Download or die! Skådeplatsen är Seattle, året är 2050 och alla talar Svenska! Ganska precis en månad försenade sätter sig äntligen Anders och Samson ner och grundar över vad de egentligen tyckte om den gamla Super Nintendo-spelet från 1993. Kan man göra allt med en låtsasmus? Passar orcher och vampyrer in i ett cyberpunk-spel? Och gillar Beam Software introt i sina låtar extra mycket? Vi försöker svara på dessa och många andra frågor så gott det går. Och givetvis babblar vi på om en massa annat också.
Sagostunden ligger dock numera på is och kommer formas om framöver. Anledningarna till detta är många och tas upp i avsnittet. Vi hoppas kunna återinföra sagostunden i podcasten senare i höst, men just nu vågar vi inte ge några löften.
Länkar
Hållplatserna i avsnittet:
00:31:38 – Lyssnarbrevssäcken öppnas
01:27:53 – Månadens spel: Shadowrun
03:00:08 – Musikpaus
03:09:35 – Månadens lista: Spelvärldens bästa Cyberpunk-tolkningar
04:26:58 – Nästa spel: ???
04:41:09 – Outro
[poll id=”12″]
Fullständigt fine med att ni skippar sagostunden. Ni får ihop rätt matiga avsnitt ändå 🙂 Bra jobbat gubbs!
Jesus Kristus – sitter och liksom låter benen hoppa febrilt på kontoret medan nya podcasten laddas ner. Nu kommer lyckan. Det har varit en bitterljuv väntan på det här avsnittet och visst är det synd att vi inte får någon sagostund men mina öron är dock detta redo. Nästan lite moist. Nu trycker vi på play.
Nooo! Missade ni att jag och T4 också var med på resan? Vi postade under det senaste inlägget som hette ”cancelled”. Ajja, toppenavsnitt ändå!
Wait what..?
*lyssnar på avsnittet*
https://www.youtube.com/watch?v=WWaLxFIVX1s
Well shit, det var allt den slitet ner i den digitalpapperskorgen…
Så det får bli bakläxa nu antar jah, för vem är upp till er.
Aw väl, det kan ju inte bli värre.
>läser en chan post om hur min favorit furry tecknare Miu är sjuk och kanske dör
Godsdamn it! Fast det kan ju var skitsnack. Förhoppningsvis…(they where right about Jim Hardiman…)
Well innan jag går och deppar så har jag en list idé.
Top whatever Speltidingar!
->OPTIONAL<- Hard-mode: swedish only.
T4 OUT!
*djup suck*
Och heja Anders förresten ang att våga gå till doktorn och grattis Samson som kom in på Futuregames!
Riktigt bra avsnitt som alltid, och själv tycker jag det bara var skönt att det inte var någon sagostund nu heller, avsnittet räcker ändå i längd mer än nog, och som ni sade, tar veckor av tid att få bara sagostunden i ordning, och det är verkligen lite för mycket tid att lägga ner på det inslaget.
Ett spel ni borde kollat upp angående Cyberpunk är indiespelet Dex (släpptes först till den misslyckade konsolen Oyua, men sedan dess har det nu släppts till PC, Xbox One och PS4, och är på gång till både PS Vita och Wii U).
Gillar man Shadowrun och Cyberpunk i allmänhet är det definitivt ett spel man ska kolla in.
Det är bland dom få spel på senare tid som jag faktiskt kört färdigt, och älskat varje minut av det!
Tar runt 12+ timmar att klara igenom huvudstoryn på det iaf, och uppåt 20 timmar om dutar dig ann alla sidouppdrag också.
Hacking, cybernetiska implantat, cyberspace, konspirationer, Megacorps, botten av samhället etc, allt finns ^^
Skulle själv säga att det är som en sorts kombination av Flashback (sidoscrollande platformsäventyr) och Shadowrun (implantat, rpg-element, världen etc)
Kolla upp det!
Har spelat igenom Shadowrun på SNES i emulator för ett antal år sedan, dock hade jag tyvärr ingen ork att ta mig igenom det igen nu, men nån gång i framtiden det kanske blir en omspelning 🙂
Ska försöka se till att köra igenom Psychonauts tills nästa avsnitt (ett spel jag faktiskt aldrig spelat eller knappt ens sett något ifrån) så jag kan lämna lite kommentarer till det 🙂
(lyckades peta in ett litet stavfel där, Ouya heter ju den där misslyckade android-konsolen som jag dessutom var med och Kickstartade)
Dex verkar helt klart intressant!
Shadowrun till PC (Harebrained games) är klart de bästa Shadowrunspelen i mina ögon. Men Shadowrun är ju mer Cyberurbanfantasy.
Med sådana brasklappar är det Invisible, Inc. som just nu gör Cyberpunk bäst som spel, även om man får det mesta av Cyberpunken mellan scenerna. (Syndicate är ju bra och så, men det är ju inte särskilt Punk att vara Corp 😉
Hallå Anders och Samson!
Månadens avsnitt var verkligen perfekt för mig?
1. Spelade Shadowrun runt år 2000 och tyckte det var awesome, märker ghanska fort när ni pratar om det att jag knappt skulle orka 5 minuter. Pixelhunting är verkligen inte min grej!
2. Jag spelade igenom Snatcher för några veckor sedan och tror det är ett utav de bästa spelen jag spelat, definitivt topp 5? Så att få höra snacka lite om detta var väldigt roligt.
3. William Gibson. Ok, jag kanske inte ska gå händelserna i förväg, men jag har precis börjat läsa min första William Gibson-bok och det tog inte många kapitel för mig att förstå att han är fantastisk! Boken jag läser heter förövrigt Virtual Light, rekommenderas starkt?
Tack för att ni tågar på och för min del behöver ni inte tänka på sagostunden. Har alltid vart mer för varmrätt än efterrätt?
Syns om några veckor!
Kram Lucas
Jag njuter stort av Shadowrun! Översättningarna är så otroligt sköna med uttryck som torskskalle och pundhuve samt karaktärer som kallas avskum, storfixaren, kungen och häftig typ. Apropå klubbarna, där bandet uppträder och Maria sjunger är fenomenalt roligt och bra översatt: ”Stäng inte in mig i något skjul, jag vill bara ha kul.”
Nu på senare dagar spelar jag även Mega Drive-versionen som är ett helt annat spel och mer utmanande, men jävulskt bra också (tack till emulatorer att man kan komma över spel som är snudd på omöjliga att gå tag på i vår del av världen). Har som ambition att försöka klara det också.
Röstade på Blade Runner, men ursprungligen så är det ju en film (som i sin tur på är baserad på en bok), så kanske missvisande när man pratar om spel. Anyways:
1. Blade Runner
2. Deus Ex
3. Snatcher
4. Shadowrun
5. Beneath a Steel Sky
Jag röstar på GTA 2 som den bästa cyberpunkvärlden! Det passade kanske inte riktigt in på listan, eftersom er definition krävde människor med olika implantat, även om kanske en del av forskargängets uppfinningar kanske ligger på gränsen.
Däremot finns det så många andra cyberpunkinslag, som inte minst dyker upp på radiokanalerna. Mitt favoritinslag är den cyniska sammanblandningen av företagande och religion, där olika sekter i praktiken blivit lika mycket megacorps som de stora företagen. Även om de stora företagen ännu inte helt och hållet styr världen i GTA2 så är de på god väg. Det ska ju utspela sig tre veckor in i framtiden, så jag tänker mig att det befinner sig i ett mellanläge mellan vårt samhälle och det i Snow Crash, där regeringsmakten fortfarande existerar men har reducerats till ett gäng bland många andra
En annan anledning till att det inte passar på listan är att ni strök ett spel för att det kändes mer som en parodi och det är ju exakt vad GTA2 är – den perfekta länken mellan den tidigare nämnda Snow Crash och Jönssonligan.
Vare därmed hur som helst. Jag ville framför allt tacka för ett ovanligt bra avsnitt där det verkligen kändes som om ni var på hugget under alla inslag! Legenden lever!
Det hade varit kul om nästa spel hade varit Shadowrun till Mega Drive, eftersom jag hört att det är bra på de sätt som Snes-versionen är dålig och vice versa. Kul hade det varit… men även lite konstigt och ganska onödigt. Psychonauts är ett spel jag funderat på att skaffa, men inte varit säker på om det är något för mig. Samsons beskrivning gjorde mig dock mycket mer positivt inställd! Det ska bli kul att höra er diskutera det spelet.
När man pratar om klassisk cyberpunk kan man lyfta fram ”The Girl Who Was Plugged In” av James Tiptree, Jr. Den publicerades redan 1973, men i efterhand har folk kommit att tänka på att den på många sätt är en föregångare till cyberpunken. det är faktiskt fascinerande att läsa den idag, eftersom den handlar om kändisskap och en projicerad image på ett sätt som föregriper dokusåpor och sådant.
Novellen är nog lättast att få tag i genom Tiptree-temanumret av Nova Science Fiction, som är en tidskrift som många bibliotek köpte in. Dessutom innehåller det numret flera andra berättelser av en av världens bästa sf-författare. 🙂
Om Anders vill ha fler bokrekommendationer skulle jag tipsa om Altered Carbon av Richard K. Morgan. Det är mer postcyberpunk än gammal vanlig cyberpunk (den subgenren blev väl egentligen ganska kortlivad inom litteraturen, där dess element smälte ihop med annan sf, medan den levt vidare och frodats i spelvärlden, åtminstone verkar det så för mig), där FN fortfarande spelar en roll som någon sorts storföretagens beskyddare i ett korporativt system. Där finns iaf den där hårda, kalla synen på människors värde som ni pratade om. Att den dessutom är snabbläst och full av action är förmodligen ingen nackdel för någon.
Annars måste väl inte alla läsa böcker heller? Vi har bara 24 timmar var per dygn och de flesta av oss har någon mediatyp som vi inte hinner följa särskilt noga. Jag tittar till exempel nästan aldrig på tv-serier.
Angående diskutionen om att gilla saker som man inte borde gilla. Det här är något som jag också känner igenom mig i också jättemycket. Jag tycker oftast att när kvinnor är sexualiserade så är det en bonus, snarare än något negativt. När dom visade upp Laura i Street Fighter V så gillade jag henne, jag gillar Bayonetta och jag gillar Cidney i kommande Final Fantasy XV. Samtidigt så vet jag ju att det är hemskt att spelutvecklarna väljer att göra spel på det här sättet och eftersom det lockar mig så är jag ju en del av problemet. Samtidigt så skulle jag inte vilja att det försvann heller.
Sen gillar jag ju att hänga t.ex. här på svampriket och det gör ju att jag ofta håller mina åsikter för mig själv eftersom jag vet att dom verkligen inte är populära och jag skäms över dom. Fick lite ångestkänsla av att skriva det här nu, men efter Anders fina prat om att vara ärlig och dela mig sig så kände jag att jag skulle göra det ändå. Jag är kluven i alla fall, kanske växer jag ifrån det någon gång. Tack för superbra pod, hälsningar från en som började på Strider avsnittet och sedan backtrackade genom hela katalogen.
Finns det någon deadline för Psychonauts?
Ska väl vara nån gång mot mitten/slutet av September gissar jag, eftersom Anders och Samson planerar att släppa ett Skitsnack-avsnitt i Augusti enligt vad som sägs i slutet av detta avsnitt (det dom pratar om efter 4:26:58 in i avsnittet).
Hej!
Spelade igenom Psychonauts 2015.
Gillade storyn och miljöerna men kontrollerna tog lite tid att lära sig =)
Pizzabetyg: En fin kebabpizza med färska tomater (Som man såklart måste ta sig tid att peta bort, tomater är ju jätteäkligt! =) )
och stark sås. Förutom tomaterna ( =kontrollen) Så är pizzan utmärkt!
Fråga: Vad tycker ni om remakes? (Asså när man gör äldre spel lite mer spelbara och med upphottad grafik)
Själv är jag helt för =)
Tack för en bra pod!
Kram Per
Hej!
Jag har inte spelat psychonauts pga. att andra saker kommit emellan. Jag har dock, min vana trogen, ändå saker att ta upp med er:
1. Vad hände med skitsnack-avsnittet som skulle ha kommit i augusti?
2. Missade rr-kollo pga. att jag redan var uppbokad den helgen (kräftskiva fredag, 30-årsfest lördag). Prata gärna om era upplevelser därifrån, har sett bilder och det verkade jättemysigt!
3. Jag önskar mig även att ni pratar lite om era ”pokémon go”-upplevelser (ni är min enda källa till spelsnack, ge mig lite’rå)
4. Jag hoppas att ni mår bra och är glada.
Just det, ni undrade vad jag har fått för jobb…
Jag jobbar på en statlig myndighet där statsvetare och jurister huserar. Den här myndigheten hamnar ofta i diverse mediestormar av förklarliga skäl. Ni fattar (eller?).
Heeej på er, hoppas att man inte är för sen!
Till att börja med så vill jag tacka Anders för de fina svaren angående ”Friday” frågorna! Blev lite starstruck, så jag hörde typ bara halva svaret men det är ju bara för mig att lyssna om avsnittet 😉
Detta är faktiskt det första avsnittet som jag inte har lyssnat helt igenom eftersom när ni började prata om ”Shadowrun” så tänkte jag ”näää, jag måste ta och spela igenom spelet själv denna gång!”. Har tyvärr inte spelat igenom det helt än men detta skall åtgärdas!
Vad spännande med flytt och studier, jag hoppas verkligen att det går bra för er!
På tal om att inte spela klart spel så är jag jättedålig på det men ”Psychonauts” är ett spel som jag har spelat klart!
Fick först höra talas om det 2011, köpte det till PS2 2012 och blev klar med det 2015…
”Psychonauts” var jättebra fram tills ”Waterloo World”. TOTAL fastnade på den jävla banan! Det gick bara inte att komma vidare så jag lade undan spelet. Dagar gick, månader försvann. Försökte emellanåt men då hade man tappat känslan för kontrollerna och jag orkade inte börja om.
Det som gjorde att jag tillslut fick se sluttexterna på detta spel var att jag och min kära gubbe (han hade också inte spelat klart men han hade spelat det på PC) satte oss ner vid mitt PS2:a och bara nötte en kväll. Så klart visade det sig att jag var nästan klar men den satans k*k banan. Vi fixade resten av spelet med många svordomar över den sega kontrollen samma kväll. Känslan över att äntligen vara klar med ”Psychonauts” var nästan bättre än en orgasm!
Så om man skulle få ge ett pizzabetyg (mitt första ever, yay!):
Du har fått en pizzeria rekommenderad till dig via bekanta och det visar sig att vara ett lite mindre, mysig ställe. De har lite säregna pizzor med de verkar goda och den som fångar din uppmärksamhet är denna kväll är en fläskfile pizza med ruccola och färgglada paprikor på. Det känns lite mer lyxigt och lite mer hälsosam jämfört med den vanliga pizzan. När du får pizzan så är det en färgfest med alla grönsaker. Allt smakar jättebra, det lilla stinget från ruccolan som blandar sig med de söta röda och gula paprikorna. Dock upptäcker du att köttet är lite segt. Till en början gör det ingenting men så till slut så får du en sådan seg och senig bit så att det känns som att det tar 15 min innan du kan svälja. ”Det kanske var bara en bit som var så” tänker du och fortsätter att äta. Tyvärr kommer det fler så sega bitar men eftersom resten av pizzan är så god så vill du bara ge pizzan ett nytt försök. Då kommer du på att du har ju den dära goda bearnaisesåsen hemma så du tar med resterna som du inte riktigt orkade med hem. Du tar den biten till lunch dagen efter med béan. Tyvärr så kunde inte såsen rädda pizzan. Du äter upp den, lite besviken, osäker och bestämmer dig för att inte lita helt på dina bekanta.
Ha det bra och hoppas att ni inte bränner ut er allt för mycket!
Hej på er! Jag hoppas att jag inte lämnar in mina kommentarer för sent, men gör jag det så må det väl vara hänt. Tyvärr har jag inte spelat hela Psychonauts, men det verkar som om det bara är två av de större uppdragen kvar. Förhoppningsvis händer det inget drastiskt mot slutet som skulle kunna förändra mitt omdöme. Låt mig också säga att jag hoppas att ni har det bra med en ny utbildning respektive en ny hemstad.
Mina kommentarer till Psychonauts, PC-versionen via Steam:
(Förlåt om jag skriver för långt. Ibland är jag dålig på att sluta skriva…)
Presentation
Banorna är till utseendet både jättesnygga och mycket varierade. De olika personerna i spelet är tyvärr designade i en stil som jag inte uppskattar, där allt är överdrivet åt alla håll, elakingarna är groteskt fula, etc. Lite som Alf Woxneruds gamla teckningar i Serieparaden, för den som minns dessa, fast uppskruvade till 11. Men stilen passar ändå till spelets knasiga stämning, så i slutändan får grafiken med beröm godkänt.
Musiken är jag kluven till. Å ena sidan är de olika låtarna klockrena pastischer på den typ av musik som passar temat till varje bana (krigsfilm, klubbmusik, monsterfilm, osv). Å andra sidan går nästan alla låtar mig på nerverna efter en stund. Om det beror på att de har för korta loopar eller om de helt enkelt är _för_ bra parodier är svårt att säga. I början var det irriterande att musiken var för stark i förhållande till andra ljud så att den dränkte dialogen, men det gick att fixa med ändrade inställningar.
Ljudeffekterna är tydliga och bra. Vissa av dem upprepas kanske lite för ofta, men vilket spel lider inte av det problemet?
Röstskådespelarna är oväntat bra, tycker jag, om man är med på att stilen är The Muppet Show snarare än svårmodigt drama. Till en början undrade jag varför jag kom att tänka på Skyrim hela tiden, men en snabb googling avslöjade att ett av barnen (Clem Foote) spelas av Andy Morris, som även gör Cicero i Skyrim. Han har en ganska speciell röst, om man säger så.
Kontroll
Det var lite tjorvigt att få kläm på kontrollen, men med tanke på att 3D-plattformare är något jag är extremt ovan vid är det kanske inte förvånande. Jag spelade med default-inställning på tangentbordet och valen av knappar kändes lite egensinniga. Samtidigt är det imponerande att de lyckades få in så många olika språng, attacker och förmågor på de knappar som ligger inom fingerlängds avstånd.
Kameran gjorde lite som den ville, oavsett vilka inställningar jag pillade med. Ofta parkerade den i en vägg, samtidigt som Raz fastnade i någon skreva mellan olika delar av miljön, så att det bara var att trycka och hoppa i blindo tills det gick att se igen. Svårighetsgraden i spelet ökade kraftigt av att kameran hela tiden befann sig lite för nära Raz och att man inte kunde titta uppåt på något vettigt sätt. Det var även frustrerande att kameran plötsligt låste sig i fasta lägen under vissa sekvenser (bossar, till exempel), även om jag förstår att det behövdes för att göra bossfighterna spelbara. Det sämsta var de få gånger som kameran valde att ställa sig nästan rakt ovanför Raz huvud och snurra runt, runt i hög hastighet. Då var det bara att hoppa i blindo igen och dö några gånger innan det blev rätt av en slump. Trots detta tycker jag att kameran var smidig att styra när den väl -gick_ att styra och inga väggar var i vägen. Det känns som om utvecklarna gjort en bra grund men inte filat ner skavankerna ordentligt.
Gameplay
Jag hade lust att stänga av spelet och aldrig ta upp det igen under tutorialbanan, men när jag väl fick lite längre speltid och gav det en ordentlig chans fastnade jag. Berättelsen (så långt jag spelat) är enkel men charmig och framför allt ger spelet en mysig känsla. Jag förstår verkligen det Samson sa om det trevliga lägerlivet i förra avsnittet. Humorn är småputtrig och skämten får mig ofta att tänka att jag är en vuxen, intellektuell och djupsinnig människa som inte roas av sådant här trams – varefter jag frågar mig själv vem jag egentligen försöker lura och skrattar gott och hjärtligt! Samtidigt finns det åtminstone lite allvar i botten – de olika figurer vars inre Raz utforskar har trots allt riktiga problem som många nog kan känna igen sig i, även om spelversionen är något skruvad.
Psychonauts känns som ett typiskt spel där utforskandet av världen är det viktiga (kanske ett sådant spel som inte vinner på att spelas med en deadline i åtanke) och utforskandet är ovanligt kul. Jag är verkligen inte typen som hundraprocentar spel, utan snarare den som rusar genom världarna för att få ta del av berättelsen snabbt. I Psychonauts är dock samlandet av föremål precis lagom svårt för mig (dvs inte särskilt svårt) och jag tror att jag kommer att återvända till de olika banorna och ta alla figments och sådant när jag är färdig med huvuduppdragen. Att ta alla figments kan innebära att man måste sätta ett småknepigt hopp eller så, men det kräver inte något långt och tröstlöst letande. Samtidigt känns det som om jag hela tiden belönas för mitt samlande (med xp och nya förmågor) så att det känns meningsfullt. Spelmakarna har helt enkelt hittat en bra balans!
Spelet är relativt lätt och väldigt förlåtande, så det passar en nybörjare i 3D-plattformsvärlden. Det är kul att det finns ganska många psykiska förmågor och även om vissa känns mer gimmickaktiga än andra är det ingen som känns som _bara_ en gimmick. Det är lite sten-sax-påse över det, där det gäller att lista ut vilken förmåga som löser vilken uppgift. Detta gäller till exempel bossfighterna, som är okej, men inte erbjuder något särskilt förutom lite klurande i början. Det är nog inget spel man spelar för bossarnas skull.
Summering
Ett ganska lätt spel som ändå har en lång livslängd pga snygga, kreativt designade banor att utforska och leta saker i. Trots flera irritationsmoment vinner Psychonauts på sin charm och sin upptäckarglädje.
Pizza
Detta är en stor, härlig pizzabuffé ordnad av en mycket erfaren kock som både kan skapa smaksensationer och göra vackra matkonstverk som får det att vattnas i munnen på dig. Tyvärr har själva restaurangen bara öppet varannnan torsdag klockan 10.10-10.55. Dessutom är restauranginnehavarens uppfattning om mysbelysning ett nästan helt kompakt mörker, så det är svårt att se de vackra uppläggningarna. Till råga på allt är besticken tillverkade av ett märkligt gummimaterial som med jämna mellanrum sprätter till och skickar den goda pizzapiten rätt in i väggen med ett äckligt SPLATT.
Lyckligtvis hjälper servitören till och uppfinner ett par mörkerseendeglasögon, erbjuder sig att ringa kundernas chefer och förhandla fram extra ledighet under pizzerians öppettider samt virar några varv silvertape runt de överböjliga besticken. Efter lite tjorvande är det bara att konstatera att detta är en förstklassig pizzabuffé som jag med glädje ska återbesöka i framtiden!
Jag slänger in en liten uppdatering här.
Nu har jag klarat spelet och konstaterar att de två sista banorna, alltså en där det går att ramla väldigt långt ner om man råkar hoppa fel och en som i princip går på tid, ökade irritationsnivån en hel del. Det visade sig att jag tolererade den skumma kameran och den tjorviga kontrollen till stor del för att det alltid gick att stanna och ställa in kameran och tjorva i lugn och ro.
Men trots detta kvarstår mitt omdöme att Psychonauts är ett spel som har många fler fördelar än nackdelar! Tack för att ni lett mig till ännu en bra spelupplevelse!