Mario and Sonic at the Rio 2016 Olympic Games. Smaka på titeln. Känn hur tusentals år av historia, stolthet och svettiga kroppar bildligt liksom rullar från din tunga. Eller bara fundera över hur hemska titlarna till denna spelserie är…
Det här med sportspel alltså, nja, det är nog inte min grej. Visserligen vet jag inte om Mario & Sonic at the 2016 Rio Olympics riktigt kan klassas som ett sportspel. Men det har i alla fall de typiska sportmomenten. Du vet, bollar, poäng, racketar, lagkamrater och sånt. Spelet i fråga är däremot betydligt närmre Mario Partys koncept än valfritt sportspel.
Det sjukaste med Mario & Sonic är att jag 
faktiskt har riktigt kul från och till, vem hade trott det? Långt ifrån alla sporter är bra och många av de minispel som styrs genom att vifta på din 3DS är rentav hemska. Flera grenar, positivt nog, är dock riktigt välavvägda och inte heller helt utan djup. Volleybollen, exempelvis, upplever jag som ett väldigt välproducerat minispel. Häri ligger tyvärr också problemet, hela upplevelsen är bara en rad minispel utan någon riktig inramning. ”Men det är ju ett multiplayerspel, lite schysst får du ju ändå vara!” Säger jag till mig själv, fast jag i egentligen vet att det inte stämmer.
Ja, det är är ett mutiplayerspel i botten, men inramningen i form av de Olympiska spelen är om möjligt ännu mer meningslös i flerspelarläget. Som ensam spelare har du i alla fall möjlighet att spela igenom någon sorts kampanj, att uppleva (nåja) ett olympiskt spel. Du får springa runt i Rio och vinna så många guldmedaljer som möjligt i den lilla storyn, samtidigt som du levlar din Mii-gubbe genom att öva på de olika grenarna. Med fler spelare däremot finns inget annat att göra än att välja minispel, spela det och sedan välja ett nytt minispel.
Ett annat problem med Mario & Sonic på OS är avsaknaden av Internetbaserad multiplayer. Vill du spela med någon annan än dig själv får du fint ringa runt till dina vänner och ovänner med 3DS-maskiner och bjuda in dem, det finns bara lokal multiplayer. Spelets alla problem gör det till en axelryckning, tråkigt på ett i ärlighetens namn väldigt välljudande och snyggt spel.
De två maskotarna i våldsam envig.
Utöver kavalkaden av sportboll, hästsport, vattenboll och sportvatten utnyttjar spelet även 3DS:ens inbyggda stegräknare. Målet är att gå längden av ett maraton, nästan i alla fall. Varje steg du tar med spelet i fickan översätts till en meter som din Mii springer längs den digitala banan. På vägen vinner du föremål som du kan smycka din karaktär med. Hela grejen är marginellt mycket roligare än en vanlig stegräknare.
Gillar du att spela flerspelarspel ensam är detta det perfekta spelet, minispelsfantasten kan också göra sig besvär, annars vet jag inte riktigt vem spelet är till för. Jag behöver mer än bara minispel för att nöja mig med denna typ av spel, det allra minsta som krävs är en bättre inramning mellan de små, om än ganska välsmakande, munsbitarna.
