Vissa spel är svårare att recensera än andra, just eftersom de är så otroligt tråkiga att spela. Jag sitter just nu och spelar Blues and Bullets: Episode 2 med allt engagemang jag kan frammana, vilket inte är någon enorm mängd. Tanken var att en recension skulle vara klar till igår, men jag misslyckades fatalt med att spela igenom det. Och även idag har jag haft svårt att traggla mig mer än en timme eller så djupare i det.
Så vet ni vad? Jag tänker inte skriva om Blues and Bullets idag heller. Istället tänker jag skriva om ett mycket bättre spel, från en sedan länge förlorad era. En era då folk faktiskt spelade browserspel.
Humorn var, som ni ser, på topp.
Utan att ha någon empiri bakom det tänker jag killgissa att browserspelens storhetstid brann klar men kort. Och att det egentligen bara var en generation som upplevde det. Min generation. Generationen över hade redan riktiga spel och till generationen under hade apparna tågat in. Men där, under några korta år, gick flashspelen heta i datorsalarna.
Det var Bubble Trouble och Heli Attack. Det var utskällningar på mellanstadiet för att man installerade flash player och fick datorn att ge upp. Det var timmar av sållande genom fullständigt skräp för att hitta de där få guldkornen.
Och ett av de där guldkornen var äventyrsspelen om Nick Bounty.
Inför tvåan gjordes ett grafikhopp jämförbart med Uncharted-serien.
Nick Bounty: A Case of the Crabs och uppföljaren Goat in the Grey Fedora var min kanske första upplevelse med peka-klicka och den som spelat ett Lucasartsspel i sitt liv skulle säkert fnysa Nick Bounty, men för mig var det toppen. Så här i efterhand (jag startade faktiskt upp det alldeles nyss) är det tydligt att spelet hade ungefär två Jenka och en påse med pant i budget, men jag kan inte annat än att tycka att det är supercharmigt.
Det är precis lika over the top-noir som Blues and Bullets är, men med glimten i ögat och en enorm dos humor. Det känns som att utvecklarna av Nick Bounty, Pinhead Games och A Crowd of Monsters, som gör Blues and Bullets har mer gemensamt än man kan tro. Det är låg budget men stor vilja. Vilket är varför det känns jobbigt att inte gilla Blues and Bullets och varför jag istället skriver om Nick Bounty.
