda upp den märkliga stjärnattacken som måste vara den sämsta attacken i något spel någonsin. Man missar jag fienderna i 9 fall av 10.
Banorna verkar vara uppbyggda så att spelare ska bli så frustrerade på dem att man vill bryta av sin handkontroll i affekt. Uppförsbackar och nedförsbackar som man glider i och ofta ramlar ner i något hål är vanligt förekommande.
Summering: Ett vackert spel som är värt mycket bara för att det finns så få exemplar utav det på marknaden. Spelbarheten är tyvärr usel.
Pizzabetyg: Det här är som en vacker Tropicana, som dock har varit inne i ugnen så länge att kanterna har blivit stenhårda, utan att dock vara kolbrända, och ananasbitarna på pizzan har kvar ananasskalet runtom sig. Pizzan serveras på en tallrik med rund botten, vilket gör att när man försöker skära i denna knapriga pizza så snurrar tallriken för en. Så, tyvärr, pizzan är vacker att se på, men är alldeles för hård och svårsmält för mina smaklökar.
Hallå pojkar!
Nya sagostunden? Fet tumme upp på den.
Några snabba rader om Mr Gimmick
Presentation
Det är snyggt, på sina ställen till och med riktigt snyggt. Men det är framför allt karaktärsdesignen jag fastnar för. De söta fienderna och de små oskyldiga djuren som gör att världen känns ännu mer levande. Spelet känns ”mysigt” på helt rätt sätt och det är mer än en gång som jag sitter och fånler när en ny fiende eller situation presenteras. Spelet har också ett ruskigt bra flyt med väldigt få slowdowns.
Musiken är med några få undantag fantastisk, trallvänliga melodier som i framförallt den japanska utgåvan låter otroligt bra. Sunsoft när de är som bäst helt enkelt.
Gameplay
Här är jag lite mer tveksamt inställd. Kontrollen känns…bra, samtidigt som den inte gör det. Gimmick gör oftast det jag vill men jag känner mig aldrig helt trygg i att han ska göra det. Det känns lite fladdrigt.
När jag hoppar med Mario landar han alltid där jag vill landa på plattformen. I Gimmick landar jag på plattformen men inte alltid där jag vill.
Spelets fysikmotor och förmågan att stå på stjärnan uppmuntrar verkligen en experimentell spelstil, något som är ett krav för att nå alla gömda delar av spelet. Det är också här som mycket av frustrationen infinner sig.
Att bara spela igenom spelet från början till slut utan att leta skatter är absolut utmanande men ändå hanterbart. Skatterna är däremot en källa till stor frustration, ofta krävs det att man kan hantera stjärnan på ett närmast sjukligt vis, Sunsoft har en fysikmotor de är stolta över men de behöver väl inte trycka ned det i halsen på oss? Sektionerna med upp och nedförsbackar där stenar rasar kunde de gärna skippat helt. Utan savestates hade jag aldrig haft tålamod att samla alla skatterna vilket hade inneburit att jag missat spelets bästa bana och bossfight.
Summering
Gimmick lever främst på hur det ser ut och låter.
Att skapa sådan fysik på ett NES är imponerande men tyvärr hinner det kännas överanvänt trotts den korta speltiden.
Det är tekniskt imponerande för ett spel till NES, men året innan vi ens hade möjlighet att spela Gimmick så spelade vi Super Mario world.
Det är ett ok spel men om man tar bort presentationen så finns det inte tillräckligt mycket intressant kvar.
Hallå pojkar!
Nya sagostunden? Fet tumme upp på den.
Några snabba rader om Mr Gimmick
Presentation
Det är snyggt, på sina ställen till och med riktigt snyggt. Men det är framför allt karaktärsdesignen jag fastnar för. De söta fienderna och de små oskyldiga djuren som gör att världen känns ännu mer levande. Spelet känns ”mysigt” på helt rätt sätt och det är mer än en gång som jag sitter och fånler när en ny fiende eller situation presenteras. Spelet har också ett ruskigt bra flyt med väldigt få slowdowns.
Musiken är med några få undantag fantastisk, trallvänliga melodier som i framförallt den japanska utgåvan låter otroligt bra. Sunsoft när de är som bäst helt enkelt.
Gameplay
Här är jag lite mer tveksamt inställd. Kontrollen känns…bra, samtidigt som den inte gör det. Gimmick gör oftast det jag vill men jag känner mig aldrig helt trygg i att han ska göra det. Det känns lite fladdrigt.
När jag hoppar med Mario landar han alltid där jag vill landa på plattformen. I Gimmick landar jag på plattformen men inte alltid där jag vill.
Spelets fysikmotor och förmågan att stå på stjärnan uppmuntrar verkligen en experimentell spelstil, något som är ett krav för att nå alla gömda delar av spelet. Det är också här som mycket av frustrationen infinner sig.
Att bara spela igenom spelet från början till slut utan att leta skatter är absolut utmanande men ändå hanterbart. Skatterna är däremot en källa till stor frustration, ofta krävs det att man kan hantera stjärnan på ett närmast sjukligt vis, Sunsoft har en fysikmotor de är stolta över men de behöver väl inte trycka ned det i halsen på oss? Sektionerna med upp och nedförsbackar där stenar rasar kunde de gärna skippat helt. Utan savestates hade jag aldrig haft tålamod att samla alla skatterna vilket hade inneburit att jag missat spelets bästa bana och bossfight.
Summering
Gimmick lever främst på hur det ser ut och låter.
Att skapa sådan fysik på ett NES är imponerande men tyvärr hinner det kännas överanvänt trotts den korta speltiden.
Det är tekniskt imponerande för ett spel till NES, men året innan vi ens hade möjlighet att spela Gimmick så spelade vi Super Mario world.
Det är ett ok spel men om man tar bort presentationen så finns det inte tillräckligt mycket intressant kvar.
Long time lurker…
Hade länge amerikanska Netflix via PS3:an och ändrad DNS. Men den kranen är ju stängd tyvärr.
Sen kommer Samson och säger att någonting som heter Zenmate fungerar! Glädje, eufori… frustration, besvikelse. Det funkar ju inte alls! Dom är också blockade 🙁
Vad ska vi göra nu?
Long time lurker…
Hade länge amerikanska Netflix via PS3:an och ändrad DNS. Men den kranen är ju stängd tyvärr.
Sen kommer Samson och säger att någonting som heter Zenmate fungerar! Glädje, eufori… frustration, besvikelse. Det funkar ju inte alls! Dom är också blockade 🙁
Vad ska vi göra nu?
Jag tycker att det är tid för Spelhjälpen igen. Det var ett fantastiskt bra sätt att få många att hjälpa till och göra det genom något man själv brinner för. Spelhjälpen är också viktigt för att vi ska pressa er till att fortsätta under 2017 med Retroresan. Mycket viktigt.
Tack för allt! Tack för vinsten i ”Mario maker”-tävlingen under senaste Spelhjälpen, det gjorde mig glad och visade att bajs-humor alltid fungerar.
Jag tycker att det är tid för Spelhjälpen igen. Det var ett fantastiskt bra sätt att få många att hjälpa till och göra det genom något man själv brinner för. Spelhjälpen är också viktigt för att vi ska pressa er till att fortsätta under 2017 med Retroresan. Mycket viktigt.
Tack för allt! Tack för vinsten i ”Mario maker”-tävlingen under senaste Spelhjälpen, det gjorde mig glad och visade att bajs-humor alltid fungerar.