Det finns två stycken frågor som jag egentligen tycker är rätt tröttsamma. Den första frågan stöter jag på med jämna mellanrum i och med mitt ena jobb som konstguide i Stockholm. Den något tröttsamma frågan i sammanhanget är därmed: Vad är konst? Anledningen till min utmattning gällande den frågan är helt enkelt för att den inte går att besvara. Det har ingenting med teknik, material eller ens något fysiskt att göra. En ryamatta är helt enkelt inte konst bara för att den är en ryamatta. Det har inte heller med enbart idéer att göra, för idéer kan lika väl vara politik eller filosofi eller allmänna konspirationer på valfritt forum på internet. Det är alltså väldigt lätt att säga vad konst inte är, men fasligt svårt åt det andra hållet.

Den andra frågan som är minst lika svår att besvara är: Kan spel vara konst? En fråga som kanske inte är så frekvent förekommande som den första, men ändå en fråga som har poppat upp mer och mer de senare åren. Även fast många spelentusiaster länge hävdad att spel definitivt kan vara konst och vice versa, fick diskussionen kanske sitt stora internationella startskott efter att MoMA (Modern Museum of Art) i New York valde att inkludera diverse spel i deras designsektion. Därpå följde en hätsk diskussion om spels eventuella kulturstämpel, framför allt i amerikanska nyhetstidningar, som snabbt delades in i två stycken polariserade läger. Antingen är spel konst eller inte. Trots att det skulle kunna vara både och på samma gång.

Spel som kulturellt uttryck (för ja, det är det) har inte så många år på nacken. Och precis som hos alla unga medier, kommer spel att stöta på kritik och ifrågasättande. Det är ingen skillnad från när film fick sitt stora genomslag. Folk var rädda att de skulle bli galna, våldsamma och att film var en sämre variant av teatern. Alldeles för folkligt och kommersiellt för att nå in i de kulturella finrummen. I dag ser vi på film med helt andra glasögon och recensionerna fyller varje dag alla kultursidor i dags- och kvällstidningar världen över. Att ifrågasätta om film är kultur och ett sätt att uttrycka sig konstnärligt, är för många i dag en skrattretande fråga. Ändå gör vi exakt samma sak med spel.

Kanske behöver spel kallas för konst för att, ironiskt nog, komma ifrån den fullkomligt orimliga subkulturstämpeln
Frågan om spel kan vara konst är därför svår att besvara, men därför även viktig att fundera över. Kanske behöver spel kallas för konst för att, ironiskt nog, komma ifrån den fullkomligt orimliga subkulturstämpeln. Konst blir i sammanhanget en symbol för kvalité, för möjligheter att tänka nytt och för spelens rättmätiga inträdesbiljett till de fina salongerna. Tre stycken punkter som, enligt min mening, flertalet spel i dag redan besitter, exempelvis underbart vackra Journey, samhällskritiska Papers, please och nyligen släppta The Witness och Unravel för att nämna några. Det är även en fantastisk möjlighet för personer som annars aldrig hade tagit sig till ett konstmuseum att få en konstnärlig upplevelse hemma framför datorn eller tv:n. Sedan finns det även självklart spel som inte är fullt lika konstnärliga som de tre ovan nämnda.

Men för att återigen dra parallellen med film, så behöver nog det ena inte utesluta det andra. Spel kan vara konst, det kan vara populärkultur, det kan vara ideologiskt, det kan vara yta och det kan vara kommersiellt. Ibland allt på samma gång, ibland bara något av det. Precis som livet och livet imiterar ju konsten, som bekant.