Tokyo Mirage Sessions #FE

Tokyo Mirage Sessions #FE (eller hur tusan det är meningen att jag ska skriva titeln) är exakt det spelet jag behöver just nu. Det här spelåret har nämligen inte levt upp till mina förväntningar på rollspelsfronten, då både Bravely Second och Fire Emblem Fates inte lyckades uppfylla mina förhoppningar. Men från ingenstans kommer TMSFE (så tänker jag skriva det) och bjuder på något lika utsökt som oväntat. Jag måste erkänna att jag var tvungen att googla titeln när Ludde skickade mig koden, och då kunde jag ana något vagt minne av att ha sett något om en crossover mellan Shin Megami Tensei och Fire Emblem. Men det var absolut inget jag har gått och väntat på, eftersom det först kändes så avlägset och sedan blev det helt tyst om spelet tills jag fick recensionskoden för några veckor sedan. Och kanske är det överraskningsmomentet och det faktum att jag gick in helt blind som bidrog till mitt positiva intryck, att jag inte var redo att jämföra det med exempelvis Persona 4. I stället har spelet gjort mig mer pepp än någonsin på Persona 5!

TMSFE utger sig för att vara en crossover mellan Shin Megami Tensei och Fire Emblem, vilket inte riktigt är helt sant. Om du går in som ett fan av Fire Emblem och förväntar dig innehåll relaterat till den spelserien kommer du förmodligen bli väldigt besviken. Spela inte TMSFE bara för att det utger sig för att knyta an till Fire Emblem, för du kommer inte hitta mycket av den spelserien här. Spelet bör ses som ett Shin Megami Tensei, och spelas därefter. Rollinnehavarna, tidseran, miljöerna, upplägget, berättelsen, striderna, allt känns Shin Megami Tensei in i märgen. Det känns stundtals som att jag spelar Persona 4,5. Du tar dig genom våningar av monster i olika tematiska världar, och bygger upp sociala relationer samt satsar på din karriär som popidol mellan demonslaktarsessionerna. Spelet bygger vidare på mycket av Shin Megami Tenseis beståndsdelar, speciellt ur ett gameplayperspektiv. Men andra delar faller lite kort, och det märks att titeln kanske inte fått riktigt så mycket kärlek som ett AAA-projekt hade fått.

Jag tycker exempelvis det är synd att man inte vågat ta sig tid att verkligen etablera karaktärerna och världen, för att sedan bygga upp ett mysterium. Spelaren slängs lite för snabbt in mitt i smeten, medan exempelvis Persona 4 tog timmar på sig att fånga vårt intresse och bygga upp vår nyfikenhet tills det själva spelandet kändes otroligt motiverat och angeläget. TMSFE börjar sträva mot ett mål innan jag ens hunnit bry mig om karaktärerna, eller riktigt börjat undra över vad tusan som pågår. Men det som spelet har förbättrat är enligt mig först och främst stridssystemet, där det är viktigare än någonsin att kontra med rätt element på attackerna för att bygga upp kedjor där alla i striden får in ett slag. Det här åstadkommer man genom att se till att de tre partymedlemmarna har förmågor som reagerar på varandra, och spinner vidare på exempelvis en eldbaserad attack automatiskt när någon använder den på en fiende som är svag mot just eld. Det känns som att menypillandet blivit både mer strömlinjeformat och djupare på samma gång, medan personas har bytts ut mot vapen som lär karaktärerna nya förmågor i stil med exempelvis esprar i FFVI (det går säkert att komma med en färskare referens än så…) Jag gillar även hur man har mer kontroll och översikt när det kommer till de sociala sidospåren med ens kamrater, även om det samtidigt känns som att just den delen kanske har fått ta ett steg tillbaka.

Tack, Tokyo Mirage Sessions #FE! Tack för att du likt Batman för Gotham är spelet jag förtjänar, men även spelet jag behöver just nu. Det är inte ett perfekt spel, det känns stundtals påtagligt AA medan svårighetsnivån toppar rejält strax efter 10 timmar in – då levlande blir viktigt. Det har även en otroligt trött förhållning till den kvinnliga kroppen, då kameran långsamt går från fötterna upp till brösten där den stannar ett par sekunder när kvinnliga karaktärer introduceras. Å andra sidan sexualiseras männen nästan lika mycket, på nästan samma sätt, sååå… Fair enough? Och nu känns det kanske mer motiverat, då det ju är en väsentlig del av hela popidolkulturen, antar jag. Jag är lite kluven. Men just nu är det exakt vad jag vill spela, och jag kan till och med nästan tycka att vissa av dess brister gör det till ett charmigare spel. En sån där gömd pärla som känns som ”mitt” spel, som kommer sälja uselt men som kommer tillfredsställa en väldigt liten skara riktigt väl. Det är underbart ostigt, och charmigt japanskt på det bästa sättet.