Spel jag inte borde ha spelat på easy

I förra veckans avsnitt av Svamppod så väckte min vän och kollega, Anders Brunlöf, en tanke i mig. En tanke på att jag kanske inte är så dålig på TVspel som jag tror att jag är. Att mitt dåliga självförtroende när det kommer till mitt TVspelande beror på att jag under de senaste åren självmant har valt att spela på den lättaste svårighetsnivån.

Jag har helt enkelt, under en lång tid nu, ljugit för mig själv. När jag i början av ett spel har fått frågan på vilken nivå jag vill lägga min utmaning har jag gång på gång svarat att jag är ”ny på det här med shooters”, ”inte en van plattformsspelare” och ”vill enbart uppleva historien och inte utsättas för en utmaning”. Jag har varit så nere i mitt ”easy-missbruk” att när jag stött på ett spel där en inte kan välja svårighetsnivå (Sunset Overdrive, jag ser på dig) så har jag börjat skaka. Inte av abstinens utan på grund av rädsla. Rädsla över att jag inte skall klara av vad som ligger framför mig. Men den rädslan visade sig vara ogrundad. Sunset Overdrive blev till och med ett de mer underhållande spel jag körde förra året, även fast jag inte kunde spela det på en enklare nivå. Givetvis så tänkte jag för mig själv att nyckeln bakom min framgång i Sunset City inte berodde på att jag under mina 30 år som TVspelare samlat på mig kunskap och skills, utan att Sunset Overdrive helt enkelt är ett väldigt lätt spel.

Som jag nämnde i inledning var det herr Brunlöf som fick mig att tänka till på mina val de senaste åren. När det sen blev dags för mig att dra igång Ratchet & Clank så, utan att ens tveka, startade jag mitt äventyr på medium. Det är jag så otroligt glad över att jag gjorde! Som flera av er redan har hört i Svamppod så är nya Ratchet & Clank ett skitbra spel. Det är så jävla mycket 100% TVspel. Jag vet att jag säkert skulle uppskatta det även om jag spelade på easy, men då skulle jag aldrig få uppleva den där underbara känslan som är att besegra en boss, efter mycket slit och svett, på sjätte försöket. Jag hade då säkerligen bara dansat mig igenom bossfight efter bossfight, utan att få den där belöningen i att verkligen besegra en, till en början, oövervinnlig fiende. Jag har återigen upptäckt hur förlösande det är att lyckas se igenom alla explosioner och urskilja det mönster som finns i allt kaos och sedan utnyttja det till min fördel och till sist stå som segrare där på skärmen!

Då det är tänkt att denna text skall vara en fredagslista, känner jag att det nu är på sin plats att jag bryter av mig själv och avslutar denna text med att lista några spel som jag  med säkerhet vet skulle ha blivit ännu bättre om jag inte spelat på easy:

Jag har garanterat inte fått uppleva hur otroligt jobbigt det är att på riktigt höra en Big Daddy morra i fjärran?

På en högre svårighetsnivå  kommer förmodligen det här spelets underhållande gameplay än mer till sin rätt.

Visserligen är Nathan Drake spelvärldens motsvarighet till John McLane/Indiana Jones, men han hade nog mått bra av att fått lite mera spö än vad han fick när vi hängde med varandra.

Alla pratade om hur jävla vidriga Clickers kan vara i detta äventyr. Jag upplevde dem mest som en axelryckning. Vilket så klart är orättvist mot dessa Clickers.

Arkham Asylum var faktiskt det senaste spelet som jag inte spelade på easy. I det spelet fick jag vara Batman som en ska vara Batman. I de senare delarna blev min Batman lite mer av en osårbar Stålman, vilket han absolut inte förtjänar att vara.

Laras pilbåge är något av det häftigaste som har hänt inom TVspel de senaste åren. Jag är till 100% övertygad om att den skulle nå sin fulla potential om jag inte slösat bort den på den lättaste nivån i Laras nya äventyr.

Vem vet, någon gång kommer jag kanske att ta mig i kragen och uppleva dessa titlar som det är tänkt att de skall upplevas. Med en massa spelglädje och frustration.