– Glenn?
Kvinnan som går bredvid mig tittar förteget, nästan skamligt ner i marken.
– Ja? svarade jag frågande.
– Jag har något och be dig om, men du får inte tycka illa om mig.
Oron sprider sig i min kropp, vad hade hänt, vad för ondska tänkte hon låta undslippa sina läppar?
– Vad handlar det om? Undrade jag, lätt panikartat
– Jag vill att du dödar min familj.
Sen många år tillbaka är The Sims ett av mina konstigaste favoritspel. Jag tröttnar visserligen ganska fort varje gång jag plockar upp spelet, ändå återvänder jag gång på gång. Jag har njutit av och samtidigt förbannat samtliga delar i serien, från den första gången jag skapade en virtuell familj i livssimulatorn har jag älskat att hata, och hatat att älska The Sims. Första gången jag köpte spelet var, hör och häpna, på Kappahl. En kampanj gjorde klart att om jag handlade kläder för några hundra kronor skulle jag också få möjlighet att köpa den relativt nya livssimulatorn The Sims för bara 99:-. Väl hemma installerade jag spelet på familjens hemdator. Det tog det inte många timmar innan poolen jag byggt kom att bli den första av oräkneliga virtuella dödsfällor.
”Åh, hjälp det brinner va?!”
Den mest överjobbade fällan jag skapat innehöll ett hundratal lättantändliga trästolar ordnade i ett mönster som stavade ut det enkla lilla ordet ”Hej”, i änden på den långa raden av stolar stod en öppen spis. På byggnaden som huserade den Saw-värdiga (nåja, från de senare filmerna åtminstone) fällan var dörrarna redan bortplockade, endast en gnista behövde för att askan snart skulle ta stolarnas plats och döden skulle bli ett faktum för den intet ont anande fyrbarnsfamiljen.
Att se karaktärerna i Sims våndas och smärtas är nästan lika roligt som att se dem lyckas och njuta. Nöjet i olyckan är dock alltid ett kort sådant, efter många timmars allvarligt spelande med målet att klättra så långt som möjligt på karriärstegen kommer alltid ett stopp för mig. Antingen måste jag skaffa fler vänner, eller öka min karisma ett par steg, men eftersom jag här redan tröttnat på spelet väljer jag istället att ta på mig min ondskefulla gudsdräkt och låta svavel regna från himlen. Tyvärr är just svavelregnandet inte något speciellt givande spelmoment i The Sims och om jag var trött på spelet innan, så har jag nu inget mer att spela för. I alla fall fram tills nästa gång jag startar spelet, kanske ett år eller två senare.
Åter till min fru och avrättningskontraktet hon satt upp på sin digitala familj, barnen i fråga klarade livhanken. När mordet skulle begås hade alltför mycket känslor hade redan hunnit bildats och hon fick fint vänta tills barnen var gamla nog att flytta hemifrån. Mannen däremot, ligger flytande med ansiktet nedåt i poolen.
