Sedan urminnes tider har några få spel fått vara frontfigurer för hela brädspelsmediet. Monopol, Den Försvunna Diamanten och Risk de tre av de mest kända och spelade brädspelen, i alla fall i Sverige. Monopol, exempelvis, tycks finnas i nästan varje hem.
Dessa tre spel är inte bara oerhört spridda och välkända, de är också förbannat tråkiga. Svarta diamanten tänker jag ge ett frikort då det faktiskt är ett spel designat och uttryckligen riktat till barn. Risk och Monopol däremot är två av de tråkigaste brädspelen jag vet, mest på grund av en anledning, oåterkallelig eliminering av spelare. Denna spelmekanik måste vara den mest ogenomtänkta och trasiga någonsin. Att någon tyckt det är en vettig ide att utesluta spelare från ett spelparti med uppemot tre timmar kvar till en segrare är korad är för mig ett mysterium.
Risk är, mångt om mycket, precis lika illa som monopol, med den lilla fördelen att konceptet finns återskapat på sätt som tar bort det sämsta i spelet, och samtidigt bygger vidare på de roliga aspekterna. Risk 2210 var spelet som fick mig att återupptäcka brädspelens tjusning i vuxen ålder, det tar det uråldriga riskkonceptet världsherravälde och blandar upp det med Mechs, strider om både havets botten och månes yta, för att inte tala om de åttasidiga tärningar. Det bästa med Risk är alltså andra spel, som inte är Risk.
Jag spelade en omgång Monopol för inte så länge sedan, men precis som jag beskrev tidigare kom spelet aldrig till något naturligt avslut. Med två individer kvar i spelet hade rummet tömts på resterande spelare. Spelkvällens andra deltagare hade rört sig till rummet bredvid, därifrån hördes skratt och samtal.
– Ska vi ge oss? Frågade jag.
– Ja vi gör väl det… Svarade min käre syster.
När jag var ung och dum gillade jag både Risk och Monopol. Det var innan jag upptäckt den veritabla ocean av roliga, intressanta och spännande brädspel som finns därute. Jag tror ärligt talat att jag spelat min sista omgång monopol någonsin.
Skitspel.
I brädspelskretsar är ju Monopol känt sedan länge som ett av de absolut sämsta brädspelen någonsin, det används konstant som ett exempel på usel speldesign.
Jag håller fullständigt med! men jag måste komma med den självklara kommentaren när monopol diskuteras är att det nästan hela tiden spelas fel, med för mycket pengar i omlopp och folk har möjlighet att uppgradera hus till hotell osv. Jag kommer dock aldrig mer spela det skitspelet i hela mitt liv även om dom klistrar på ett fallout eller Zelda tema.
Ja, det är sant att det största felet med Monopol är alla hemmaregler. Ett parti Monopol som spelas med originalregler tar inte tre timmar och avslutas inte med att två spelare skickar pengar fram och tillbaka. Däremot finns det förstås en massa andra problem med det, som nyare spel eliminerat.
Den försvunna diamanten, däremot, är helt värdelöst. Jag håller inte med om att det är en giltig ursäkt att det riktades till barn, om inte annat så för att jag hatade det som barn! Redan som åttaåring var det lätt att se att diamanten var exakt lika spännande som att sitta och singla slant i en timme för att se vem som ”vinner”. Usch!
Monopol är ett jävla skitspel som bara handlar om vem som ”slår rätt” med tärningarna. Alltså vem som har mest tur. Detsamma med Risk som jag också tycker är aptråkigt.
Spelade diamanten för några år sen men fan vad dåligt det var. Det tyckte en ändå var kul som liten. Men nu var det helt kass.
Jag gillar spel där inte tärningen bestämmer utgången helt som i fallet monopol till exempel. Kan en lika gärna samla polarna och se vem som drar högsta kort ur en kortlek typ.
Spel där beslut som fattas leder till framgång eller fall är mer i min smak. Där en kan klura ut ett vinnande koncept och anpassa sig gentemot motspelarna.
Ett riktigt bra spel som jag kan rekommendera är Agricola. Där kan en inte skylla någonting på tur egentligen. I stort sett allt går att kontrollera med hjälp av vilka beslut en tar på sin runda. Jag är dessutom obesegrad i Agricola än så länge. 🙂
Vill lägga till att det är klart det inte enbart är tärningarna som bestämmer i Monopol. Men om spelarna inte är helt IQ-befriade och spelar helt fel gentemot där dom hamnar så är det i slutändan tärningarna som bestämmer. Det går ju spela Monopol ”fel” liksom men jag tar för givet att de flesta klarar av att spela ett så simplet spel ”rätt”.
Nu kanske jag blir tjatig men blev så inne i tanken om spel 🙂 Det finns ju också dom spelen som blandar random-moment med beslut. Sådana spel tycker jag också är helt okej. Där är det inte enbart tärningen eller vilket kort en drar som avgör utgången. I den kategorin lägger jag spel såsom Carcassonne, Munchkin och Settlers of Catan. Trevliga spel alla tre. 🙂
När man var yngre gillade man de men sen märker man att det finns så många bättre spel.
Jo, det finns ju sådana som vill eliminera slumpen helt från sina spel och nog kan jag förstå tanken bakom. Samtidigt kan spelglädjen ökas monumentalt av lagom många slumpmoment. Vem tycker inte att det är spännande när taket rasar i Drakborgen och du vet att du har exakt 11 chanser på 12 att överleva?
Det bästa tycker jag är när ett spel inbjuder till att välja mellan olika strategier där vissa lämnar mer åt slumpen, men ger potentiellt mer utdelning, medan andra är mer kontrollerade. Jag gillar att själv välja hur mycket av en gambler jag vill vara!
Men hur det än är med det så måste jag ändå ge Glenn rätt i att det är tråkigt att en hög halvkassa spel fått stå som representanter för brädspelshobbyn i Sverige.