Overwatch… Fy fanken vad roligt jag har med Overwatch! Spelglädjen veritabelt sprutar ur de 21 olika karaktärerna jag har att välja på.
Torbjörn, min personliga favorit.
Det var länge sen ett onlinebaserat multiplayerspel lyckades få mig så innerligt och barnsligt lycklig. Ni får ursäkta mig här, men den senaste tiden har jag tröttnat rejält på den osnutna attityden i onlinespelandet. Jag har säkert fel, nostalgiskimret ligger som en tjock varm filt över tiden, men när jag var en osnuten ung man som spelade Battlefield 1942, inte var det så hård attityd bland tolvåringarna? Missförstå mig inte nu, det var aldrig bättre förr och detta är inte ett försvarstal för dåtiden, vad jag däremot hoppas på är att Overwatch ska återta mark för oss onlinespelare som inte avslutar matcher med att i detalj beskriva alla otyg vi gör mot motståndarlagets… Tja, ni fattar.
I Overwatch är inte den som enskilt dödar flest motståndare kung. Du hjälper ingen genom att endast sitta och campa i ett hörn. I Overwatch är samarbete och lagkomposition allt. De 21 valbara karaktärerna har distinkta skillnader och ett varsitt unikt set av förmågor, vapen och hjälpmedel. Detta gör att alla karaktärer både har svagheter och styrkor gentemot de resterande 20 karaktärerna. De näst intill oändliga lagkombinationerna gör att byggandet av det perfekta laget mer eller mindre är omöjligt, men det finns pelare alla lag måste vila på. Laget måste självklart ha eldkraft framåt, den offensiva och lättspelade Soldier: 76 är ett ypperligt val av nybörjarkaraktär. Laget måste kunna backa och lita på sin defensiva sida, den svenska lilla Torbjörn och hans trogna stationära vakttorn kan störa vilket anfall som helst. När hälsan tryter måste du också ha en helare i laget, den valkyrieinspirerade Mercy kan både läka sår och buffa sina medspelares attacker. Avslutningsvis måste laget också ha någon som kan suga åt sig kulor, någon med mycket hälsa, en tank. Med sin massiva raketdrivna hammare och sin energisköld är Reinhard min favorit. Detta är fyra av mina favoriter, resterande 17 får du läsa om någon annanstans, annars blir den här recensionen alldeles för lång.
Bastion, inte så tuff som hen verkar.
Även balansen känns klockren, alla karaktärer har motståndare med svar på just deras attacker. Bastion, en massiv robot som kan förändra sig till en stationär minigun, verkar i vissa matcher nästan överdrivet oövervinnerlig, men ett snabbt byte av karaktär i motståndarlaget kan helt plötsligt göra honom nästan oanvändbar. Det gäller bara att veta hur du ska möta honom. Lagets komposition kan bytas ut under matchen, allt eftersom hur spelplanen och motståndarlaget förändras.
Bland alla lovord måste jag bara snabbt påpeka det jobbigt påfallande, nästan slentrianmässiga, sexualiseradet av många kvinnliga karaktärer. Mest iögonfallande är snipern Widowmaker, vars klädsel inte är något annat än svinkorkad i krigsföring. Ja, de kvinnliga karaktärerna får ta plats i Overwatch, det är positivt, men tyvärr, gott nog är inte gott nog. ”The male gaze” är alltför påtaglig i hur de kvinnliga karaktärerna framställs.
Avslutningsvis vill jag nämna de kortfilmer som presenterar några av spelets karaktärer och deras relation till den i spelet numera nedlagda organisationen Overwatch. Filmerna visar på hur brett och stort Overwatch har potential att bli. Långfilmer, singelplayerspel och frukostflingor är bara tre av den mängd produkter som skulle kunna komma om spelet slår. Huruvida detta är positivt eller inte låter jag vara osagt, men allt jag upplevt med Overwatch hittills har, spelmässigt, varit inget annat är perfekt.
Var inte helt övertygad efter första timmen, men nu är jag på the bandwagon också, jäklar vad kul det är. Håller med om Widowmaker men vill också ge cred till att de har tagit till sig av viss kritik, inte minst Tracers vinnar-pose (finns en bra video om det här: https://www.youtube.com/watch?v=ZmLkVtqjf1A).
Vill också ge cred för att det finns mer än en kroppstyp för kvinnor, från Meis lite nördiga uppsyn till Pharahs riddartyp och biffiga Zarya.