1989 släpptes Shadow of the Beast för första gången och någon som blev helt betagen av det var den då 16 år gamla Matt Birch. 26 år senare har han fått möjligheten att, med sin egen studio Heavy Spectrum, skapa en uppdatering av det nu klassiska spelet. Det är definitivt ett tecken i tiden, filmbranschen har satt det som regel snarare än undantag att utnyttja den nostalgiska köpkraft som finns hos de som var unga under 1980-någonting-talet. Att dessutom trycka på Matt Birch egen, antagligen genuina, kärlek till retrospelet innebär även ett sätt att bygga legitimitet kring remaken.
Så hur bra fungerar det? Först och främst måste jag erkänna att jag inte har spelat det ursprungliga Shadow of the Beast. Självfallet kan det därför vara en del saker som faller bort när jag ska recensera. Jag kommer aldrig se det med samma blick som en 16-årig Matt Birch skulle göra. Samtidigt fungerar remaken väldigt väl, trots att jag aldrig spelat originalet och trots att spelmekaniken är lite… annorlunda. Blickarna mot originalet är många, bland annat genom att man enbart kan gå sidledes. Det, i kombination med den i jämförelse väldigt uppdaterade grafiken, gör det smått förvirrande. Är det ett fightingspel, är det ett pusselspel, är det ett retrofluktande spel? Tja, det är antagligen lite av allt.
Någonting som har adderats är en utvecklad historia, vilket saknades i 1989-versionen. Karaktären man spelar heter Aarbron, som liten baby kidnappats av den onda mage:n Maletoth. Han förvandlar lille Aarbron till ett hiskeligt monster, som efter flera år av misstänkt tortyr och magi, fungerar som en slags vasstandad, superstark livvakt åt Zelek, Maletoths hantlangare. Spelet tar sin början när Aarbron, med Zelek vid sin sida, är på väg för att kidnappa ytterligare ett barn som ska förvandlas. Aarbron inser helt plötsligt vem han är, vilket gör att han vänder sig mot Zelek och påbörjar en slags själavandring.
Men inget av det kommer du veta när du spelar Shadow of the Beast, åtminstone om du är otålig. Nu kommer vi nämligen in på ett av spelets allra knepigaste drag, vilket är att narrativet inte kommer serverat. Istället måste du låsa upp olika sfärer som ligger lite här och var, gömda på olika ställen i spelet. När du låst upp dem, med hjälp av en ganska kostsam kraft, får du en kort del av berättelsens tidslinje. Det känns som en onödigt lång omväg att ta, om det nu är så att man inte vill påtvinga spelaren en historia. En enklare lösning hade i så fall varit att låta berättelsen ligga vid sidan av, med möjlighet att bläddra i om man så känner för det. Nu blir det snarare hattigt, jag lyckas låsa upp vissa delar i tidslinjen, men missar andra. Tråkigt, när de verkar ha lagt ner en hel del tid på att bygga en relativt välutvecklad och rätt så spännande historia.
I övrigt finns det däremot inte så mycket att klaga på. Grafiken är fin, med extremt fantasifulla och välgjorda miljöer och karaktärer. Ytterligare ett roligt och lite nytänkande plus är valfriheten vid ett eventuellt dödsögonblick. Här går det att välja att ha oändligt med liv, genom att ”ta en oskyldig själ”. Eller så kan du välja att göra det svårare och bara återuppväcka dig genom att ta elixir, som är i begränsat antal. Där experimenterandet kring tidslinjerna misslyckas, lyckas de här istället på ett utmärkt sätt få en att känna extra mycket valfrihet, utöver de klassiska ”nybörjare”, ”medel” eller ”svår”.
