Akt 1 – Minnen.

Fem år och tio månader. Det är ungefär så länge jag har väntat på att få spela Quantum Break. För så fort eftertexterna till Remedys mästerverk Alan Wake rullade, visste jag att jag ville ha mer. Visst fick jag det i både The Signal, The Writer (DLC för Alan Wake) och Alan Wake’s American Nightmare, men det var inte tillräckligt. Jag ville ha ännu mera Remedy!

Givetvis kunde jag då, för över fem år sedan, inte veta att det var just Quantum Break jag ville spela. Det är inte som så att jag hade en tidsmaskin på min bakgård som jag kunde använda mig av mig för att ta reda på vilket spel det var jag väntade på. För det vet vi väl alla, att det här med tidsresor, det blir bara komplicerat..?

Akt 2 – Berättelsen.

Akt 3 – Det är ett spel.

Nu är det här inte bara en bra och spännande Tv-serie, utan även ett spel. Även den delen är bra. Jag har egentligen ingen lust med att prata skit om Alan Wake, men i ärlighetens namn så är det berättelsen där som bidrog till att det blev en sådan makalös upplevelse för mig. Själva spelandet var ibland riktigt, riktigt trist. Så är absolut inte fallet i Quantum Break.

Akt 4 – Hur vill du ha det?

Akt 5 –  Inte bara bra!

Ni hör själva. Gameplay är som sagt stundtals väldigt underhållande. Tyvärr så finns det, precis som i Alan Wake, partier som är otroligt frustrerande och som gör att en nästan är beredd att ge upp. Men eftersom historien är så otroligt väl berättad och har skitbra skådespelarprestationer motiverar det ändå mig tillräckligt för att fortsätta. Om jag ska vara ärlig så for faktiskt min handkontroll vid ett tillfälle kanske lite för hårt ner i golvet, men jag skyller på att jag blev för engagerad i storyn…

Akt 6 – Ett sista utlåtande.