Förlåt, A Crowd of Monsters. Jag är ledsen. Jag vet att ni vill. Jag vet att ni försöker. Men Blues and Bullets är inte bra.
Jag har försökt tycka om Blues and Bullets. Verkligen försökt. Det är ett spel av en ny studio som uppenbarligen har stora ambitioner och jag vill inte skita på deras första försök. Men efter episod två är förhoppningarna om att spelet jag ändå höll liv i efter episod ett i princip helt borta.
Blues and Bullets är inte nästan bra. Spelet är nästan, nästan bra. Man ser försök till bra saker, men det saknas verkligen talang och kunskap att genomföra idéerna. Grafiken, svart och vitt med röda detaljer, är som vanligt en på pappret bra idé (om än gjord), men det finns verkligen inte en tillräckligt duktig grafiker för att göra något vettigt av det. Storyn är… nä okej, den är kanske inte en jättebra idé. Och ett taskigt manus och ännu sämre leverans gör inte saken bättre.
Där det i förra episoden var lite spännande hur mörkt man vågade ta det, känns det här verkligen som att man desperat försöker göra det så gritty som mänskligt möjligt. Författarens brist på erfarenhet lyser igenom när han verkligen försöker stoppa in allt som är häftigt i spelet, vilket slutar i sekvenser (spoilervarning) där Eliot Ness och Al Capone blir attackerade av ett voodoo-monster på ett luftskepp. Det bara… ugh.
Det finns inte heller någon som helst pacing. Först är spelet så långsamt att det rinner tårar ner för mitt ansikte, direkt efter kommer den längsta actionsekvensen i något spel någonsin, som slutar med ett parti där man skjuter en monterad kulspruta som är så kraftig att spelets bilduppdatering går ner till 4 bilder i minuter, ungefär.
För att Blues and Bullets ska kunna bli bra krävs bättre design, både spelmekanisk och grafisk, ett bättre manus, bättre röstskådisar och en bättre grundstory. Och när alla de delarna behöver bli bättre för att spelet ska bli bra, ja då finns det inte mycket kvar. Och jag tror inte att kommande episoder kommer att kunna lösa det.